Annars är inåtskådande något man betackar sig för: alltför många slänger ut sitt inre/sina själar på torget. Beskådare finns alltid, och båda grupperna är lika konstiga: utställarna och publiken. Det går ändå att förbise dem som bjuder ut – och på, som det också heter – sig själva.
Men att slå mynt av folk omkring sig gör inte geschäftet så trevligt. Ut i luften åker mer eller mindre äkta makar, föräldrar, barn och fans moster samt mormor. Några hyllade nutidsför-
fattare prisas vitt och brett för sina förtjänster. En del av förtjänsterna existerar även i den pekuniära betydelsen, och det kan vara frånstötande.
Antagligen har de flesta människor mängder av uppslag till böcker och filmer i sina liv. Där brukar det finnas olyckliga människor och andra som förföljs av tur, tragiska händelser och komiska. Och hur länge än detta eventuellt litterära material varit avlidet, jag menar att det kan handla om döda släktingar, får det nu återuppstå i form av roman- eller filmfigurer.
Att tala för och som de döda och dem som levt i en helt annan tid – är inte det förmätet så det skriker om det? Att dessutom gräva generationer bakåt i människors privata korrespondenser – gärna i form av kärleksbrev och andra intimiteter – stör det inte de uppburna "konstnärerna"?
Jag har säkert redan nämnt saken, men när kreti och pleti berättar vad Astrid Lindgren, Tage Danielsson eller Kungen av Arabien skulle ha sagt och tyckt om det ena och andra – då gråter änglarna i himmelen (jamen ursäkta detta utfall, då!) Det här är inte klart än, det blir mer tandagnisslan över samtiden och dess tolkningsföreträdare.
Det sista ordet i förra meningen får inte hamna under ögonen på informant P, som påstår att jag använder begreppet fel. Å andra sidan gör det inget, för även jag ska slängas (i morgon) under den buss vi förr aldrig kände till att vi kunde slängas under.
Antagligen har de flesta människor mängder av uppslag till böcker och filmer i sina liv. Där brukar det finnas olyckliga människor och andra som förföljs av tur, tragiska händelser och komiska. Och hur länge än detta eventuellt litterära material varit avlidet, jag menar att det kan handla om döda släktingar, får det nu återuppstå i form av roman- eller filmfigurer.
Att tala för och som de döda och dem som levt i en helt annan tid – är inte det förmätet så det skriker om det? Att dessutom gräva generationer bakåt i människors privata korrespondenser – gärna i form av kärleksbrev och andra intimiteter – stör det inte de uppburna "konstnärerna"?
Jag har säkert redan nämnt saken, men när kreti och pleti berättar vad Astrid Lindgren, Tage Danielsson eller Kungen av Arabien skulle ha sagt och tyckt om det ena och andra – då gråter änglarna i himmelen (jamen ursäkta detta utfall, då!) Det här är inte klart än, det blir mer tandagnisslan över samtiden och dess tolkningsföreträdare.
Det sista ordet i förra meningen får inte hamna under ögonen på informant P, som påstår att jag använder begreppet fel. Å andra sidan gör det inget, för även jag ska slängas (i morgon) under den buss vi förr aldrig kände till att vi kunde slängas under.
