Kommer "hamna på efterkälken" tillbaka efter de missade tågen?

Ibland kan man höra språkliga saker som inte stämmer en i moll. Först bakgrunden. Antingen har jag hittat på, eller så talar jag sanning om "nya" observationer från de två, tre, fyra senaste decennierna. Här kan en person nämnas som exempel, den förste jag såg (samt hörde) sitta och tala (skrika) i en mobil. Det var på ett tåg. 

Slut som språklig bild? Michal Balig, Unsplash

Apropå tåg minns jag även en tid (80-tal?) när folk ofta sa att det var viktigt att ”inte missa tåget”. Då hade våra nya effektiva (mja) liv börjat prägla oss. Den bildliga betydelsen av att ”inte missa tåget” eller ”vara med" på det, gällde moderniteter av tekniskt slag. Vi missa-

de dem inte, utan sitter nu fast på de "tågen".

Åter till inledningens mening: vad är det som får en gammal gnällspik att se en strimma språkligt ljus? Jo, det gjorde den person som häromdagen talade om att det är viktigt att ”inte komma på efterkälken”. Tänk, va!? Det handlar väl om samma sak egentligen: att inte hänga med. Men det var just "efterkälken" som framkallade glädjen, att man slapp "tåget" alla var tvungna att ”vara med på”.

 
Just när denna efterkälke nämndes – uttrycket är flera hundra år gammalt – slog det mig att tågmetaforen inte hörts på länge. Nu handlar det säkert inte om det faktum att tåg inte längre

(i den verkliga världen) utgör en bra bild av sånt som går framåt och i tid. Men språkliga klichéer brukar inte bry sig om dylikt, så jag tänker fortsätta vara glad för efterkälken.

PS Det finns bilder på efterkälkar, bl a hos Kalmar läns museum. Är osäker på om/ hur man får använda deras illustrationer. Googla KLM 45150, och se en sån kälke i museets digitala arkiv.