Vissa årgångar är inte längre gångbara, de är t o m skrotfärdiga

För att nu avsluta polemiken mot en sexton år gammal text! Mildner (se senaste inläggen) måste ha hört till den förtrupp av språkliberala som nu kliver på med än mer bestämda steg: Språk förändras och det ska bejakas!

Normalt är jag extra känslig mot auktoritära system eller nitiskt bestämmande över andra. Men än har jag inte fattat att det var en elit som lärde mig tala och skriva. Att anpassa sig till det språk skolor lär ut och som upprätthålls av medier och myndigheter hjälper väl ett lands medborgare att kommunicera med varann? Är det inte en jämlik handling att ge gångbar swahili, urdu eller svenska till folket? Eller vilket språk de nu behöver?

 

Borde lämna in, men mullrar vidare

Om det inte framgått av denna blogg vill undertecknad påstå att det är dumt om varje individ, i den språkliga frihetens namn, gärna kan ha sin egen tolkning av vad ord betyder och hur de stavas. Och att då, nästan som föredöme, påpeka att vi till nyligen inte haft ett enhetligt tal- och skriftspråk låter bakåtsträvande.

Mildner förutspår att ”stilistiken kommer att ersätta grammatiken” (sett från 2006, alltså). Det blir inte total normupplösning, men man kommer att lära sig ”vilken stil som ska användas i vilket sammanhang”.

Jag är inte imponerad över den individformade ”stilistik” som vuxit fram p g a internetrevolutionen. Men man är ju jävligt gammaldags, icke-anpassningsbar samt skrotfärdig. (Här står ännu fler osynliga svärord…)