Djävulen på ena axeln har gjort mig till en svenskaspråketmördare

”Jag tror att det här är en fabricerad historia”, hörde jag mig själv säga. Och genast tänka att detta måste man gå till botten med. Det finns en massa mänskligt allmäntankegods som brukar beskriva att det ibland sitter en djävul på ens ena axel – en liten rackare vill fresta en att frossa i allt möjligt. På andra axeln sitter, ja, vad? En ängel kanske, eller ens bättre jag, d v s den som bara gör de rätta och fina sakerna.

För egen del verkar det så ordnat att djävulen på axeln är en som talar översatt engelska, på den andra sitter en korrekturläsare kvar i tidigt 80-tal och hötter med näven. Hur som helst är det nära till öronen, och jag tar tag i det ena hårt: ”Vad i helskotta får en sån som undertecknad att kalla en historia ”fabricerad”? När det heter ”påhittad”?

Man får gå längre än till botten. Eller rättare sagt, man får kravla runt där ett tag för att dels förstå, dels spå. Som den normaltänkande inser är ”fabricated story” något de engelskspråkiga säger när de menar ”påhittad, uppdiktad, hopdiktad, förfalskad”, kanske ”lögnaktig” och vad allt annat en människa avlad på 40-talet kan komma på.

Kravlar vidare till SAOB. Förutom att ”fabricera” under evigheter betytt ”tillverka” på svenska, beskrivs ordet även ”satiriskt eller ringaktande” beskriva ”sådant som icke brukar eller bör komma till stånd på ett ’fabriksmässigt’ eller mekaniskt eller själlöst sätt eller som överhuvud icke bör ’förfärdigas’; särskilt med avseende på litterära eller konstnärliga alster”.

SAOB fortsätter förklara ”fabricera” så här (texten skrevs 1919): ”(med klandrande innebörd) hopsmida eller sätta ihop (en lögn eller osann historia o. d.); tillverka (ett falskt dokument

o. d.)” De citerade styckena belyses med belägg från mitten av 1700-talet fram till 1900-talets början. När nu snart ”fabricerad historia” kommer att bli vanligt för ”påhittad historia” ska svenska språkvårdare försvara bruket med att ordet redan använts på det viset i svenskan.

Jag är en överlöpare, ett falsarium och en svenskaspråketmördare.

Folk man ber dra åt häcklefjäll ska inte tro att man menar Island

När idiomatiska uttryck blir fel låter det ofta roligt. Det finns en mängd sidor på nätet med sammanblandade idiom eller på annat sätt knasgjorda fasta fraser. En uppsjö av de riktiga finns i Wikipedia, en lång alfabetiskt ordnad lista som börjar med ”alla taggar utåt, alla tiders”. Beskrivningen av den lyder:

Detta är en lista över svenska idiomatiska uttryck, det vill säga fasta uttryck med en egen innebörd som inte framgår av de enskilda ordens betydelse, och som till skillnad från ordspråk kan anpassas något och fogas in i meningar.

Hörde en person säga ”slå ner sina rötter” och ens eget hjärnkontor får öppna för dagen: ”vad är det för fel, hm”. Jo, det är nog minst lika svårt att slå ner rötter som det är att få upp dem. Här har personen blandat ihop ”slå ner sina bopålar” med ett annat synonymt uttryck, ”rota sig” (slå sig ner och stanna på en viss plats en längre tid). Så kan det gå.

Det kan även bli så här (ur mina samlingar, yttrat eller skrivet av okänd): ”Vi ber dom dra åt Häcklafjället, men det hjälper inte”! Den bestämda formen på ”häcklefjäll” gör det hela lite småkul. ”Dra åt häcklefjäll” har i min fatabur betytt ”försvinn!” eller är en eufemism för det brutalare ”dra åt helvete!”

Bakgrunden till uttrycket är inte svår att lista ut, men många kanske inte gör det: folk använder ord och uttryck utan att alltid tänka på en äldre, verkligare, innebörd. Hur eller hur, som smålänningen säger, så har SAOB en liten utläggning om den här formuleringens ursprung:

Heklufjall, namn på vulkanen Hekla på Island, vars vulkaniska värksamhet tidigt blev bekant i Norden o. vars krater (företrädesvis i utomisländsk folkföreställning) trotts vara ingången till helvetet

(Det här skrevs i ordboken 1932 och då stavades uppenbarligen verksamhet med ä!) Sist ut i dag är ett kort talesätt, som ändå hann blandas fel av någon som sa: ”Till sist och syvende”.

En fråga om frasens ursprung ställdes till Språkrådets Frågelådan, och svaret blev:

Uttrycket till syvende och sist är en försvenskning av danskans til syvende og sidst. Ordet syvende är ordningstalet till syv, som betyder sju. Man kan alltså säga att uttrycket betyder ’till [det] sjunde och sista’.

Men just här blev exemplet det tredje. Och sista.

Svensk språkhanterings olika grupper: några slipper ett ajabaja!

Medveten om egna språkliga påhitt tänker jag fortsätta notera andras. Samt gradera! Jojo! Graderingen finns förresten redan i denna blogg och grupperna ser ut som följer: vanligt folk,

d v s personer som talar och skriver som de gör men INTE är professionella – på dem kan man inte klaga. Sbråk hör nog till samma grupp eftersom bloggen inte riktar sig till den stora "publiken". Språkliga påhitt är tillåtna, m a o. Men i nästa grupp, de stora medier som nyss kallades gammelmedier, av dem, jädrar i min lilla låda, ska man kräva ett ordentligt språk!

När jag använder egna ord som inte finns, braig för bra är ett exempel, då gör det inget. Men när en pratprogramledare i radio skapar ett eget verb och säger att någon ”gjorde så för att härskarteknika”, ja, då vete sjutton. Programmet i fråga hör inte till de vrålseriösa, men det går inte att hoppa opp och sätta sig på att lyssnarna är beredda på den sortens skojigheter.

I ett liknande program, kanske avsett att vara roligare än det förra, använde en författare (som jag anser braig) ett av de översättningslån som nog låter konstiga för många. I det här exemplet fanns f ö ingen avsikt att vara rolig. Författaren skulle uppskatta en mängd och sa "ge och ta" för att uttrycka något ungefärligt. Följande är inget citat utan mitt eget exempel med frasen i:

”Det här kostade hundra kronor, ge och ta”. Ojdå. Google Translate översätter "give or take” till "ge eller ta". Dessutom "förvanskade" sagespersonen det engelska idiomatiska uttrycket som är (jag skrev det nyss) ”give OR take”, inte ”give AND take”. Hur som helst kan den som använder GT tro att ”ge eller ta” är svenska. De som hör mycket engelska frestas att tro samma sak.

Sajten synonymer.se (som kanske inte är helt tillförlitlig dock) ger för ordet ”ungefär” (som ”give or take” bland annat kan översättas med) den här raddan:

omkring, cirka, vid pass, sisådär, så där, uppemot, inemot, bortåt, approximativt, nästan,

i det närmaste, på ett ungefär, på måfå, på en höft, i runt tal, ungefärligen, uppskattningsvis, gissningsvis, i stora drag, i runda slängar, mellan tummen och pekfingret.

Bland dessa kan en svensktalande botanisera och välja det som stämmer med den egna (om sådan finnes)  språkkänslan, stil, tal- eller skriftspråk. Nu ska vi inte deppa, men exemplet

”ge och ta” hör till sånt som störtar en sån som undertecknad ner i avgrunden: Finns det över huvud taget någon anledning att bry sig? Eller som man börjat höra numera: ”att bryr sig”.

Vem vet väl var de svenska vattenbufflarna vistas under vintern?

Bild från Wikipedia

 

Ett intressant reportage i P1 berättade om vattenbufflar som under sommaren ”jobbat” som naturvårdare på Värmdö. Där får de beta på våtmarker och på vintern bor de i en bondgård i Uppland. Eller som reportern sa, att de snart skulle ”skickas till sina vinterbonader”.

Det är en lättförklarlig felsägning, men som lyssnare får man gå igenom ett par ”bonader” för att hamna rätt i sin egen ordlista: Få se nu? Huvudbonad, öh? Nä, vinterbonad? Mjae. Det är väl nåt annat. Men vad ska man säga då? Vinterviste, låter väl rätt. Eller vinterboning.

En annan journalist i programmet sa ”vinterbo”, vilket också lät möjligt. Men vad betyder egentligen "bonad", frågar sig vän av ordning, och vänder sig till SAOB. Ord på B skrevs tidigt (bonadstexten är från 1919) och det är bra, för då slipper man modernt blajblaj.

Bonad, säger ordboken, är något som hör till en bostads, persons eller ett skepps utrustning eller beklädnad. På så vis förklaras såväl huvudbonad som begreppen varm- och vinterbonad. Vad gäller en bonad man har på väggen beskrivs den så här: ”väfstycke o. d. afsedt att pryda väggar l. möbler l. att tjäna till förhänge l. omhänge”. (Vävstycke och dylikt avsett att …)

Bostad, från början ”boställe”, och boning, orkar jag inte läsa om i SAOB, styckena är ofta långa som attan. Men tittar man på alternativ för ”boning” hos synonymer.se får man listan ”bostad, hemvist, hem, boplats, bo, stuga, hus, boningshus, residens, lya, ställe, tillhåll, vrå, krypin, kvart, bostadslägenhet, våning”. Alla kanske inte passar vattenbufflar, men några.

Senare korrigerade en av journalisterna överraskande nog sig själv genom att säga: ”Det finns en risk att de (bufflarna) kommer – eller chans, ska jag säga – att de kommer tillbaka”. Prima. Risk och chans hanteras vanligen lite hipp som happ, ungefär som de låga och höga oddsen.

Hur gick det till när miljonärerna en vacker dag blev miljardärer?

Äntligen kommer vi till miljarderna som jag talat om i ett par inlägg. Det började med pengarna, faktiskt. Det var inte så länge sen man blev förvånad över att det fanns miljonärer. Mest i utlandet, förstås. Å andra sidan fanns det utländer där det inte var mycket att hurra för om nån var miljonär, i Italien, t ex. Har jag förstått rätt var en miljon lire sådär 6 000 kronor.

Snart blev de svenska miljonärerna miljardärer, det känns som om det gick över en natt. Där börjar det bli många nollor och svårt för en vanlig nolla (inte så nytt skämt, det var bara svårt att låta bli) att räkna till.

Däremot verkar det som om de rent pekuniära sammanhangen dragit med sig verbala konsekvenser. I alla fall noterade jag att de överdrifter man gärna tar till förändras i samma takt. Förr räckte ”en miljon gånger” som en bra överdrift, men utan att ha funderat närmare på saken skriver jag plötsligt om ”miljarder upprepningar” och ”miljarder tv-serier”.

Det finns ännu fler att ta till om man saknar högre tal: biljon, biljard (är inte det nåt annat, förresten?), triljon, triljard, googol (författaren har inte två o just där) och googolplex. Redan i mitten nånstans känns det osäkert om talen betyder nåt eller om de är från språket som talas i Ankeborg. Det får räcka för i dag. Jag håller mig till ”miljarder” ett tag till.

I dag skulle de enorma grottmålningarna kanske kallas massiva

Massiv kritik, massiva attacker och massiv utbyggnad. Lyssna på radio och tv, läs tidningar – det massiva är massivt! Nej då, jag föll inte i en egengrävd grop, det sista var givetvis menat som ironi eller skämt, fenomen som är på tillbakagång. Till förmån för ny ironi man själv inte förstår, måste tilläggas.

Engelska ”massive” har liknande betydelser som svenskan, dels den konkretare varianten med synonymer som ”solid, gedigen, tät, fast, ogenomtränglig”. Den grundbetydelsen är för min del den mest bekanta: man talar om något som inte är i­håligt, men allt­igenom av samma ämne, gediget. Jäpp, så lyder också SAOL:s första innebördsbeskrivning. Nästa, den andra varianten av ”massiv”, tycks vara av modernare och bildligare snitt, och sägs betyda ”kraftig, skarp”. Just den är det man hör i parti och minut.

Nu handlar det sällan om massivt trä, guld och annat som är tätt, fast och gediget, nej, det som nu överväger skulle likaväl kunna heta ”omfattande”. De ”massiva attackerna” i alla krig, t ex. Den ”massiva kritiken” och ”utbyggnaden” (inledningsmeningen) likaså. Funka skulle även ”stor, enorm, kraftfull, allvarlig, svår” med många flera.

Man borde arbeta mer med synonymer i undervisning på alla nivåer. Det är inte kul när allt skrivet låter som frambragt av en och samma artificiella intelligens som hittills inte har lika stor kapacitet som vanligt folk när det gäller att skriva lite levande, liksom. Felet med en själv är förstås ovilligheten att anamma det här stela nyspråket.

En av målningarna i Lascaux. Bild Peter80, Wikipedia

”Nu ska vi grotta i ämnet”, sa en röst i radion, och det första man tänker är att det väl ändå heter ”grotta ner sig”? En koll visar att ”grotta” inte varit ett verb så länge, kanske inte ens i uttrycket ”grotta ner sig”? I upplagan från 2015 har SAOL med ”grotta” som verb

(de vanliga gamla substantivgrottorna undantagna). Innan dess var det ingen syssla man kunde ägna sig åt. Visst går det undan i språket?

       PS Äsch, glömde miljarderna från igår!

Ett vardagsfenomen som folk av hävd använder omskrivningar för

Trots vrål, gap och skrik om språkskit böjs undertecknad (samtidigt) mot allt större ödmjukhet. Alla miljarder upprepningar man utsätts för genom informationsströmmen, om än en modest sådan, får en att tro att man vet en massa. Ja, om modersmålet, alltså. Av världen i övrigt går inte mycket att ”ta in”, som nudtidsmänniskan säger.

Så fort något nytt och okänt uppträder (pratar endast om språket, som sagt) kan det bli kul. En journalist som recenserade en av de miljarder (andra gången ordet används, jag vet) serier som strömmas och konsumeras till vansinne, kallade just den serien ”kackig”.

Vaba? Kackig? Att kalla något ”kackigt” var mig obekant, även om man lätt föreställer sig åt vilket håll betydelsen ligger. De tre stora svenska ordböckerna har inte med adjektivet alls. Wiktionary, däremot, säger att det är vardagligt och betyder dålig, usel, och kortfattat tillägger ”etymologi: kacka”. Man trycker på detta ”etymologiska” ord och får en smålustig förklaring:

(vardagligt, något barnsligt) göra sig av med avföring
Mamma, jag måste kacka.
Fraser: kacka i eget bo

SAOL och SO säger att verbet ”kacka” är ålderdomligt och betyder ”ha avföring”. SAOB, vars artikel om ordet är från 1935, skriver ”(numera bl. arkaiserande o. skämts.; se dock a) göra sitt tarv, träcka”. Om man är rätt underrättad brukar ”träck” ännu användas om djurbajs, kanske särskilt fågeldito.

Lustigt nog skriver SAOL och SO att även ”bajsa” betyder ”ha avföring”, samma synonym som gavs för ”kacka”. Det tycks däremot inte finnas ett ord för själva företeelsen som inte är det halvfula ”skita”, eller det barnsliga ”bajsa”.

Den som legat på sjukhus har lärt sig det finare (och konstigare) som sköterskor kan undra: om man ”skött magen”? Åt äldre ställs frågan ofta (eller var det förr?): ”Har vi skött magen”. Då blir man lätt osäker eftersom man inte vet vilka ”vi” som menas. Äsch, nu glömde jag överdriften ”miljarder”. Den får avhandlas i morrn.

Hör här om de roliga verben "tillskapa, avfölja" och "tillskriva"!

”Paketet har ankommit varuhuset”. Så löd sms-et från en affär där jag beställt något. Det är lika förvånande varje gång: som när en tågvärd ropar ut att ”tåget ankommer Göteborg om fem minuter”. I våra dagar säger de flesta ”ankommer till”. Det är bäst att inte vara tvärsäker, men tecken i skyn tyder på att ordet kommer från tyska ”ankommen” som betyder ”komma till”.

Men sen finns uttryck som ”kommer an på” och annat med ”an”. Det hoppar vi över i dag. Liksom ”ankommen” som betyder skämd, rutten, möglig. Däremot ingår i Sbråks samlingar några ytterligare s k fast sammansatta verb som man börjar skratta när man hör. Varför är det så? Jo, för att åter vända sig till den lysande och klara Monica Åikäs som är språkvårdare på Institutet för de inhemska språken (Finlands språkvård).

Först förklaringen:

Verb som framställa och tillfoga brukar kallas fast sammansatta, medan motsvarigheterna ställa fram och foga till kallas löst sammansatta.

Och så de goda råden:

I många fall har fasta sammansättningar och motsvarande lösa sammansättningar mer eller mindre samma betydelse. Det finns dock ofta en stilskillnad, så att fasta sammansättningar är mer formella och skriftspråkliga än de lösa. Det gäller till exempel avtorka/torka av, ifylla/fylla i, inlämna/lämna in, medta/ta med, uppvärma/värma upp, utdela/dela ut. Språkvården brukar rekommendera att lösa sammansättningar av sådana verb ska användas i vanlig sakprosa för att texten ska bli ledigare.

Det här brukar folk i allmänhet känna av: det låter uppstyltat/komiskt när man i vardagsspråk säger ”skolbarnen efterfrågar annan mat”. I den meningen blir inte heller ”frågar efter” så bra. ”Önskar sig” vore bättre, och i vissa fall kan ”be om” ersätta detta nya, underliga ”efterfråga”.

Döm då om ens förvåning när man inom loppet av några dagar hör en person säga att hon/han ska ”tillskapa” något. Och sedan en som frågar sig ”vem som avföljer vem i sociala medier”. Slutligen en tredje som vill ”tillskriva någon”.

Den första, som tänker ”tillskapa” vad-det-nu-var: det finns ju inget som heter ”skapa till”. Tänk er en skulptör som ”skapar till” ett föremål! Lika illa går det med ”avföljer”. Skulle någon komma på idén att säga ”jag följer av henne på TikTok”. Däremot kan den som vill ”tillskriva” en person helt enkelt ”skriva till” den. Men det låter väl för simpelt.

Tydliga svar på alla grammatiska frågor kan man sig i månen efter

Vad gör man när det inte finns nåt kul att skriva om? Jo, då skriver man om nåt tråkigt. Som dessa gamla uttjatade exempel:

Löftet från alla fyra partier…    Hon är på bägge platser

Alla tre läkare var säkra           Alla fem personer skadades

…fälld på alla 34 punkter         Alla fem bilar som visas upp här har fyrhjulsdrift

Båda uppdrag ska avrapporteras i augusti

Vad säger menigheten? Ska inte substantiven som följer efter alla (och ett eventuellt räkneord), båda och bägge stå i bestämd form? Det här är svårare än jag först trott. Vår efterställda bestämda artikel är dessutom något av en specialare, vilket de med andra modersmål och som lär sig svenska tycker är knepigt.

Om man orkar går det förstås att leta i Svenska Akademiens jättestora grammatik (2 718 sidor), men det börjar bli svårare och svårare eftersom språkvetare och andra vetare vacklar. Det finns i alla fall de som undrar. Till Frågelådan ställdes följande spörsmål: "Kan man använda både bestämd och obestämd form efter båda, heter det båda sidor eller båda sidorna?"

Språkrådets Frågelådan svarar: 

Pronomenet båda används oftast tillsammans med ett substantiv i bestämd form, alltså båda husen, båda böckerna, båda sidorna. Vissa substantiv kan dock stå i obestämd form efter båda. Det gäller de vanliga orden sidor och håll. För dessa substantiv fungerar både bestämd och bestämd form efter båda: Vi tittade noga åt båda håll/båda hållen.

Undantag överallt. Aldrig får man vara riktigt glad. Hör även på det här:

Ett svårt fall gäller substantivets bestämdhet efter alla. Svenskspråkiga väljer en lämplig böjningsform omedvetet. Däremot är det svårt att förklara varför man formulerar sig så som man gör. Inom forskningen på området är det fortfarande inte fullständigt klarlagt hur bestämdhet styrs efter alla.

Så skriver Erika Bergqvist i en kandidatuppsats 2010. Frågan nu, ett och ett halvt decennium senare, är om svenskar väljer samma lämpliga böjningsform som de gjorde då.

Visera är ett sätt att se saken, kika ett annat, något vardagligare

Det finns ännu lite rester kvar att det gamla formella språket som (enligt denna skribent) inte låter lika larvigt som det nyformella språk som talas av viktiga nutidsmänniskor. En sådan liten rolig rest är att vissa tågvärdar – de kallades förresten konduktörer tidigare – ännu använder ordet ”visera” när de kollar biljetterna. 

Det följer förstås med jobbet och kommer kanske att användas ytterligare några år. Minst lika vanligt är att denna visiering annonseras som: ”Vi kommer snart ut och kollar era biljetter” alternativt ”vi kommer snart och kikar på era biljetter".

 

I SAOL beskrivs ”kika” vara ”vardagligt” för ”titta”. En text om ordet, skriven 1935 i SAOB, säger om uttrycket ”kika in” att det kan betyda ”titta in” (på ett kort besök) med det lite märkliga tillägget ”numera bl. ngn gg starkt vard”. Det utläses: ”numera blott någon gång starkt vardagligt”. Hur ska man toka det?

I enlighet med de två tidigare Sbråk-inläggen om att medier bör lägga sig vinn om ett anständigt språk, vill jag påstå att det är något lite störande när man hör polisens talesman efter ett hemskt brott säga: ”Vi är kvar på plats och kikar på vad som kan ha hänt”. Och jadå, det är en sträng syn, men varför inte?

Lite besynnerligt är det faktum att av de båda olika verben ”kika” det ena har grundbetydelsen ”se/titta”, och det andra är samma ord som ”kikna”. Kikhosta har ju inte precis med ”glo, se, titta” att göra. De båda orden har givetvis olika ursprung och kikhostekikandet är släkt med det ljudhärmande ”kippa”, som i kippa efter andan.

Man ska inte skräpa ner i skogar, man ska förhålla sig till vägskäl

Så fort man låter ett gyllene skimmer falla över forntiden kommer nån rackare och påminner om att folk begick misstag även då. Angående att de flesta medier var försiktiga och anständiga förr (se gårdagens epistel) berättar informanten T om radiostationen som för 40-50 år sen rapporterade om att en person hittats död i ett dike. Direkt därefter spelades låten "Man ska inte skräpa ner i naturen”.

Olycksfall i arbetet, förstås. Låten (sjöngs vanligen av Edvard Persson och skrevs 1938!) fick nytt liv med Håll Sverige rent-kampanjen på 1980-talet. Ja, så kan det gå: ”vi måste ju se skogen för alla träden”. Så sa nån expert på nåt i radion. Det krävs lite eftertanke eftersom man lärt sig att det heter ”man kan inte se skogen för alla (bara) träd”. Benar man i ordföljd och innebörd så blir väl betydelsen densamma. men man kan knappast klandras för att känna osäkerhet angående språket: varje individ i hela universum skräddarsyr nu sitt eget språk, sin egen verklighet och förväntar sig dessutom att andra ska fatta. Och de i sin tur sitter där med egna språk och verkligheter.

Informanten M suckade häromdagen efter ständiga digitala tillkortakommanden: ”Den här världen kräver mer av en människa som vet allt mindre”. M får lära sig att se skogen för alla träden. Tar för vanans skull med en engelsk skuffelse och citerar ur en tidningskrönika: Som när jag hör mig själv säga till en kompis som överväger olika alternativ för nästa ben av sin karriär att man ska akta sig för energitjuvar: man ska försöka hålla sig till människor som ger mer energi än de tar.

Innehållet må vara, men vad är ”nästa ben av sin karriär”? Nåt man missat igen? Men jag har hört engelska ”leg” användas i betydelsen ”etapp”. Och M påstår att ”ben” används för ”etapp” i segling. Kanske funkar också ”del” eller ”steg”.

Journalisten är eller har varit stationerad i USA och det går att förstå hur detta ”ben” kom in i texten. Men en redaktion värd namnet bör alltid ha medarbetare som läser varandras texter. För texter ska vara ledsagare (undantag: det lallare som undertecknad skriver) åt den allmänhet som tar del av nyheter och information. Här passar ett citat från en akademiker vem-det-nu-var i radion om något-vad-det-nu var: ”Det här är viktiga vägskäl att förhålla sig till”.

Den enorma gulligheten till trots – hjälper den i en brutalare värld?

Bild:Mauyr Gaia, Unsplash

För länge sen, tre-fyra decennier, kanske, fanns det gratistidningar på tåg, bussar m fl ställen. Man förutsåg ännu inte papperstidningens snara och plågsamma hädanfärd. Gratistidningarna var inga under av saklighet, etik och moral, utan en mer braskande variant än kvällspressen.

Mycket vatten har flutit under broarna sen den tiden, flodmassor. Det är att göra sig löjlig om man påstår att fler medier då ändå var anständigare än dagens. Jag ska nu göra mig lite löjlig. I ett samtal med purunga journalister (det kan ha varit på 90-talets början) var vi några som undrade varför man plötsligt måste skriva så detaljerat – och mycket – om vidriga saker.

Ungdomarna flinade och sa att vi var rädda för verkligheten. Vi gamlingar (kanske 45 då) förstod inte poängen med att gräva fram mord, tortyr och  kannibalism som utövats av enskilda långt bort i Tjottahejti. En skapligt funtad människa vet att det sker mängder av hemskheter överallt på jorden i denna sekund.

De unga vidhöll att vi var rädda för hur livet ser ut. På den tiden jobbade vi medelålders på en lokaltidning där man ännu upprätthöll regler om anständighet, respekt, känsla för integritet samt sånt även fan och hans moster stod för. Då.

Nu är det annat. Snaskigt ska det vara – eller det som med nutidens ord kallas explicit och grafiskt. Om det så gäller våld eller sex (denna ytterst privata syssla) så ska det ut, ut, ut över mänskligheten. Det här pågår i det som kallas information, i alla slags medier, eller den kanske ännu större verksamhet som heter "underhållning".

Det finns många ställen som skulle tjäna på lite överhållning: ”roliga” tv-program, filmer, serier,  kultursidor och liknande. Men för att nu ta det enkla begreppet ”anständighet”. Eller ”stil” och ”respekt”. Såg någon av oss tidningsarbetare att en sida låg färdig och ett reportage om en katastrof råkat hamna bredvid en annons för en skojig skratt-show, larmades ansvarig redaktör. Sidan gjordes om.

Nyss såg jag en artikel i en av våra stora blaskor där rubriken löd: Vittne till explosionerna: ”Såg ögon som trängt ur sina hålor”. Till texten var fogat en privat bild på vittnet. I vår tid används ofta ett sådant förfarandet och just denna bild visade en glatt leende person. Ingen skugga ska falla på vittnet, men något känns fel.

Fingertoppskänsligheten från förr existerar inte längre. Förmodligen har världens alla människor förlorat det inkännande (empatiska, säger de själva, förstås) beteende som satt ristat i mångas ryggmärg. Tiden har gjort våra sinnen brutala, hur många hjärtan folk än formar med sina händer, hur mycket de än vaggar i takt och sveper tändare eller mobiler i luften till några gulliga låtar om "tjäääärlek". Usch.

Gåtan "rempa upp" får ett svar om man lägger ner lite tid på saken

Den som kan skapligt med modern engelska kan säkert gissa (frågan ställdes i bloggen i går) vad försvarsministern menade med ”rempa upp”. Det brukar vara förhållandevis enkelt att förstå vårt nya språk om man ger sig ut på en sökning här och där. Men min gamla engelska ordbok var inte till hjälp, i den rempades inget upp för ett halvsekel sen.

Sen var det faktiskt inte verbet ”remp” som menades, för det finns inte ens i den stora amerikanska ordbok jag brukar vända mig till. Uttrycket är förmodligen plankat, frasen ”ramp up” har betydelser som ”öka (takten), expandera, stärka, stötta upp”.

Ålrajt, ålrajt: om en försvarsminister säger att man måste rempa upp nånting p g a det knepiga världsläget skulle vad som helst kunna funka: ”flempa upp, kattra upp, drigga upp” (fortsätt gärna själv). Man förstår. Men ännu finns det några av oss som är petiga och vill ha en mer korrekt (kan nåt vara mer korrekt än korrekt?) beskrivning av okända ord.

Vi har även problemet med uttalet. För egen del tyckte jag att han sa ”remp”, möjligen "rämp" men bakgrunden var, som sagt, amerikanska ”ramp”. Det har ett bräkigare ä (förlåt alla som gillar amerikanska!) än det brittiska uttalet. Men ska man gå till botten ännu mer (kan man gå längre än till botten?) så har alla som bor i Sverige och talar svenska olika ljud för sig, det gäller både vokaler och konsonanter.

Den eviga frågan blir hur detta formidabla (ironi) lånord ska skrivas. Förutom uttalas. Ska det bli ”ramp up” som i engelska? Eller ”rämp up”? Kanske ”remp up”. Problemet kvarstår om vi tar ministerns "svenska" variant: ”rampa, rempa eller rämpa upp”?

För radiolyssnare har det bland allt annat kommit in ett nytt uttal av ”talk show” i radion (ja, hela tillvaron). De äldre av oss fick höra brittisk engelska i skolan: det skulle ha låtit som ”tåk schou”. Nu hörs ofta ”tak” (med öppet a) och ”show” drar mer åt ”schau”.

Det blir mer och mer jobb med att tolka modersmålet, men fortfarande hörs bara små pip från allmänheten, trots att vi snart sitter i ett Babels torn och inget förstår. Vilket för övrigt får en att undra vilken tanke den person hade som döpte ett litteraturprogram till Babel.

Här sitter en annan och bryr sig om vad rempa upp kan betyda

Det morras bland generationskamraterna: ”Varför säger folk ’jag kan också inte’? Det heter väl ’jag kan inte heller’. Eller hur?” Ja, det var en av alla retoriska frågor man hör. Och den första frasen är relativt vanlig hos dem som inte har svenska som modersmål. Fast nu börjar den även, som det heter, gripa omkring sig i största allmänhet.

Om huruvida importerad från engelska? Tja, vad vet man? Men säkert är att en del engelsktalande säger ”I too, can’t” och vad det nu är de inte kan. Vilket i och för sig är en något annorlunda formulering och inget att dyka ner i med förståndet i behåll.

Vad som däremot är översatt utan prut är fraser som ”jag kunde inte hålla med dig mer” och det förfärliga ”jag kunde inte bry mig mindre”. Där bakom ligger ”I couldn’t agree more” och ”I couldn’t care less”. De är väl egentligen värsta typen av språkimport – hela långa uttryck som översatts! Och där ryker som vanligt våra egna som man snart inte minns. ”Jag håller verkligen med /dig” vore svenska för det första exemplet.

För det andra eländet hade en svensk sagt (det en liten del av oss gör än idag): ”Det struntar alt skiter jag i”. Här kan man ge eftertryck med ”verkligen, sannerligen, tamejtusan” och få till andra idiomatiskt klingande haranger: ”Det där skiter jag tamejfanken högaktningsfullt i”.

Men, jag sa det väl häromdan, man talar som i en 40-talsfilm. Medge dock att det senare låter kraftfullare och klämmigare än ”jag kunde inte bry mig mindre”. Gissa varför det är så? Jo, för att uttrycket inte har rötter i svenskan. Men man får väl inte ens säga rötter i det här j-a landet!

Mycket viktigt nu är att man inte låter sig sättas i språkfängelse av såväl höger- som vänsterpopulister som påverkar språket åt håll som får vanligt hyggligt folk att vakta på sina ord och blir stumma av rädsla att säga fel. En liten del i ett språks ordförråd behöver säkerligen putsas på, men i dag går den språkliga hanteringen överstyr. Ägna nu resten av dagen åt att gissa vad en försvarsminister menade när han sa att vi skulle ”rempa upp” (så lät det) nånting.

Schindlers lista räddade liv, våra virala listor är något helt annat

För att rädda livet på judar sände Schindler dem till fabriken i Brünnlitz. Bild Miaow Miaow, Wikipedia

    

Häromdagen använde jag ordet ”to-do-lista”. Det är som var och en förstår på skämt: dylika begrepp skrivs sällan på allvar i Sbråk. Om den listan finns en hel del att såga. Precis som mycket annat i genren bidrar den till förvirring. På nätet figurerar  mängder av såna som en del kallar: ”to-do-list” (även på svenska). Och så har vi snällisarna som översätter så att alla förstår och säger ”att-göra-lista”. På den tid när folk pratade töntigt sa de: ”kom-ihåg-lista”.

När vi nu talar om listor måste filmen Schindler’s List nämnas (har säkert skett i bloggen). Det var nog en och annan som trodde att den handlade om Schindlers list. I och för sig kan man säga att även det stämmer, men hade filmen fått ett svenskt namn skulle det ha varit ”S:s lista”. Eller varför inte titeln på den bok som låg till grund för filmatiseringen, Schindler’s Ark.

Men just i detta ögonblick är jag förvirrad. Originaltitelns ”Ark” är samma ord som vårt ark, i betydelsen pappersark. Nu dyker även en svensk översättning upp där boken kallas ”Schindlers list”, alltså den list som är densamma som ”listighet”. Nån har fattat fel. Eller gjort en dygd av det möjliga penninginflödet.

Det må vara hur det vill med dessa titlar, vilket språk de är på och varför. Det är andra eller tredje gången i dag som den moderna världen komplicerar mina göranden och låtanden. Nu får det bli enbart jordnära sysslor som blomvattning, diskande och annat hushållsarbete. Påminner mig om Bibelens Predikaren, en tröstande skribent som säger: ”Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”.

Om man får välja sitt sällskap så faller nog valet på Y N Harari

I förrgår skrev jag om dem som ”går ut för en kaffe”. De kan också ”gå ut för en öl”, men sällan hör man nån ”gå ut för en te”. Som kaffedrickare är detta faktum lätt att förstå, det bär emot att betala en massa kronor för en tepåse. De som ”tar en kaffe” är nog f a yngre – eller hör till de äldre överlöpare som vill tala som samtiden. Min egen fråga skulle lyda: ”ska vi gå och fika?”

Det händer aldrig att jag ”tar en kaffe”, jag tar alltid ”en kopp kaffe” eftersom ”en kaffe” är snodd från ett annat språk, ni vet vilket. Äldre svenskar MÅSTE höra skillnaden på ”nu skulle det allt smaka gott med en kopp kaffe” och ”nu skulle det allt smaka gott med en kaffe”. Nejdå, läsaren bör lugnas nu: det här kaffandet hör inte till det värsta av det som nu sker med språket, men exemplet är ett av många som pekar i samma riktning.

Som det utmejslat sig i mitt medvetande (som VISST kan skilja sig från andras, man är väl ingen besatt egodåre, heller…) minns jag första gångerna den NYA världen började formera sig. Ett sådant tillfälle var premiären av en person som talade i nyheten mobiltelefon. Han skrek i den förhållandevis lilla luren, han var en viktig person med många möten och utlandsresor.

Kaffetillfället skedde när en avliden författare hamnat på en kvällstidnings förstasida och där hustrun sa något i stil med ”jag gick bara ut för en (kopp) kaffe”. Det var alltså just då maken avled. Minnet sviker lite grann, det kan ha varit en kopp te, och det kan alltså ha varit även ”kopp”, men vad som slog mig var rubrikens ”gick ut FÖR”, inte ”ut för att ta” eller ”hämta”.

Ofta säger folk till mig att jag överdriver den pessimistiska språkivern. Nej, så är inte fallet. Men det verkar som om många vaknar väldigt långsamt. Hur som helst skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i dag i sin tidning ”Vi lever genom svenskan. Digitaliseringen likriktar språket och riskerar att göra oss fattigare”.

Ett par dar tidigare intervjuade Malin Ullgren (i samma blaska) den klyftige israelen Yuval Noah Harari (känd för sin bok Sapiens) som varnar för AI-övertag i det nya verket Nexus. 

Och han är ingen överspänd gammal kärring, precis.

Bloggen närmar sig ETT ord med MÅNGA svenska synonymer

”Approach”, ett engelskt substantiv OCH verb, fanns inte i SAOL 1998. Däremot togs det upp i upplagan från 2006. Det är lätt att börja tänka på ordet då och då, i dag var det en ung person i min omgivning som talade en hel del om såväl andras som egen approach till saker och ting.

Samtidigt som SAOL (och SO) tog med substantivet, stoppades även verbet in: ”approchera”. Det stavas väl i enlighet med någon stavningsregel, men lika lätt som engelsktalande får vi det inte. Man kunde lika gärna underlätta för dem med stavningsproblem och slå till med ”approacha” om man nu prompt ska dra in drösvis med engelska ord i svenska ordböcker.

Substantivet, det utländska, kan i vårt språk sägas som ”närmande” (samt de äldre annalkande, hänvändelse) och i sin bildliga form heta ”inställning, grepp, sätt att se”, m fl. Verbet har likaså ett flertal synonymer på svenska: ”nalkas, närma sig, komma nära, vända sig till, m fl.

Man har förstås ett svagt psyke: det går aldrig att komma över varför ord från andra språk ska in och tränga ut fullt fungerande svenska ord. Och med svenska menar jag såna som använts ganska långt bakåt och ännu är vanliga.

Letar man i den äldre och mer omfattande SAOB leds man för substantivet ”approch” till ett med stavningen ”approsch”. Året när artikeln för ordet skrevs, 1901, beskrevs det som "föga brukligt", men användes f a på 1800-talet, då främst med militär innebörd (”framryckning”).

Verbet ”approschera” (approchera) sägs också vara ”föga brukligt" 1901. Det betyder ”nalkas, närma sig” och är belagt från 1600-talets slut och ett par hundra år framåt. Det kom troligen in med franskans dåtida inflytande på svenskan.

Det är egentligen komiskt att många ord med rötter i latin ramlade in i svenskan – ofta och förstås med hjälp av högre makter, höll jag på att säga, men menar högre klasser. Nu strömmar åter en massa latin in, men detta inflöde är mer demokratiskt, det sköts av adel, präster, borgare, bönder och resten av oss. Till morgondagen finns mer på min to-do-lista.

Man är mer Elof Ahrle, Sif Ruud och Sickan Carlsson än man tror

Här är lite mer babbel om de stunder då ens hela uppmärksamhet (frivilligt eller ”påtvingad”, som i gårdagens bil) riktas mot medier. Det blir väldigt ofta P1, men dem av oss (äldre människor m a o) som länge haft vanan att ha radion på, är numera överraskade av mängden repriser samt den nysvenska som talas.

Det sker i rapporterade inslag och påfallande ofta i samtal mellan journalister eller journalister och intervjuade. Med nysvenska avses ungefär detsamma som nyspråket i romanen 1984, skriven av den framsynte George Orwell 1949.

I nysvenskan ändrar en del ord innebörd, ibland betyder de sin motsats. Eller så minskas de i antal, språket blir en formaliserad byggsats – avsikten sägs vara förenkling. Vad 1984 av naturliga skäl inte kunde ha med var att inhemska ord byttes mot dem från ett annat språk.

För att i någon mån förstå vårt nya lingo har jag haft hjälp av en viss utbildning samt en omgivning som också haft en viss utbildning eller som ”behärskat” samtidens språk. Genom den senare, yngre, gruppen får jag veta jag pratar som en i gammal bok eller film. Eller schlager, emellanåt söderkis, alla från 1930- och 40-talen.

Här sitter alltså en söderböna och vet att en mening som den ur ett nyligt nyhetsprogram, ”kulan var inte menad för honom” i de flesta fall är exaktöversatt från engelska. Den intresserade kan titta i KB:s dagstidningsregister på fraser som ”menad för/inte menad för” och ”avsedd för/inte avsedd för”.

På liknande vis förhåller det sig med ett ”för” som ändrat mången svensk mening: ”Gå ut för en kaffe”, är en. Vi gammalmodiga brukade ”gå ut och ta en kopp kaffe”. Det gör vi ännu. Häromdagen träffade någon ”henne för en dokumentär”. Jag skulle välja det fasligt mångordiga: ”…träffade henne för att göra en dokumentär”.

Fast i karetan (gammalt slangord för bil) kommer ingen undan

 
Även om ens radio står och går dagarna i ända är det inte säkert att man lägger märke till allt som sägs i den. Det kan också noteras hur olika olika (jodå, två stycken) människor uppfattar nyhets- och pratflödet. I dag var det åter dags för radiolyssnande i bil. Man kommer inte undan om man inte stänger av: det finns ingen toalett att gå på, disk att diska, inget kaffe att koka.

Och skörden blir som vanligt kul. En programledare i en babbelshow kan t ex fråga någon hur man kan ”uppa” underhållningsvärdet på vad-det-nu-var. Nästa sagesperson var ingen journalist, politiker etc, utan bara en ”vanlig” människa, men minns att det är från ”brukarna” som språkvårdare tar de nya orden och begreppen: Det ofta sagda är det snart belagda. (Jamen förlåt, då: ville travestera ”det dunkelt tänkta…)

Det vanliga människan, var det. Denna sa ”det är bra att man påstartar såna här processer”.

I sanningens namn ska sägas att det inte dräller av påstartar och påstarter på nätet eller i tidningsarkiv, men det är som allt annat bara en tidsfråga. Efter det kommer även ”starta på”

i analogi med ”starta upp”.

Det finns mycket att säga om och om igen om (haha, nu blev det mycket ”om”) löst och fast sammansatta verb. En favorit från finska Institutet för de inhemska språken, Monica Åikäs, får repetera grunden för detta intressanta grammatiska fenomen:

I svenskan finns det många sammansatta verb som har en partikel som förled, till exempel framställa, tillfoga. Partikeln är oftast ett adverb eller en preposition. Många av dessa verb har en icke-sammansatt motsvarighet där partikeln står efter verbet: ställa fram, foga till.

Tänk om man ibland (fasa!) påminner om meningsmotståndarna!

Man måste byta perspektiv ibland, hur motigt det än känns. För det är lite intressant med dem som är lika enerverande envisa som man själv. Ofta ligger ”språkvetare” risigt till i denna blogg. Detta är ingen personlig vendetta, men väl en reaktion på Språktidningens chefredaktör som utgjutit sig i en rikstidning, den ”malliga”, som en annan storhjärna har kallat den.

För detta är en hjärnornas maktkamp! Redaktören angriper på sitt infama vis en grupp människor som på sätt och vis är mina systrar och bröder i tanken. Fast ändå inte. Snårigt? Näråvars. Ständigt kallas människor i denna grupp ”språkpoliser”. Ett mig förhatligt ord.

Men detta slags ”poliser” är en synnerligen icke-homogen grupp. Det är ibland svårt att ansluta sig till de här gammelsnutarna som häktat upp sig på "före-innan, de-dem-dom, starta upp" och ett relativt litet antal ord/fraser som ändrats på senare decennier. Därmed inte sagt att de har fel, därmed inte sagt att de inte har min åtminstone halvfulla respekt.

Men såna som lite halvstöddigt vänder sig mot vad de oavbrutet gillar att kalla språkpoliser är störande och stötande. Icke-poliserna beter sig ungefär lika envetet! I sin DN-spalt använder redaktören lite snedflinande det dammiga ordet ”språkpolis” inte mindre än sex gånger. Och i vilket syfte? Jo, för att på ett skojsigt vis argumentera mot de nämnda antagonister som klagar över hur orden ”formula” och ”formulering” (hos hårschampo bl a) används. Ja, där ser man: den grupp man själv delvis tillhör har tydligen förgreningar ut i kemins tassemarker.

Redaktören och jag känner uppenbarligen inte samma slags språksnutar. Själv har jag inte ens på långt håll hört någon prata om schampoingredienser. Det kan vara så vi språkbesatta fungerar: drar för långa och många växlar på för få bevis för våra smarta slutsatser.

Fruntimmer är i grunden inte ett ord att bli särskilt förargad över

I går utlovades en skrutinering av skrutinera. Det är ett verb som snart kommer att studsa runt i Sverige om man tänker på senare års ansträngningar att byta ut äldre svenska ord mot engelska. Scrutinise (som är brittiska stavningen, scrutinize den amerikanska) betyder ”undersöka, granska, pröva” och i de orden finns ingen engelsk feeling, så tro orden ur min spåkula: skrutinera kommer snart att bli vanligt.

Ett par kända profiler använder det redan: Daniel Sjölin och Edward Bloom. Så det så. I SAOB finns ”skrutinera” med, dock inte i SAOL och SO, men det är en tidsfråga.

Ett länge existerande och vanligt begrepp nämndes i gårdagens inlägg: ”fruntimmer”. Det är ett skojigt ord som retar många, men dess ursprung är inget att bli arg på. De flesta känner väl till att det går tillbaka på tyska Frauenzimmer som i äldre tider var beteckningen på särskilda hus eller rum där kvinnor, på en gård, tex, samlades för att uträtta sina sysslor.

Så speciellt är ordet att det har ett eget stycke på Wikipedia. Där berättas bl a att första belägget i svenskan är från 1560. Vidare beskrivs att ordet uppfattats och använts i nedsättande syfte: 

Exempel på ordet fruntimmer använt i pejorativ bemärkelse:
En kvinna, som har gjort något oklokt eller okunnigt; inte lyckats väl kan få kommentaren: "Ja, se fruntimmer!".
"Fruntimmer" kan vara en nedsättande beteckning för kvinnor med tvivelaktigt rykte.

”Ja, se, fruntimmer”, har man hört i parti och minut under ens levnad, utan att det känts plågsamt. Men den sista kommentaren var en nyhet för undertecknad: på det viset kan jag inte ha hört det någon gång av omgivningen.

Och om så vore känns det inte som någon vidare bra beteckning på kvinnor med tvivelaktigt rykte. Det gör däremot det ord som gått långt ner i åldrarna och som även används av barn om flickor – så små att de inte hunnit skaffa sig ett tvivelaktigt rykte ens. Det gäller det tråkiga h-ordet (som någon kallade det i radion) vilket klipper fruntimret med femtiåtta hästlängder.

Att inte ha några väninnor är inte så tragiskt som det kanske låter

Väninnorna dök (enligt undertecknad, förstås) upp samtidigt med att vanligt folk började kramhälsa, spela golf och gå på vinkurser. Själv har jag aldrig haft några vänninor, inte ens vänner, utan bara kompisar. Vännerna, förresten, kom som ett resultat av den tvångsanslutning som heter Facebook.

Jodå, det kanske är att ta i, men innan den tekniska revolutionen var människor skeptiska mot att känna sig infösta i fållor. Whatever, som svensken säger, nu var det de här olika slags kamraterna som skulle skrutineras (lägg ordet på minnet för kommande skrutinering).

Att jag kallat kompisar kompisar beror nog på ursprunglig social hemvist och den ungdomstid som i mitt fall varade förhållandevis länge. Folk med liknande uppväxt har ofta även ”polarna” som kompisar. Nåt säger att det vanligen är män som har polare, men det kan vara en fördom.

Ett annat intressant minne är att vi använde kompis för båda könen (det fanns bara två i offentligheten), medan yngre i dag pratar om sina tjej- respektive killkompisar. Och vad beträffar väninnorna kan man göra en annan intressant iakttagelse. Använder man (jag, t ex) personbeteckningar som författarinna och skådespelerska ses omgivningen rynka på näsan. Det är dock ofta samma omgivning som inte tvekar att kalla sina kompisar väninnor.

Som Sbråk tog upp nyligen är -ska och -inna bara feminina ändelser medan -are är en manlig, så det perfekta könstänkandet stöter på problem hur man än gör. Slutligen, ”kamrater” är lite svårt att uttala utan citattecken kring (såna kan höras, jodå). Kamraterna sitter antagligen i de flesta äldres huvuden som en beteckning på politiskt färgade polare. Just nu sa en man i tåget följande i sin telefon: "Jo, jag har träffat ditt fruntimmer". Om fruntimret finns mer att säga.

Kvalitetskontroll: vad beskriver bäst ett yrke, krita eller påskägg?

Att yngre inte lär sig ord och begrepp som inte längre har nån plats i samhället är inte konstigt. Någon av dem talade om folk som ”har en smal plånbok”, och det låter nog rätt i unga människors öron. Och visst, en plånbok kan vara smal eller bred, men det handlar inte om designen på plånboken här. Vad personen ville beskriva var en tunn kontra tjock plånbok. Detta berättade förr om huruvida någon var mindre bemedlad eller rik.

Bilden av ”tjock plånka” är förstås den fyllda plånbok som bågnade av sedlar och mynt. När de fysiska, ”riktiga” för oss äldre, pengarna inte finns, upphör intresset kring hur plånboken ser ut. Bankerna har inte varit något att råna på många år, andra svindlerier och lurendrejerier ökar rejält: helst utsätter man de gamla dårar som inte satt sig in i hur världen av i dag ser ut.

Även om den ”smala” plånboken är förståelig, är det lite knepigare med nutida journalister som tror att ordet ”förekommer” heter ”försigkommer”. Unga har gjorts mer försigkomna på vissa områden, språkligt icke. Från samma nyss förtalade kår kom den person som sa om en brottsling: ”Han motsäger sig inte anklagelsen”.

Inte fan vet jag hur det här ska gå framgent, men det verkar vara skit samma i mångas ögon, öron och sinnen. Man måste försöka se det roliga i eländet. I en enkät jag skulle besvara gavs en inledande uppgift. Och, ja, då, det är väl nåt som måste göras för att lura (lugna?) AI-joxet. Så här sa i alla fall enkäten:
      

Svarskvaliteten är mycket viktigt för oss, och följande fråga är en del av vår kvalitetskontroll. Vänligen välj det ord som bäst beskriver ett yrke

Kängor             Krita
Rådjur              Påskägg
Lärare              Äpple

Man utmanas hela tiden i den sköna nya världen: "Yrke"? Få se nu…

Minns någon M A Numminens glada låt som handlar om resiliens?

Hos yngre ligger engelskan ofta mycket nära – eller har tagit över till nästan hälften. Detsamma gäller de många människor som ”jobbar på engelska”. En intervjuad person (radion) sa att man (i ett annat land, med andra kostvanor, eller nåt) hade ”öh, vad heter det, life expectancy...?” Programledaren översatte: ”förväntad livslängd”. Den svensksvensk som intervjuades sa: "Ja just det, så heter det, ja!”

Allt fler uppvisar olika grad av dylik påverkan. Vanligt är också att man översätter sig själv till endera språket: man använder samtidigt glosor ur såväl svenska som engelska. I samband med nyheten om en nationell kommitté (Blue Shield Sweden) som ska skydda kulturarv i händelser av krig och naturkatastrofer, talade en av de sakkunniga om vikten av att i sådana lägen ”upprätthålla motståndskraft, resiliens”.

Det uttalades som resilians, vilket jag själv trodde att det hette eftersom det stavas ”resiliance*”. Vilket också var fel! Det var förstås ens franska uttal som ledde fel (nej, här kans ingen franska…) Engelska "resilience", lär ursprungligen betyda ”elasticitet”. I min gamla engelsk-svenska ordbok ges även varianten ”återstudsande” och SAOL har ”förmåga att återhämta sig”. Återigen har en konkret betydelse (”som en boll kommer jag tillbaks till dig”, som M A Numminenen sjunger i sin hitlåt) trätt över gränsen till det bildliga språklandet.

Det blir tröttsamt med alla dessa exempel, imorgon ska det handla om svenska svenskars svårigheter med den vanliga del av modersmålet som är äldre än tjugo år eller så.

* Slutar f ö inte fler engelska ord på -ance än -ence?

Sbråkmakaren gör ett fåfängt försök att visualisera klet och smet

Det når in i folkdjupet, det nya språket. Jodå, så har det alltid varit sen människan började prata. Men sällan har det väl gått så fort som nu när tekniken pushar (knuffar, som vi sagt) på. En person jag känner som (vi är många) försöker kämpa mot de nya ord som forsar in och där vi redan har synonymer så det räcker, sa sig häromdagen vilja ”visualisera” nåt, vad det nu var.

Engelskans ”visualize” har svenska motsvarigheter som ”åskådlig­göra med bild, ge en bild av; före­ställa sig” (SAOL). Borde det inte ligga närmre till hands att använda något av de uttrycken? Så kan man tänka, men lyssnar man till omgivningen (och även – FASA! – till en själv) så föredrar den ”visualisera”.

Ett annat begrepp på ingång verkar ”smeta av sig” vara. Men inte i sin konkret kladdiga form, som när ”läppstift smetar av sig”. Eller marmelad, olja, färg – vilket klet som helst. Svenskar kan ”smeta ner/på/ut” b l a. Läppstiftet, t ex, kan smetas ut med fingrarna.

Men nu ökar den abstrakta användningen och jag är inte kompetent att bedöma (orkar inte söka…) om detta smetande kommer från engelska ”smear”. Det verkar som (men bara verkar som) om engelskan har varit piggare på att omvandla verklighetsklet till abstrakt dito (och här avses förstås fler jämförbara bildliga uttryck).

Hur som helst reagerade jag på en tidningstext där det stod ”…professorns privata syn /…/ smetar inte nödvändigtvis av sig på teorierna”. Vad skulle man själv ha sagt? ”Färgar av sig?” Och den frasen har egentligen tagit samma väg, från verkliga livet och in i ett bildspråk.

En googling ger fler: ”Turerna kring statssekreteraren PM Nilssons ålfiske och avgång behöver inte ’smeta av sig’ på statsminister Ulf Kristersson”. Men se där har sagespersonen använt citattecken kring smetandet! Märkvärdigtvis finns redan 2009 en text på SVT Nyheter som lyder: ”Och det smetar av sig på omgivningen, till exempel företaget man jobbar på”.

Man vill inte installera rädsla i folk, hellre då ingjuta mod i dem

Min misstanke är att många av bloggens alla (fem?) läsare tror att det överdrivs en hel del på denna plats. Nå. Jag kunde inte bry mig mindre, som svensken säger (I couldn’t care less), utan fortsätter visa på de många förändringar som inte det allvetande språkfolket, eller ens den halvvetande AI-n, tror på.

Det var väl nån i radiolan som sa ”installera rädsla hos någon”, eller så stod det i en blaska. Hm, tänker man förstås, det var då en riktig ordskojare! Men så var icke fallet, det var som vanligt en som översätter utan att (kanske) reflektera över saken. På forumet Flashback hade ”Kyrpator” reagerat och skrev:

I en artikel om avrättningar i Iran i SvD får vi veta av en människorättsaktivist att regimen "använder dödsstraffet för att installera rädsla hos folket och förlänga sin egen överlevnad". Vågar vi gissa att det finns en engelsk förlaga, och att uttrycket "instil fear" användes? "Ingjuta rädsla" brukar vi säga på svenska. Eller "fruktan", om man föredrar det. Eller kanske rentav "injaga skräck".

Titta gärna på den tråden, den fortsätter med någon kommentar ytterligare. Inte blir det bättre om man letar efter vad engelsktalande själva säger/skriver. På flera ställen finns texter som försöker förklara skillnaden (vilket torde innebära att många är osäkra på den):

To instill means to establish something in one's mind over time. You instill feelings, ideas, or attitudes. To install means to put in position (physically or digitally) ready for use. You install programs, equipment, or machinery.

Det tycks alltså vara så att ”install” är vårt ”installera” och ”instill” är vårt ”ingjuta, bibringa”. Och givetvis är det riskabelt att uttala sig tvärsäkert, särskilt om ett annat språk, men så här tycks det vara: Moderna engelsktalande personer, berättar Google, säger ”install fear” fast de antagligen menar ”instill” (med ett eller två l).

Kör i vind för att svenskar börjar översätta engelska och göra halv svenska av, men tänk om vi även börjar använda det som engelska språkproffs (om det finns några) anser vara felaktigt?

En fristajlning som hamnar långt bort från skidbackar och kohagar

Det är konstigt (eller inte) – nästan varje dags inlägg ger associationer som kan användas att göra denna blogg till ​ett perpetuum mobile, alternativt tjatigt evighetsbabbel. Det råkade nämligen bli så att verbet "fristajla" kändes nödvändigt. Skumt, det tycks inte finnas, men Words stavningsprogram verkar känna igen det; ingen röd understrykning!

Men SAOL och SO, båda pigga på engelska uttryck för sina svenska ordböcker, har med ordet ”freestyle”. I SAOL ges två betydelser: dels den freestyle som resten av världen (?) kallade walkman efter ett varumärke, dels ”utförs­åkning på skidor i preparerad backe med pucklar, små hopp­backar m.m”. Och vem skrev om utförsåkning i går?

Men nu skulle här fristajlas med ett annat och vanligare ord: ”mage”. Dock inte den mage som vanligen ropar efter mat, stör oss, ropar efter lugn och ro, etc. Nej, nu gäller det uttrycket ”ha mage att”, som i ”att de har mage att bete sig så illa”. De flesta av oss menar ”ha fräckheten att…” eller motsvarande.

På engelska används ”gut” ofta på liknande vis och avser antingen den verkliga magen eller den bildliga i uttrycket ”have the guts”. Men det betyder något annat än hos oss, t ex ”ha mod/kraft” etc. Här kommer min fristajlande förklaring. På svenska brukar man snarare säga att nån ”har stake” när den uppvisar dådkraft. Varifrån staken kommer ska här vara osagt, är inte helt säker på ett ekivokt ursprung. Det går också att säga att det ”är ruter i någon”. Eller inte.

Hur ramlar man in i sånt här? Jo, i mitt stora och inte helt tillförlitliga arkiv ligger en mening ur en svensk stor blaska: ”Putin hoppas att västvärlden saknar mage att bemöta hans handlingar”. Har letat för att hitta någon som inte har mage, som ”saknar mage”, men hittar bara zebrafisken. Danio rerio tappade den under evolutionens gång. Men korna har fyra.

Nu visade sig texten om Putin ursprungligen vara engelsk, och så här kan det gå då. Därmed inte sagt att det är lätt att översätta: någon använder i hastigheten magen i stället för staken. Ett annat engelskt uttryck, ”gut feeling” motsvarar dock vårt ”magkänsla”.

Det som går utför kan utföras, eller uttryckas, på många olika sätt

Det går undan utför. Bild Nicolai Berntsen, Unsplash

Det är mycket som går utför, inte bara utbildningsväsendet (och vilket liv sen!). Utlandssvenskinformanten A "meddelade sig", som tysken skulle säga på direkt översatt svenska. Tyska ”meldete sich” betyder ”hörde av sig” (el "anmälde sig, rapporterade").

Apropå ”go downhill” (se gårdagens fotnot) kom A nämligen på det tyska idiomatiska uttrycket ” den Bach runtergehen”, ordagrant (att något) ”går nerför bäcken”.

Detta "nedåtgående" handlar om att konkreta saker (som en själv) forslas åt ett visst håll. Det kan även vara vär(l)den, tankar, ”utveckling” och idéer, som  går åt samma håll, nämligen nedåt.

Det är knepigt med såväl konkreta som bildliga rörelser. En som åker "nerför" backen gör nog inte samma sak som den som ”åker utför” trots att det låter rätt lika. ”Utförsåkande” tycks förbehållet dem som står på skidor eller jämförbara åkdon.

Det stod inte länge på förrän A hörde av sig igen, denna gång med adverbet ”bergab” som kan användas såväl konkret (nerför, egentligen ”nerför berget”) som bildligt (”det går utför med skolan”).

Många av de engelska uttrycken – ”go down the toilet/tube/drain”, motsvarar förmodligen våra ”gå åt skogen/fanders/helvete/gå på tok/barka åt skogen”. De nyss nämnda, kanske subjektiva utbrott som vittnar om irritation, kan många av oss ändra till de mildare ”gå utför/gå galet”, om sammanhanget så kräver.

Lätt sätta scenen för sånt som går nedför backen i rasande fart

Som ett brev på posten förr, dyker en debattartikel upp i DN. Den berättar om något som i gårdagens inlägg säkert lät elakt: ”att utbildningar länge har varit rätt så kassa”. Men, som sagt, det är inte skolbarns och studenters fel att de inte får goda grundkunskaper.

Nu till debattartikeln där ingressen lyder: Allt fler unga läser högskoleutbildningar. Dagens studenter är sämre förberedda än tidigare generationer och presterar mediokert. Vilken nytta de sedan gör för samhället är diskutabelt. I två artiklar synar organisationsforskaren Mats Alvesson det svenska kunskapssamhället.

Ja, då kan vi sätta scenen! Nej, nu skojade jag. För inte är väl ”sätta scenen” svenska? Hur går en seriös undervisning/utbildning till väga med de olika slags svenska som nu används? Med sånt kan man sysselsätta sin hjärna. Det moderna lingo vi – men långt från ALLA medborgare – använder är i mångt och mycket översatt från engelska.

En kulturjournalist talade om en nyutkommen roman och sa om författaren: ”Hon sätter scenen så bra”. Man hör engelskan bakom, ”set the scene”. Google finner fort en kommentar på ett forum för rollspel. Någon där reagerade (redan 2009) med orden: ”Men heter det verkligen "sätta scenen" på svenska? Jag vet att man på engelska använder 'set the stage', men direktöversättningen känns lite klumpig”.

Översättningssajten bab.la har en hel radda exempel på vad ”set the scene” kan bli på svenska och beroende på sammanhang: ”bana/bereda väg för, genomföra, beskriva bakgrunden, skapa förutsättningar” och mååånga andra. Nu kompliceras det hela av det liknande uttrycket, ”set the stage” som får svenska översatta varianter som ”dra upp riktlinjer, främja, förbereda, bädda för, iscensätta, kratta manegen”.

Möjligen arbetar den som säger ”sätta scenen” med ett annat ”sätta”, som i ”sätta bollen”. Eller är det rentav samma ”sätta”? Ja, här tog orken slut och det spelar ingen roll: det här tokiga blandspråket rullar på utan att man står en chans. ”Stand a chance” betyder ”ha en chans” – ta tillfället i akt att ligga före i vår språkliga utveckling!


Fotnot
Lustigt nog skriver debattartikelförfattaren: ”Tyvärr är högskoleutbildning ingen garanti för förbättrad tankeförmåga och det tycks gå nedför backen ifråga om effekter”. Säger svenskar ”gå nedför backen”? På engelska finns ”go downhill” som betyder ”försämras, gå nedför, förfalla”.

När det konkreta ordet förvandlas till ett abstrakt och tvärtom

För att nu (högst tillfälligt, förmodligen) avsluta diskussionen om konstgjord kontra mänsklig intelligens, måste än en gång sägas att stavningen av ord blivit till ett mindre problem. Felstavade ord tar mycket riktigt en del stavningsprogram hand om. Det som nu är mer påtagligt i de flesta medier är utbildade journalisters okunskap vad gäller ords innebörd, svårigheter att få satser och meningar att bli logiska mmm (med mycket mera)!

Och, åter igen, ånyo, det är därmed inte sagt att de som kommunicerar med folket blivit plötsligt dumma i huvudet. Nej, utbildningar har länge varit rätt så kassa, den teknik som folk okritiskt vurmar för har på ett par decennier förslavat många och gjort dem överdrivet säkra på sig själva – i Den Höga Teknikens Namn.

Det finns en mängd förklaringar. Men besynnerligt nog har språkvetare inte några större problem med det språk de får till sig via medier. Talar man med ”vanligt” folk är det allt fler som instämmer i vad vi ”gnällspikar” hävdar. En del anser att vi överdriver, men de ska allt bli varse hur det går, som ens gamla mor sa är man vägrade bära mössa vid kall väderlek.

Sbråk fortsätter ösa på med oroande tendenser: vid ett flertal tillfällen på senare tid har ordet ”finkänslig” använts vid bland annat s k pilliga arbeten som urmakare utför. En annan gång sa någon att en person var ”finkänslig” som helt enkelt var en ”känslig” människa. SAOL ger synonymerna ”hänsyns­full, empatisk”. SAOB som är äldre och ordrikare tar med fler: ”ömtålig, grannlaga, taktfull, hänsynsfull”. Ordet ”finkänslig” betyder alltså INTE det konkreta i att man behandlar något med känsliga fingertoppar, tålamod, petigt arbete eller nåt åt hållet.

Det dräller av andra konkreta företeelser av banala slag som lyfts till något abstrakt. Det nyss använda ”lyfts” t ex. Det lyfts frågor som aldrig förr – då brukade de diskuteras, eller ”tas upp”, som ju duger minst lika bra som att ”lyfta” dem. När folk ska träffas för att diskutera frågor ska de ”sätta sig ner och prata” – kanske om vad de ”står upp för”.

De ska ska även ”lyfta upp frågorna på bordet” och ”stänga dörren” om de dåliga förslagen. Jodå: Det finns sedan länge mängder av detta slags uttryck, men de växer rejält i antal, särskilt i byråkratspråk och sådant som gör sig till.