Längtan till Italien är inte riktigt samma som den efter Herbert

En tidning skrev om en ung människa som saknade sina kompisar (p g a pandemirekommendationer): "Man längtar till att träffas igen."

Herregud, tänker jag, vilken språkkänsla! Jag slår mig med häpnad! Denna egenbeundran handlar inte om huruvida jag har rätt eller fel (som alla vet anses inget vara rätt eller fel nuförtiden).

 
I alla fall: Flickan borde ”längta efter att …”. Min inre grammatik ger en av fler möjliga konstruktioner: ”Jag längtar efter att träffa dem igen”. (Man borde kanske sitta i en bur på ett hembygdsmuseum.)

 
Vad gäller ”längta till” kan man påminna sig en gammal Birger Sjöbergvisa som börjar: ”Jag längtar till Italien”. Säg högt ”Jag längtar till Italien”. Säg sen: ”Jag längtar till Herbert”. Hm, det låter inte, som folk brukar säga, klockrent, va? Pröva med: ”Jag längtar efter Herbert”.

 
Sånt finlir – är det på upphällningen? – finns i språk vars talare fått en gemensam åsikt om hur ett så delikat kommunikationsverktyg används.