Här skites högaktningsfullt i att även fler språk, däribland tyska, detta tidigare så stabila språk, också strävar mot all slags ”enkelhet” (så beskrivs det) . Enkelhet, jo, pyttsan, ju fler ord som försvinner, alternativt förenklas, desto mer krymper människans hjärna. Och det krympandet räcker bra som det är.
Små barn har under så länge som jag minns böjt starka verb som svaga och säger gedde, gådde och bärde. Numera förekommer det upp i tonåren. De svaga verben tar snart tar över som ena resistenta bakterier.
Som tidigare förutspåtts (och det behövs ingen kristallkula till det) har vuxna börjat prata barnspråk. Men priset tar – och jag säger bara dra mig på en liten kärra – ordet ”hittepå”. Kanske har ett barn sagt det först, eller en barnboksförfattare, och det är normalroligt, men att vuxna hakar på? Och använder det! Det betyder påhitt, om någon undrar, och tycks särskilt utbrett bland kulturkvinnor.
Vad sägs om pangkakor, brägge och bajonnäs? De orden har använts av barn jag känner och är skojiga felsägningar av pannkakor, grädde och majonnäs. Ge inte upp, framhärda, så kommer ditt roliga, individuella ord med i SAOL.
I 2015 års upplaga har "hittepå" tagits med och är, enligt Akademien, ”vardagligt för påhitt”.Dra mig på en liten kärra igen!
