Angående ”dirren” från i går: Läste nyligen en språkspalt där skribenten, lingvist till professionen, tog upp hur man skapar den typen av kortformer. Som ”dirre” för ”direktör”, alltså. En rad såna ord nämndes: ”virre, flarra, schyrre” (av whisky, flaska och schysst). Okej, tänker man, där finns en regel som heter ”stoppa dit rr så blir det ett kul slang- eller kortord”.
Men så stöter man på ”fralla, prälle, prilla” för ”franskbröd, präst” och ”pris” (snus-). Varför inte ”frarra, prärre, prirra”? Jo, säger lingvisten, orden ”innehåller alla ett r i början av sig”. Då känns det fel med rr för svenska språkanvändare som i stället väljer ll. Fenomenet kallas dissimilation (och här följer citat från Wikipedia), ”inom lingvistiken en ljudförändring där ett ljud blir mer olikt ett annat. Det är således motsatsen till assimilation.” (Googla "assimilation, lingvistik!")
Själv använder jag (några kompisar himlar med ögonen åt detta) ”prella”, med betydelsen preliminärt bestämma något. Vid en sökning på ordet är en av träffarna min egen blogg (ondgjorde mig över det häromdagen, närmare bestämt den 31 oktober).
Först med något är man dock sällan. Vad gäller ”prella” ligger en något inbilsk kommentar på Urban Dictionary: ”Verbet togs fram våren 2020 av Tyra, Stella och Nora och har nu börjat sprida sig över Göteborg.” Mja, det är nog frågan hur mycket Tyra, Stella och Nora har med saken att göra. I min bekantskapskrets har vi använt det under flera år, men vi var nog inte heller först…
