För många passar inte dagens galoscher: så har det alltid varit!

Många förfasar sig över dem som förfasar sig. Till förbannelse har man hört om dansbaneeländet, om hur jazzen skulle förstöra ungdomen, om videovåldsdebatten. De med dagens tolkningsföreträde fnissar åt hur trångsynta och korkade folk var förr. Jag säger, och det på det enda språk vår tids tolkningsföreträdare förstår: You just wait and see!

Det här gäller beteenden, skeenden, språk och allt möjligt där den samtidsmänniska det är fråga om anser sig vara den klokaste. Allt tidigare timat är s a s bengpropperi, tycker hon. 

Av allt undertecknad inte begriper p g a dumhet och p g a hög ålder finns tjatet om berättelsen, narrativet. I allt enkelhet lyder min undran: Va?

Berättelse har jag ansett mig känna till innebörden av, liksom för all del även narrativ – om än mest som ett främmande ord med samma innebörd som berättelse (eller ”berättande”).

I en rapport från USA:s politiska röra säger journalisten: ”Det är en strid om narrativet, berättelsen, alltså vad som hänt”. Meningen lyser av tydlighet. Den kan alltså även uttryckas ungefär så här: ”Det pågår en strid om vad man anser ha hänt”.

Jag vill tillägga att den även ger en bild av hur man går över ån efter vatten.

PS För nästan exakt tre år sedan skrev Anna-Malin Karlsson i ämnet under rubriken ”Varför kan man inte berätta utan konstiga ord?” (Sv D)