Även om stavningen rådbråkas rejält nu för tiden, är det mer problematiskt med andra delar av språket som påverkats och påverkas hela tiden. De stör dem av oss som trodde att vi lärde oss något rätt, riktigt och bestående. Trots detta, hör nu noga på! är inte ens de gamla språkstofi-
lerna hundraprocentiga (slarvigt uttryckt). Framför allt inte hundraprocentigt överens.
För egen del känner jag av detta slitande i en från alla håll. Det värsta rovdjuret nu är samtiden och dess obönhörligt uppdrivna föränderlighet. Ibland är det man själv som fallerar. För några decennier sen kändes aldrig en så stor osäkerhet inför allt man skrev. Det går inte att veta om tillkortakommanden beror på ålder, svagsinthet, överbelastning – eller att man egentligen aldrig varit den fena (betydde nyligen nåt annat) man kunde få för sig som korrekturläsare.
Vi hade hyllorna full av urgamla giganter inom området. Som högstubbar stod de där, långsamt vittrande, men fast rotade, och än ett tag möjliga för oss att knapra på. Ursäkta detta högstäm-
da utbrott, det var inte meningen. Egna feluppfattningar och slarv plågar mig, var (säg ”vart” då, den som så önskar) är de gamla förebilderna?
Och var (se förra parentesen) gör man av sina mea culpor i en sådan värld? Det går ju inte att sitta och gaffla när ”alla har rätt till sitt språk”. Men de andras språk är inte plågsamt, det är däremot det egna när det sviker. Nåväl, i morgon blir det säkert samma kverulans angående samma slags feluppfattningar och brott mot det man borde ha lärt sig i unga dar. Och så fortsatt gnäll på dem som skriver och talar för och till oss andra.
