ungar förr. Just nu är de i femtioårsåldern, för så ser livet ut. Alla mänskor sitter nån gång i den åldern och har blivit så vuxna att de vill förklara världen för andra.
Det gäller dem som överlevt. Och de som överlevt ännu längre och är sjuttiofem plus, kan minnas sina egna dagar där kring de femtio. Nu är det några s k krönikörer som retat upp mig, ska tilläggas. De har kommit på sånt som att tiden går fruktansvärt fort numera, att det mitt bland alla onda människor finns goda och att de själva aldrig ska bete sig mot sina barn som de egna stolpskotten mot dem.
Något decennium före och efter 45-årsåldern skrev jag kåserier i en lokaltidning. Minns det som igår, tyvärr. Mina iakttagelser av de enkla tingen var så grandiosa att de verkligen behövde spridas till alla. Kom någon typ i 75–80-årsåldern och tittade medlidsamt på mig tänkte jag nog att den stackarn inte hade ett liv. Och inget haft. Nu är jag den åldringen. Så det kan gå!
Ja, sånt sitter jag och äter opp på dagarna. Det gör en förstås oemottaglig för de femtioåriga krönikörernas beskäftigheter, men de har en annan publik. Tröstande ändå, för man vill ju inget riktigt illa, egentligen. Krönikor förr ägde förresten en annan tyngd, skojigheterna jag fick till hette, som sagt, kåserier.
Det gäller dem som överlevt. Och de som överlevt ännu längre och är sjuttiofem plus, kan minnas sina egna dagar där kring de femtio. Nu är det några s k krönikörer som retat upp mig, ska tilläggas. De har kommit på sånt som att tiden går fruktansvärt fort numera, att det mitt bland alla onda människor finns goda och att de själva aldrig ska bete sig mot sina barn som de egna stolpskotten mot dem.
Något decennium före och efter 45-årsåldern skrev jag kåserier i en lokaltidning. Minns det som igår, tyvärr. Mina iakttagelser av de enkla tingen var så grandiosa att de verkligen behövde spridas till alla. Kom någon typ i 75–80-årsåldern och tittade medlidsamt på mig tänkte jag nog att den stackarn inte hade ett liv. Och inget haft. Nu är jag den åldringen. Så det kan gå!
Ja, sånt sitter jag och äter opp på dagarna. Det gör en förstås oemottaglig för de femtioåriga krönikörernas beskäftigheter, men de har en annan publik. Tröstande ändå, för man vill ju inget riktigt illa, egentligen. Krönikor förr ägde förresten en annan tyngd, skojigheterna jag fick till hette, som sagt, kåserier.
Men säg den ilska som varar. I DN fann jag just en person som skrivit ett KÅSERI. Dessutom om mina hjärnfrågor (hjärte- är att ta i). Kåsören hade blivit arg på en felstavad skylt, där parallell stavats med endast tre l, och skrev så här:
För säkerhets skull googlar jag ordet parallell. Det finns nämligen många alltför flata språkvetare som accepterar alternativa stavningar av ord som folk ändå inte klarar av att stava rätt, till exempel ordet kolleger. Det är verkligen att ge upp. Att de som gör fel ska få göra lite hur som helst, i stället för att man premierar dem som lärt sig.
Naturligtvis var jag tvungen att kolla denna kåsörs ålder: nästan femtiosex. Förbi snorgärs-
åldern. Och med verkliga iakttagelser. Ilskan rann bort.
