 |
| Foto: Raimond Klavins, Unsplash |
Den här bloggen som i drygt sex år skrivits frenetiskt (maniskt, menar somliga), började som en egenterapeutisk åtgärd. Ja, just det skiljer en inte från andra som bedriver all möjlig egenvård. Avsikten var att borra ner sig i detaljer undertecknad anser vara felaktiga, konstiga, och – mer sällan – jättebra.
Nu har de mindre bra detaljerna visat sig bli fler och fler. Det är i och för sig inte konstigare än att man hittar väldigt många trattkantareller när man väl funnit de första. Man öppnar liksom ögonen för ett annat universum.
Svamparna vill man dock gärna komma över, men detta med språkets fördärv är en värre historia. Men man ska inte stirra sig blind på elände, tänk bara på vad Leonard Cohen sjunger: ”Det finns en spricka i allt och där kommer ljuset in!” (Han kan ha haft annat i tankarna än språkskit).
Ljuset jag tänker på är att språket diskuteras mer nu och att många oroas av barns problem med att läsa och skriva. Inte för att det är lätt att veta hur man ska vända en skuta som
gick åt fel håll för snart ett halvsekel sen, men finns bara
viljan och kunskapen, så kanske det går.
