Det är inte år 802 701 ännu, men att förstå språket är redan svårt

I går lovade jag att berätta om jag hittar texter (alternativt talat språk) som inte går att klaga på. Det existerar sådant, tro det eller ej, men man kan få gå 130 år bakåt i tiden. Då utgavs den lilla fina romanen Tidmaskinen som nämndes i bloggen knappt två veckor sen, 2 februari. 

H G Wells. Bild från Wikipedia

Samtidigt som det är en fröjd att citera ett vackert språk med roligt/häpnadsväckande/framsynt innehåll, så är det också ett sätt att komma undan eget tankearbete. Författare är britten Herbert George Wells (1866–1946).

Huvudpersonen, tidfararen kallad, skapar en maskin som kan resa i tiden och han hamnar i år 802 701. I den civilisationen möter han två utlöpare från ”vår” tids människosläkte: eloaner och morlocker. Nu ska vi inte spoila för mycket av handlingen, som vi säger i ”vår” tid. I detta sammanhang betyder ”spoila” samma sak som vårt svenska ”avslöja”. Så här beskriver tidfararen eloanernas språk som han försöker lära sig:

Antingen fanns det något moment i deras språk som jag inte blev klok på, eller också hade det blivit oerhört förenklat – det tycktes bestå uteslutande av konkreta substantiv och verb. Det tycktes finnas ytterst få – om ens några – abstrakta termer och bildliga uttryck. Satserna var mycket korta och bestod vanligen bara av två ord, och jag kunde aldrig uppfatta att de innehöll annat än enkla påståenden.

Tänk om man kunde möta Wells själv och få berätta att endast 130 år efter att hans bok kom ut hade åtminstone svenskarnas språk redan blivit svårt att förstå, överlastat som det var med krångliga ord, svulstigt bildspråk och andra ”dekorationer”. Trots detta fanns allt som oftast ingen bärande innebörd, ingen kärna, allt verkade mest vara enkla påståenden.