Det måste vara en synnerligen bild(be)satt värld som inte längre kan ge verbalt uttryck för ”glad, ledsen, så roligt, grattis” m fl rätt basala känsloyttringar. Nu är ju saken den med nymodigheter att de inte alltid är underbara och underlättande. För en del människor ställer de här små barn- och bokmärkesbilderna (förlåt, inte föraktfullt menat) till samma tolkningsproblem som, görs ibland gällande, bokstavsspråket.
En förhållandevis ung man, författaren m m Emil Åkerö, har skrivit om saken på Linkedin. Han beskriver sig som ”en person med en ängslig/ambivalent anknytning”. Och berättar att han använder sin chatt som ”främsta kommunikationskanal”:
Så, om jag skriver något i en chatt och personen endast markerar det med ett hjärta, vad innebär det? För mig innebär det osäkerhet, ångest och ängslighet. Avslutar personen konversationen nu? Ska jag svara? Ska jag vänta? Det är så mycket som sätts igång och min hjärna och nervsystem reagerar som om jag blivit lämnad på "läst". Jag har förstått att för vissa andra är den här emojin ett svar i sig. Som att man har svarat. Det är det inte för mig, jag behöver texten. Emojin är ett komplement. Men detta är också något att prata om tänker jag. På hur man ser på kommunikation och vad de här symbolerna har för funktion. En annan dimension är såklart vad de betyder, har vi samma uppfattning om det?
Huvet på spiken, tycker jag, utan att egentligen se emojin som något "komplement". Varför ska vi läsa bilder bättre än ord? Och behöver vi inte i så fall tonfall också? Ordet ”grattis” räcker långt: man förstår att den som säger/skriver så, önskar att man ska få tårta och champagne eller vad man nu gillar. Skriver personen ”kul/roligt/skoj” förstår man att den skrattade åt/gillade ens skämt/meddelande. Man måste önska folket ett bättre skrivförtroende.
