Går det i ett fjus när flångan jobbar i ett flångans nytt kök?

I förrgår handlade bloggen bl a om sånt som gick ”i ett fjus”, alltså saker som hände i ett nafs.

Sitter man och letar efter såna här åldriga, ofta dialektala, ord får man lära sig det ena roligare än det andra.

Mitt uppe i det hela dök  ”ett flångans nytt kök” upp. Det är inte heller särskilt svårt att förstå innebörden av. Slår man däremot på ”flångans” i SAOL och SAOB får man tji. Men Svensk etymologisk ordbok (finns på nätet) kan berätta lite om substantivet ”flånga” som är ett östsvenskt dialektord för ”liderlig kvinnsperson”.

”Flångan” är syster till ”flängan” som man för länge sedan kallade en ”ficka som flänger omkring”. Via vägar som är i stort sett outgrundliga är också ”slinkan” och ”slynan” ordmässigt förbundna med ”flångan” som dock inte direkt har med det ”flångans” nya köket att göra annat än att det antagligen var hennes arbetsplats.

Hur som helst och de mindre tjusiga kvinnobeteckningarna till trots: det är riktigt underhållande att leta bland de mängder av ord som bildades kring några enstaka ljud, ord som började på fl, fj, fn med flera. Letar man i sitt eget lexikon (det inne i huvudet) efter ord på fn så kommer "fnysa, fnittra, fnatta". Fj ska vi inte tala om: det nämnda "fjus" och "fjås" och "fjöl". Många av dem har med det vardagliga, enkla och inte direkt flådiga livet att göra.

Här sitter jag och tralladiradirallar för mej själv

Wittgenstein är en inte så väldigt lättolkad filosof, vars namn många svänger sig med. Man vill inte vara sämre och därför kommer här en interpretation som summerar hans livsverk: ”Om det man inte kan tala ska man hålla käften”. Kanske är det dålig meningsbyggnad, men det här låter inte bättre: ”Det man inte kan tala om ska man hålla tyst om.” Egentligen sa han: ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen”.

Och då kommer man genast på en annan gammal filosof och mångsysslare, M A Numminen. Han sjunger en fin version av den här Wittgensteintesen på

https://www.youtube.com/watch?v=CGksgZKecKE

Nu har sbråkmakaren fått solsting, kan någon tycka. Javars, lite så är det. Under en promenix i solskenet fann jag ett ord fanns inristat i en bänk. Inget sammanhang, bara detta enda ord. Associationerna gick hit och dit. Här kommer därför förslag på en annan fin låt att lyssna på: Kullerullvisan. Själv föredrar jag Hootenanny Singers version där en del av texten (lite mer pladdrig än Wittgenstein-meningen) går:

Å han* vill att vi ska gå tillsammans ner 

till kullurullurullorna i byn,
kullorna de små med rosende liljor
målade i hyn

* "han" syftar på en älv, märkligt nog

Jag ska svara och förklara det som inga ord får fram

Ibland är det som förgjort beträffande språkliga eftersökningar!

Sagespersonen L har stått för en del användbara begrepp. Han var den i bekantskapskretsen som introducerade verbet ”joppla”. Det är en fenomenal variant till, exempelvis, ”greja”. En exempelmening kan lyda: ”Han höll på och jopplade/grejade hela dan.” Med VAD man jopplar och grejar med spelar ingen roll, varje människa med svenska som modersmål förstår att det handlar om en syssla som inte i första hand är målmedveten och exakt, utan just ett grejande och jopplande!

Det var även L som undrade om jag hört att något ”går i ett fjus”. Nej, det hade jag inte, men anammar det gärna. Man inser att det är fråga om nåt som går på ett kick, i ett huj – ja, vips! bara, så har det hänt.

Men ”fjus” tycks vara lika okänt för menigheten som joppla, det framgår av nätsökningar. Fast det kan också vara så att de som jopplar, och/eller saker går i ett fjus för, inte är de som berättar för världen om sina sysslor på internetet!

De kan befinna sig i nätgemenskapens utanförskap beroende på excentricitet (höll på att skriva elektricitet, vilket också kan spela in) eller hög ålder kombinerad med ointresse för den digitala världen. Eller så hör de till dem som är 1) nyligen döda eller 2) har levt för länge sedan. 

Den sista meningen är nog lite halvt stulen, men den är också svår att hitta ursprung till.

Av äng är du kommen, äng skall du åter varda

Hur petig ska man vara? Det är en fråga att ställa sig varje dag. Särskilt för dem som betraktar sig själva som universums medelpunkt. Där är inte sbråkmakaren oanfrätt, för vem är kapabel att se utöver sin egen kropp och omgivning och inse att man INTE sitter i centrum? Det gör man ju, man sitter i mitten, vilket är svårt att förneka!

Det är därför det är så svårt med riktig objektivitet. Med viss kunskap inristad i hjärnbarken, studerar jag rubriken

Parkeringen kommer att återställas efter avtjänad tid

Det låter konstigt. Avtjäna betyder ”sitta av ett straff”. Här har journalisten tänkt fel, kan man resonera. Men i ett benådat ögonblick av generositet – och framför allt efter att ha läst artikeln – inser jag att skribenten möjligen har glidit lite på betydelsen så där som man ska om man är en levande människa.

Parkeringen som byggs är tillfällig. Och ytan som används är en äng som kommer att återställas så småningom. Alltså är det frågan om att parkeringen ska avtjäna tiden så att den stackars ängen ska få bli äng igen..

Man får inte vara helt stum och dum i sin tolkning av texter. Men hur ska vi enas om vad man kan lattja med och inte? Svaret kan bli den mening jag skrivit ner i väntan på användning:

Vi får respondera och samarbeta med de myndigheter som ställer frågor.

Språklig dypöl med stendöda rester av gamla värderingar

Som ett perpetuum mobile fortsätter jag harvandet om hur illa det svenska språket kan låta. Och som bekant attackerar bloggen såväl form som innehåll. I går handlade inlägget om det senare och liknande lamentationer fortsätter härmed.

Man ska inte uttrycka sig fult och dumt när det gäller allvarliga saker. När en skådespelare avled häromsistens trumpetade min telefons nyhetsflash (som verkar omöjlig att få bort):

Namn Namn plötsligt död

Det finns något inom skrivkonsten som heter stil. Då an- och avpassar man form och innehåll så att det inte uppstår ofrivillig komik eller klumpiga stilbrott i övrigt. Där var ett, enligt min mening. Det neutrala och lämpliga gentemot en som gått bort och dennes närstående borde vara: ”Namn Namn avliden”.

Och så tänker undertecknad aldrig vänja sig vid att rubriker i tidningar har samma storlek – krigsrubriker sa man förr – om de berättar om tusentals döda vid en naturkatastrof eller en såpakändis kroppsförändring (som brukar illustreras av en avklädd kroppsdel).

Så sjunker vi ner i en språklig dypöl där stendöda värderingar står som spön.

Man undrar var nånstans man känner någonting egentligen

Som väl framgått gäller ett av mina tusentals ogillanden uttrycket ”nånstans känner jag att...”. Det innehåller ett dubbelfel: ”nånstans” och ”känner”. Ett tydligare ställningstagande vore ”jag tycker att...” Om en person säger: ”nånstans känner jag att det här är fel” kan man inte låta bli att undra var nånstans. Det lär inte vara i Bengtsfors det känns fel, för det vore mycket konstigt att säga. Men var nånstans känns det då? I magtrakten? I hjärnan?

Den som rannsakar sig själv (som undertecknad gör när hon ibland faller in i det moderna blajblajpratet) inser att ”jag tycker att det här är fel” är hederligare att påstå.

Och här kommer något jag tycker är fel, nämligen det psykologi/newage/fjantspråk som ofta sveper in oss i ett mentalt töcken. ”Var och när hamnade du i det här tänket? Var nånstans i det här finns du?” Det är frågor jag hört från yrkesgrupper som försökt hjälpa medmänniskor i själslig nöd. De tillfrågade stackarna har stammat och försökt hacka fram några ord, vad svarar man på var man finns ”nånstans i det här”?

Det går att lägga till ett annat ofog: Så snart man ogillar något kan det komma ett ”Var inte rädd för…!” Själv har jag ett antal gånger fått mig till livs: ”Du ska inte vara rädd för förändringar!” Rädd? Jag brukar vara förbannad.

Men riktigt rolig var en rubrik till ett musikprogram: ”Var inte rädd för opera!” Vilket utrop! Man föreställer sig en mängd alternativa rubriker till andra program: ”Var inte rädd för ishockey! Var inte rädd för körsång! Var inte rädd för att samla porslinskatter!

Man har hört talas om att trampa druvor, men rulla ris?

Det är något märkligt med exempel ur gamla grammatikor. I går löd ett: ”han stoppade handen i fickan”. Konstruktionen beskrivs i en engelsk grammatikbok många av oss använt, Ny engelsk grammatik av Nils Fischerström (den jag tittat i är från 1962, femte upplagan), på följande sätt:

Substantiv som anger kroppsdelar, klädesplagg, smycken eller någonting annat som tillhör satsens subjekt, uttrycks i regel med possessiv form. Svenskan har oftast bestämd form.

Det första exempel som ges i boken  är just det där om honom som stoppar handen i fickan. Mer än ett halvsekel har förflutit sen jag hade det stycket i läxa och denna oansenliga och ointressanta mening sitter kvar i minnet!

Och nu till något helt annat, som man sa i 70-talets Monty Python-sketcher. Eller som för all del även svenska nyhetsuppläsare säger i dag då och då.

Detta ”helt annat” är en rolig mening från radion. Ett reportage handlar om ett nytt ris som börjat produceras, det genmodifierade s k gyllene riset. "Nu ska man börja rulla ut det gula riset", sa radioreportern. Och där sitter en annan och ser framför sig hur ris rullas ut. Det ger en rolig bild inne i hjärnan.

Kollar man betydelsen av "roll out" är den bl a ”genomföra, introducera, marknadsföra". Något av de alternativen verkar bättre att göra med riset att rulla ut det.