Ett obehagligt försök att nagla fast en väldigt obehaglig sanning

Glöm det där om Wittgenstein i går, varje försök att begripa NÅGOT av honom slutar med att man inte fattar ett vitten. Tar i stället ett citat ur en filosofibok somliga tvangs läsa i gymnasiet på 60-talet (Lund, Pihl, Sløk – Europas idéhistoria):

Man kan /…/ anlägga den intressanta synpunkten, att det filosofiska problemet uppstår när språket knyter sig. Det filosofiska problemet är som en sjukdom, ett slags kramp i språket. Något har gått galet så att språket fungerar fel. 

Bild, the blowup, Unsplash

Texten handlade om språkanalytisk filosofi i vilken Wittgenstein var inblandad och sen vet jag inget mer. Vilken ironi i går (se inlägget, igen)! Ett självtvivel vällde fram, och det ur ordet ”stöddig”!

Det är inte stor forskning som begås på denna kammare, men det händer att jag letar och letar. Denna gång gällde det ordet ”stöddig” som lät fel samt roligt när en journalist använde det om soldatstatyer, men i SAOL:s ordlistor hundra år bakåt har ”stöddigt” alltid fått synonymer som ”kraftig” och ”grovt byggd”.

Jag har alltid uppfattat det som enbart ”självsäker och dryg”. Alla jämnåriga jag frågat har haft samma åsikt om innebörden. Vad detta innebär i ett större och filosofiskt sammanhang (Sbråk väjer inte för något…) gäller nu att fiska fram.

Ensamma vindar viner runt kammaren: har ingen nånsin förstått vad jag sagt? Har jag aldrig förstått vad andra sagt? Man sitter åter i tonårsrummets existentiellt kvalmiga luft. Hjälper det med ett par jäääättelånga lösögonfransar och lika långa naglar?