Alla gamla språk kan inte användas, många av dem är döda

Och fler är på väg att försvinna. För att citera mig själv från 17 mars i år (Vet hut! Ingen borde nånsin citera sig själv): ”Det vore bra om alla var noga med sina respektive språk som snart är utrotningshotade, tillsammans med bin och isbjörnar”.

Priset för människans ”utveckling” och ”framsteg” stiger med en oroande hastighet. Enligt en svensk/brittisk undersökning, publicerad i juni i år, lär inemot 600 ”fröspridande växtarter” blivit utrotade sedan mitten av 1700-talet. Och så dör språken. Inte konstigt egentligen, men som med allt annat är det hastigheten som oroar. I en TT-artikel häromdagen sägs att nästan hälften av jordens språk hotas av utrotning.

Klart att det inte går att veta hur många språk som passerat revy under mänsklighetens historia, men man kan ändå sörja med dem som nu fruktar att deras modersmål ska försvinna. Artikeln beskriver särskilt mentawai (talas på öar längs Sumatras kust) och våra egna samiska språk. De som inte berörs direkt kan naturligtvis rycka på axlarna, men det är ett riktigt kunskapstapp, för att nu använda ett populärt ord som ännu inte finns i någon ordbok.

Symbol på IoM-flagga, upplagd på Wikipedia av "Fry1989"

Mellan 1950 och 2010 dog 230 språk ut helt. På Isle of Man i Irländska sjön görs numera återupplivningsförsök av det inhemska ”manx”  Den siste med språket som modersmål var Ned Maddrell, avliden 1974.

Ironiskt nog är öns vapen en symbol, triskele, som varit historiskt central. Mottot (från 1688) som hänvisar till symbolen är det latinska ”Quocunque Jeceris Stabit”, på engelska "whichever way you throw, it will stand". Alltså: Hur man än kastar denna trebening så landar den stående. På åtminstone en fot.