En bekants systers kompis berättade en kul sak från ett fik

Det har hänt att jag sett ordet ”legend” användas för ”vandringssägen”. Det vore svårt att försöka nysta i det ordvalet: varför inte göra processen kort och säga att det snart kommer att heta ”legend” på svenska. Nog känns det som en skillnad på de två, men det är så här språket skiftar gestalt: ett engelskt ord med en något annorlunda innebörd än det vanligtvis använda svenska läggs på som en gnuggis och vips har de smält samman. Enda skillnaden mot ”vanliga” gnuggisar är att det engelska ordet oftare fastnar än bleknar bort.

Men jag säger ”vandringssägen”. Och minns åter en. Eller nej, bara en del av berättelsen finns kvar i minnet. Det handlar om ett komplicerat skeende på ett kafé och berättades som vanligt i sammanhangen av en bekant vars systers kompis varit vittne till händelsen! 

Bilden föreställer inte det fik som inlägget handlar om, men är bra likt

Efter att ha tagit ett stort bett i en kaka (för att, tror jag, markera sin plats) gick kafégästen på toaletten. Inte ens slutklämmen är mig glasklar, men bettet råkade tas i någon annans kaka. Vi nöjer oss med att det är en förvecklings- och förväxlingskomedi. I mina öron lät förloppet konstruerat och jag, en misstänksam typ, återgav det (i pappersbrev!) för Bengt af Klintberg (nämnd i går). Hans svar var lakoniskt: ”Första belägget gällande denna historia kommer från Oslo på 1920-talet. Kakan var vanligen en mazarin.”