När Nattens drottning blommar tiger Tarzan - fast inte jag

Drottningen kl 16.42 

Det var en kväll när Nattens drottning, den rackarn, plötsligt störde kvällsplanerna. Den tänkte blomma och det sker bara en natt med ibland flera års mellanrum. För just detta exemplar var det väl en tio, tolv år sedan sist. 

Där står den år ut och år in, en ful, skevvuxen och liksom pinnig kaktus med taggar som gör ont och är svåra att ta bort om man råkat röra vid växten. 

Den här gången tog jag tid. Inom en timme sprack den upp. I stället för att spela in händelsen stirrade jag på den. På nätet ligger filmer som visar ett sådant förlopp, det är onödigt med ytterligare bevis på detta under.

Snabbt går det – som nutida språkförändringar, ungefär – om inom loppet av några timmar ytterligare har den gjort sitt och blir en skrumpen, inte lika vacker sak.

Samma drottning, samma dag, 19.30

Så långsökt, tänker läsaren, att dra in en blomma i språkets snabba sabbande-förlopp.

Långt därifrån. I slutet av 70-talet fick jag den av en korrekturläsarkollega. Hon var kunnig och barsk och av henne lärde jag mig en del av det som nu blivit till en börda: alla dessa petitesskunskaper som denna samtid ger blanka fanken i.

Jag skrev kåserier ibland och p g a det lättsamma anslaget i sådana dristade jag mig till att skriva ”dej, mej” och ”sej” för ”dig, mig” och ”sig”. Ingrid tittade upp från läsningen av min text och sa med en mycket bister röst: ”Sej är en fisk”.