Det är inte säkert att folk bara vill ha nejlikor och papegojblommor

Det kanske verkar tokigt att jämföra blommor med ord, meningar och språkligheter, men varför inte? En gång i världen skydde jag ord som ”vacker, söt, fin” och andra flickrumsbegrepp. Gamla flickrum, är bäst att tillägga, där har såväl språk som annan livsstil ändrats. Efter ett antal år där skrivande delvis ingick återtog jag de enkla och inte längre patetiska orden.

Detta faktum påminner mig om pelargoner. De avfärdades som tant-blommor. Nu tycker jag att de är mycket vackra, men så har man ju hunnit bli tant, också. Kanske finns ett samband, inget är säkert på denna jord. Det kan hända att även bollkryssen (se gårdagsinlägget) finner nåd inför ens ögon en dag?

Det är tradigt att behöva säga detta, men tvärsäkerhet betalar sig illa. Det kanske är så enkelt att man tröttnar på såväl blommor som ord när de blir alltför vanliga och urvattnade? Samma sak var det med barndomens nejlikor, nästan de enda blommor folk gav bort eller fick. Färgen kunde variera, men det kändes som om döden bodde i dem, eller åtminstone tristessen.

Stolt som en härfågel trots sitt namn. Forest & Kim Starr, Wikipedia

I DDR kunde folk från andra sidan muren få en chock av de flotta papegojblommorna i den tidens blomsteraffärer. De är nästan överdådigt tjusiga, men kanske var människorna där trötta på dem, de kan i dåtidens öststater varit vad nejlikor var i Sverige.

I vilket fall som helst önskar jag mig ett rikare språk i dagens Sverige, om än inte det som kallas blommigt: var sak på sin plats.