Fast förresten, vaddå ”inget språktjat”, det är klart det blir, språk är det enda jag kan ta till. Mina karriärer som målare respektive steppare blev mycket korta och hann aldrig utvecklas till den konst som hade kunnat säga en publik något. Det får bli hjärnan ändå.
Förutom att störas av amerikanska direktimporterade uttryck, i största allmänhet, undrar jag även vad de gör till ens världsbild på djupet– också det i största allmänhet. Ett par tv-lösa decennier från mitten av 70-talet och framåt skulle visa mig vad som skett med mediet under den period jag inte utsatts. Det visade sig att tilltron till orden som det betydelsebärande hade avtagit – ALLT skulle bildsättas. Fenomenet fortsätter med ökad styrka. Medierna vill väl, säger de, men nog känns det som om de inte tror sin publik om egen tankeverksamhet ö h t.
I mitten av 90-talet såg jag några avsnitt av det amerikanska satirprogrammet Saturday Night Live. Förutom att vi sedan länge hade en stor portion nöjesindustri från den kontinenten, var vi inte inne i deras samhälls- och politiska sfär som i dag när minsta stavelse från presidenten sänds över världen nästan samtidigt som den yttras (tweetas). Våra respektive världsbilder - hela den kultur vi bor i - var annorlunda. Jag förstod inte språket – inte ens om det var bra översatt till svenska: här fanns kulturella och samhälleliga skiktningar som inte rimligen kunde ha någon klangbotten här. Jag hörde inget klinga i alla fall.
🔕
Nu ser jag de flesta SNL och hänger med mycket bättre. Jag kan ofta tolka vad som sägs och sker och sättet de skämtar på. Så bra, kan man tycka. Men dessa nya "glasögon" har också inskränkt vissa delar av min mentala syn. Tydligare går det inte att förklara.
Nu ser jag de flesta SNL och hänger med mycket bättre. Jag kan ofta tolka vad som sägs och sker och sättet de skämtar på. Så bra, kan man tycka. Men dessa nya "glasögon" har också inskränkt vissa delar av min mentala syn. Tydligare går det inte att förklara.
*Lånade titeln från en diktbok (1980) av Jan Erik Vold
