"Barnens inre Dostojevskij dränker sig nog inte av förtvivlan"

Förrförra inlägget handlade om att pronomenet ”sin” dör ut. I följande exempel hänför sig ”hennes” och ”deras” till satsens subjekt och ska alltså vara ”sin, sin, sina, sin”.

NN skriver om hennes barndom tillsammans med hennes syster
Killarna började arbeta med deras företag.
De vill båda tillbringa mer tid med deras son 

Hittade ytterligare en som tyckte att det är synd på ”sin”, journalisten Ann-Charlotte Marteus:

.Jag tar min hatt. Du tar din hatt. Victoria tar sin hatt. Victoria tar INTE hennes hatt. Det påståendet antyder att tronföljaren tar någon annans hatt, exempelvis Madeleines. Det gör hon inte, ty de har olika klädsmak. Samt hattmått. Kungen tar sin hatt. Kungen tar inte hans hatt. Kungen har gott om egna hattar och alla rykten om att han skulle vara kleptoman måste betraktas som grundlösa. Familjen Svensson har inte sålt deras familjehem. Familjen har med andra ord inte sålt grannarnas hem. Sådana tilltag är både ohövliga och, tack och lov, ovanliga. Svenssons har helt renhårigt sålt sitt eget hem./…/

Engelska är inte som svenska. De engelsktalande har inget elegant "sin" eller "sitt" att tillgå.
Men det är faktiskt deras problem. Vårt problem är att lärare, under de senaste decennierna, uppenbarligen inte har lärt sina elever skillnaden mellan sin och hans, sin och hers, theirs och deras. Det går knappt att öppna en tidning, lyssna på radio, se en textad film eller nalkas text-tv utan att drabbas av konsekvenserna av detta pedagogiska haveri.
Jag tror inte att barn får psykiska men om lärarna rättar dem när de skriver eller säger fel. Jag tror inte att barnens inre Dostojevskij går och dränker sig av förtvivlan. Jag fruktar emellertid att lärarna inte har respekt för sitt yrke. På sin höjd har de väl respekt för - deras.

Så långt A-C M.

Men en konstig grej är att det verkar som om (jag har givetvis nämnt detta tidigare) såna här reflektioner och kommentarer är ett decennium gamla. Inte för att jag företagit en regelrätt undersökning, men googlar man på den här typen av förändringar, ingrepp, i svenska språket, visar sig de flesta vara skrivna för ca tio år sedan. Texten ovan skrevs 2008, t ex.

Vad man kan fråga sig är alltså: Har folk slutat bry sig? Ser de inte de här konstigheterna längre? Accepterar de faktum och ger upp?

Sbråkmakaren ger inte upp.

Appell, uppmaning, vädjan, varning, profetia, lystring: ja, se upp!

Denna morgon stod undertecknad och kokade kaffe utan brådska när dagens dikt läses i P1. Den var skriven av Bei Dao, översatt av Göran Malmqvist, nestor vad gäller kinesisk kultur och litteratur. För att läsa något om honom tog jag den vanliga snabba vägen och googlade. Hamnade då i en artikel som skrevs 2018 under pågående Svenska Akademien-kaoset.

Leig GW Persson, den kanske mest självutnämnde experten på det mesta, beskrev då Göran M som en ”som aldrig åstadkommit en begriplig berättelse i hela sina liv. De måste sitta där av skäl som jag inte riktigt förstår” (Leif GW P avsåg med ”de” Göran M och Sture Allén).

Tar här tillfället i akt att uttrycka en, tjaa, oro är inte ett starkt nog ord, låt oss säga gigantiskt stor oro över att den typen av uttalanden 1) dels förekommer 2) dels påhejas. Utan att vara en som direkt vill sina medmänniskor något  ont skulle jag vilja döma LGW till att lära sig kinesiska samt översätta alla sina böcker och uttalanden till samma språk.

Men här ett citat ur dagens Dagens dikt av Bei Dao:

Utan brådska kokar jag kaffe
flugor vet inte vad fosterland är för något
jag tar lite socker
fosterlandet är en dialekt

Det är inte en översättning man snyter ur ärmen, den som vet något överhuvudtaget om språk inser det. En svensk, särskilt en vars dialekt inte är lika avvikande som övriga (det finns dock ett fåtal mycket speciella) i Sverige, vill kanske istället säga ”fosterlandet är ett språk”.

Fast en sån mening kanske inte har någon betydelse när folk dels håller på att nedmontera sitt språk (bland annat), dels skräms ihjäl av att annars låta som någon slags extremhögerpartist.

Kasta för guds skull inte ut barnet med badvattnet!

Det är inte bara Lena och hennes kompis som är ute och cyklar

Den som tar del av innehållet i svenska tidningar, radio och tv har inte kunnat undgå det faktum att sin, sitt och sina är på väg att försvinna. Det här är en av de förändringar som påverkar svenskan på djupet. 

Huvudregeln är att de reflexiva possessiva pronomina sin, sitt, sina används för att syfta tillbaka på subjektet i samma sats. Det finns vissa knepiga fall, men då får man anstränga sig. Eller säga fel. Säga fel är inget problem, men man måste inte göra en regel av just det! 

Jag skiter väl i vems cykel det är!

Andra språk (de flesta jag känner något lite till) som inte har detta (dessa) pronomen har sina (deras, skulle många i dag säga) egna formuleringar för att visa ”vems vad” som menas. Låt oss ta två enkla meningar: "Hon tar sin cykel och åker" och "Hon tar hennes cykel och åker." I det andra exemplet är det (i den svenska många av oss lärt) någon annan som förekommit i dramat, tar hojen och sticker. Då måste åtminstone den som äger cykeln namnges: "Hon tar Lenas cykel och åker". 

Ingen stor sak, tycker många. Jovars, det är det. Om alla språk ska anpassa sig till engelska (eller andra språk som påverkar dem) så försvinner på lång sikt dessa alla språk.

Mig upprör det. Det talas vitt och brett om folks unikhet, att multikulturella företeelser ska skattas högt. Det här är en grov svordom åt just det hållet. Inte ens den gamla egocentriska individualismen är det mycket bevänt med, för många går i varandras ledband. På det här viset kommer det mesta att bli samma skit i krukan som i locket, som grannen Tyko sa.

Skulle jag kunna få två stycken spandå i en påse, tack!

Till gårdagens kaffesorter krävs kakor och bullar! I konditoridisken låg ett bakverk med namnskylten ”Spandaue”. Sbråkmakaren tänkte "mjae-näe” utan att vara verklig expert på vare sig kaffebröd eller världens språk. Men med skaplig kännedom om vissa svenska och tyska bakverk: berliner, pariserbulle, karlsbader, amerikaner m fl, misstänkte jag att det lutade rätt mycket åt att ett r saknades: spandauer.

Nu tror jag att jag gör det man inte bör: citera sig själv. Den 14 september 2017 skrev jag så här:

Ser man en pariserbulle* på ett tyskt kondis och vill köpa den så undrar expediten om man menar en ”berliner”. Det verkar vara så här: i pariserbullen är det vaniljkräm – och kanske den bara heter så i Sverige - i berlinern vanligen röd sylt.

Letar man efter spandauer på nätet får man upp en massa winerbröd! Dessa kan ha sylt, vaniljkräm och kristyr eller choklad ringlade över sig. Det vore vanskligt att påstå att någon är den ”äkta” spandauern, då finge man nog åtminstone halva wienrbrödsvärlden över sig.

Men just den spandauer jag såg blev ett exempel på folketymologi. En dam kom in och förvirrades som undertecknad av namnet. Sen gjorde sig väl några gamla kunskaper i franska påminda. Få se nu: bokstavskombinationerna ”au” och ”eau” finns bland dem som uttalas som ”å”. Kanske hon inte heller tänkte på att det egentligen stod ”aue”här, för hon klämde till med: ”Kan jag få två spandå, tack!”

* I det kondis jag befann mig hette pariserbullen förresten Désiréebulle.

Kaffe espresso, macchiato, ristretto, cappuccino och kaffe togo

Föga felfri själv kan man ändå glädjas över att se grandet i sin broders öga, men icke bjälken i sitt eget. Fast allvarligt talat – det är lika intressant med egna fel som andras. Långt upp i åldern trodde jag att verbet hette urskuldra och inte urskulda (bekänt redan 17 juni 2017 i blogggen) och ännu blandar jag ihop logaritm och algoritm eftersom jag inte är så hemma på sånt som slutar på -itm.

 

"Urskuldra" är ett bra exempel på folketymologi: känner man inte igen delar av ett ord så skapar man nåt eget. Gamla exempel är ryggmatism (reumatism) och undervisitet.

Är främmande språk med i leken kan det också bli roligt. Minns att jag berättat om kollegan som (detta är decennier sedan, innan engelskan blivit var svensks egendom) skulle gå på ett ”meetingmöte”. Han skämtade inte.

Ibland ser man affärer sälja ”saccosäckar” (”sittsäckar” på svenska). Det blir kul eftersom italienska "sacco" betyder säck. Säcksäckar, alltså! Nu kan förstås inte alla italienska, kanske ligger nån marknadsförare bakom: ”de kallas ’sacco’, fint, då döper vi dem till saccosäckar!”

Åt hållet är ”Jag tar en sån där kaffe Togo”, som en bekant hörde från en kaf'ékund. Varför inte. Bland alla macchiato, espresso, cappuccino kan väl även kaffe togo platsa.

Vad det är för kaffe får läsaren lista ut. Det är inte svårt, så mycket kan sägas…

Lite om hela språkviddevippen eller, som jag säger, -villevippen

Är inte färdig med det språkideologiska ännu, det från i förrgår (som om jag tänkte bli ”färdig”, förresten). Det var givetvis välment av Postverket att försöka få folk att bli mer orädda i skrift. Även om Posten, som jag såg någon antyda i samband med kampanjen, ville få fler brevskrivare och därmed sålda frimärken. Med just den saken har det ju gått som det gått liksom med Posten själv, men låt oss ändå gå tillbaka till slutet av 70-talet.

Det var i ungefär samma veva som denna bloggskribent började utöka sitt ordförråd och intressera sig mer för språket över huvud taget. Lite sent för en i 25-årsåldern kanske, men alla har inte varit förnumstiga små barn som sköter skolarbetet perfekt av sig själva eller låter föräldrarna styra in dem i litteratur, teater, konst, segling, skidåkning och allt det kan vara.

Man kan säga att jag lärde mig läsa av Horace Engdahl. Inte mycket äldre än mig (nu ropar de som ”vet” att det heter ”jag” i denna position) skrev han på den tiden texter som kändes tilldragande om lika tilldragande ämnen. Så kunde en i vår tid avskydd person en gång vara en förebild för andra. Nog om detta.

Det finns många som inte kan eller vill ägna sig åt språk alls. Till sånt finns tusen skäl. Och det tål att upprepas: För dem som inte har möjlighet, kunskap eller håg, ska språket i det samhälle som omger dem vara så tydligt som går.

Mig har det retat när folk ur privilegierade grupper talat om att undvika ”fina” eller ”svåra” ord. Viktigare är att (samhälls-)institutioner, medier, politiker och varenda jäkel som har något att meddela, följer överenskomna regler om stavning, grammatik, ordbildning, syntax – hela viddevippen* Vilka ord som är fina och fula kan man överlåta åt menigheten att avgöra och hur varje individ sen väljer att uttrycka sig är vad som brukar heta personens ”ensak”.

Dixi.


* Viddevippen får flest träffar på Google. De som använder ”villevippen” (på nätet) förutom undertecknad är bloggaren Pillan och en twittrare som kallar sig just ”Villevippen”.

Lakarnas livsinriktning ljissar läsaren lätt längs läsningen

Efter allt gnäll och gnöl är det dags för lite skoj. Så här skrev en av de tidningar sbråkmakaren alltid kritiserar: Ljust nu: 27 000 hushåll har fått strömmen tillbaka. Förklarar för den som mot förmodan inte läser tidningar online: En mycket vanlig braskande rubrik i dessa skriker sitt Just nu och rapporterar om det som händer precis i sekunden. (Inte alltid jätteintressant bara för det, dock!)

Så lite behövs för att somliga av oss ska glädjas kraftfullt över ett journalistiskt skämt som inte är ”exkluderande”. O ja visst, häromsistens skrev jag att det var ett skämt också av mig själv att använda ett ord som ”exkludera”. Det är klart att det är. Liksom "inkludera". Om man menar "utestänga" och "inbegripa".

Jag kan skratta åt allt möjligt i ordväg även om vi numera skämts bort med knasigheter via stavningskontroller som tolkar skribenten fel. Vid en sökning på det inte helt vanliga ”tjolattjofladdring” kan man bl a hamna i en blogg där en kommentar om ordet lyder så här:

Min pappa använde det rätt flitigt förr, särskilt när vi började skolan o skulle lära oss att stava; då var det första ordet han tyckte vi skulle lära oss att stava till.

Vilken fantastisk far!

Och när jag slog upp "tjolattjofladdring" i en ordbok kom den vanliga undringen om vad man egentligenär ute efter. Ordboken gav själv ett förslag i frågan: ”Menade du teologie sjö-lake?”

 

Typisk sjö-lake, eller "lake" som vi brukat säga. Vad den har för inriktning på sina universitetsstudier framgår inte