Har vi alla verkligen varit där eller bara varit med om det?

Det går inte bara att slöundersöka språket lite sisådär. Man får undersöka sig själv också. Varför känner man sig plötsligt så osäker på hur man säger, vad det heter, hur det skrivs? Ja, en som det heter relevant fråga kan lyda: Du håller kanske på att bli lite dement? Knäpp i kolan? Eller som dagens svensk börjat säga:

"Du har kanske tappat det?"
("lose it" = "tappa fattningen, bli galen")

Här har väl inte vi alla varit och själv åkte jag bara förbi.

Svaret blir givetvis nej. Den som har nåt vajsing på sina förståndsgåvor är ju den första att inte märka det. 

Det som satte igång dessa tankar var att någon sa: "Vi har alla varit där". 

Det är en konstig sak att säga vad man än menar. Det kan t ex inte gälla Örebro eller Sorsele, där många varit, men långt från alla. Alltså har uttrycket en överförd betydelse: ”Vi har alla varit i den situationen/sitsen/med om det”. Visst har språket såna här trick för sig ibland, men jag letar i det djup (eventuellt skadat av ålder, felaktig kost eller annat) som är ”mitt gamla” språk. Och känner inte igen ”vi har alla varit där".

 Men googlar jag – med citationstecken runt – ”we have all been there” så finns så många träffar att jag börjar dra slutsatser. Är dock slutsatserna rätt eller fel? Är de rätt talar vi alltmer engelska varje dag – fast  ord-för-ord-översatt så vi frestas att tro att det är svenska. 

Eller så snackar jag skit. Eller lider av glömska.