Världarna vi tillägnar oss genom språket är – och låter – exklusiva

Babblet igår (som några kan ha tyckt varit botten) beskriver ett slags språkegocentricitet vi människor har i oss, mer eller mindre. Ens värld beskrivs och begrips av det omgivande språket (alt språken) – det är väl närmast en truism? Och de flesta andras tungomål låter konstiga, roliga och/eller omöjliga - försök härma Miriam Makebas "Click-song"! 

Miriam M, del av bild, Wikipedia
 (foto: Roland Godefroy)

Men det är lätt att bli avundsjuk på två- eller flerspråkiga människor. Det slog mig när jag för några decennier sedan läste noveller av en kompis dotter. Via föräldrarna, en svensk, en brittisk, umgicks hon ständigt med de två språken. De texter hon skrivit var på svenska – en perfekt och felfri sådan, tyckte jag. Men utan att man anade ett annat språk i bakgrunden hade dessa berättelser något spciellt över sig, jag skulle säga "magiskt" i den betydelse ordet hade innan det kramades ihjäl.      
Det var inte den litterära kvalitén (också god) i sig som var det slående, utan att det språk som användes liksom kom från en tredje värld! Och så är det väl, varje språk är en värld (truism 1B). Sådana upplevelser får en att betrakta litterära översättare med vördnad – i de fall resultatet blir lyckat! För vilken svår uppgift det måste vara!

I dagarna läste jag om den amerikansk-japanska författaren Katie Kitamura som i sin senaste bok har en tolk som huvudperson. Denna utför sitt arbete, i början med en något mekanistisk syn – hon ser sig endast som en kanal dessa två språk ska färdas genom.

”Men hon ser att hon förändras av språken som flödar genom henne och att hon också förändrar språken hon talar”, säger Katie K (SvD, papper, 3 april). Hon vill även försöka undersöka ”språkets moraliska tvetydighet”, och hur lätt det är att manipulera det i vissa situationer. Det här är nivåer i språkförståelse som heter duga.

Tankarna går djupare än dem man har kring ”dom, hen, starta upp” och ”liksom”. Liksom.