onsdag 12 augusti 2026

”Som de gamla sjunga så kvittra de unga”, hette det förr. Nu: fel!

”Vad är så retligt med just engelska?” Så lyder rubriken på en journalists språkspalt i SvD, och man påminns för förtifjärde gången att språkdiskussioner oftast präglas av de diskuterandes ålder. Och nu tänker jag ta gud i hågen fast det kan vara ”fel” (”fel” och ”rätt” i nutidsvärlden måste börja citeras).

Den tid jag växte upp i har lärt mig (jag kan ha ”fel”, sa jag) att ordet i rubriken borde vara ”retsam”. Men nu skiter vi i det. SvD-skribenten Theo V (29 år) har retat sig på Björn Ranelid (77), som åter ryat om den myckna engelskan i svenskan. Som undertecknad, fast annorlunda.

”Han (Björn R) ger sig ju på fel saker”, säger informanten A (snart 77). Nu – och just här – ska inte Björn R:s åsikter diskuteras. Fast ändå, en liten sammanfattning: B R får spader av att politiker och annat folk använder ett plötsligt engelskt ord i en mening – ett sånt det finns flera svenska synonymer till. Ja, det är inte bra, men händer de flesta.

Det större problemet är vad engelskan gör på djupet, det djup som inte skulle komma att ändras, skrev Olle Josephson (professor i nordiska språk) vid 2010-talets början. Hela den här bloggen går (djupast 😊) ut på att just det sker. Tillbaka till T V, som personligen fastnar mer ”för vilken status de främmande ord som letar sig in språket tillskrivs”:

Den som slänger sig med, säg, franska, tyska eller italienska ord i sitt vardagstal kommer ju knappast att väcka samma negativa reaktioner – tvärtom. Här har vi någon som tycks ytterst intellektuell, lär många tänka. Andra, mer skeptiskt lagda, kanske tänker att personen i fråga beter sig lite väl high brow... förlåt, högbrynt.

En sbråkbloggare, nästan lika gammal som B R och A, ser inte på LÅNGA vägar så många ord på andra språk som ”letar sig in i språket”. Däremot finns en mycket tunn gräns (”fin linje”, säger de yngre efter ”fin line”) mellan hur olika individer betraktar ord som svåra, stöddigt-pretentiösa, vardagliga etc etc.

Här kan man nästan mer prata om sociolekter: ofta blir de som inte är högutbildade förbannade på dem som är det och använder svåra ord. På samma sätt blir jag förbannad på dem som (ibland högutbildade!) använder managementconsultingspråk. Och somliga blir inte särskilt arga på någon av dessa personer och företeelser. Dixi.


PS Högbrynt, mja. Det går inte riktigt till så, även om SO tänkt sig det och direktöversätter ordet (2026). I SAOB och SO finns det inte alls. I ett halvsekelgammalt lexikon, engelska–svenska, översätts ”highbrow” med ”snobb, överlägsen, byråkrat, intelligentsian, kultur-
klicken”. Att föredra framför ”högbrynt”.