Rubrikvarianten har varit vanligare i dem jag fortsätter kalla boulevardtidningar och har brukat lyda ”Så mycket tjänar…, Så gör hon/han för att komma i form/koppla av” – ja, formuleringen torde vara bekant för var och en. Vad gäller underrättelsechefen kan ens tankar dra åt ett mycket konkret håll: Hurdå ”så”? Kastade man ett nät över honom? Satte krokben när han lämnade hemmet? Eller riggade upp snubbeltråd utanför hans dörr?
Som vanligt är det bara privatpersonlig fantasi som skapar utbrott som mina. Efter utmattning av så-rubrikerna. Förresten säger Wikipedia om boulevardpress att den brukar kallas kvälls-
press i Sverige. Men de nedsättande begreppen har bleknat, skvallerpress uppfattas inte som så skum längre: Den har samtidigt (enligt några av mina informanter) ”mycket bra journalister”. Detsamma sägs om tyska publikationer som Bild-Zeitung: skvaller och skräp, men jättebra journalistik! Här är Wikipedia igen, om Bild:
Tidningen liknar till innehållet en kvällstidning och har beskrivits som "ökänd för sin blandning av skvaller, inflammatoriskt språk och sesationalism" och har ett enormt inflytande på tyska politiker.
Det här får undertecknad att upprepa sin tragiska tanke: Man måste vada genom skit för att hitta det värdefulla. Nu nåt annat. Bland mina samlade anteckningar finns meningen ”Vi måste vara ägaren av tekniken”. SÅ HÄR OMÄRKLIGT ÄNDRAS DET SVENSKA SPRÅKET! Den bestämda formen hos ägaren, är plankad från engelska idiomet (the owner), en svensk skulle säga ”vi måste vara ägare av tekniken”. Eller varför inte ”vi måste äga tekniken”. Men det är ett fritt (?) land, OCH alla säger vad de vill. Samt läser vad de så vill och önskar.
