Vill önska gott nytt ord, men helst inte med dem från ”nyordslistan”

Kanske bör man parafrasera sin gamle fars ”ingen post är bra post” (betydde ”inga räkningar") och säga ”inga nyheter är bra nyheter”. För vanligen betyder nyheter tråkigheter. 

I stället får man så här års andra trista grejer, om än uthärdliga: mediernas tvångsmässiga repriser av året som gått. Nu ska det tuggas om igen, fastän det redan idisslades medan det pågick. Samhället, som det nu ser ut, kallades för nåt decennium sen ”mediesamhället”. Oss, som bor i det, ibland mot vår vilja. dränker det med stort och smått i en enda röra.

Till ”smått” får man räkna den s k nyordslistan. Tänker nu använda ett urgammalt uttryck för min känsla inför denna lista: Gode tid! Och på tal om den gamla goda tiden, vem hittade på sånt som ”nyord” då? Nej, just det, vid tiden f i (före internet) gick det tack och lov inte att sprida dynga med blixtens hastighet.

 
Förvånande är att även gammelmedier hakar på och rapporterar som om ”nyorden” vore oss givna av en högre makt. Listan kommer från Språkrådet som vanligen dissar (se där!) den egna makten genom att fly från sitt föräldraansvar och hänvisa till att ”brukarna” bestämmer.

Det tycks som om listorna startade 1986, då framarbetade efter genomgång av ”dagspressen”. Denna utökas med allt fler medier och antagligen är de nyare listorna ett resultat av att du och jag skriver mängder av babbel som åker rakt ut på nätet (se bara på den här bloggen!). Sen kan vi lätt googla fram hur många gånger vi använt vissa ord och uttryck. Har sålunda ”lilla människan”fått makt – inte bara som konsument utan även som ”brukare” (som i detta fall betyder användare av det svenska språket, eller det ”svenska” språket. Eller det svenska ”språket”)? Så här skriver Språkrådet på sin hemsida när det presenterar årets ”nyordslista”: 

Språkrådet registrerar nya ord och fraser i svenskan, liksom nya användningar och betydelser av befintliga uttryck. Vår uppgift är att upplysa om nya ord i språket. Obs! Språkrådet godkänner inte ord, eller för in nya ord; det kan bara språkbrukarna själva göra genom att använda dem. 

Känn din makt, brukare!

Hos våra jordbrukare, inte ordbrukare, idisslas och sprids också dynga (okej, lite väl konstruerat)  

Man hör om parallellsamhällen, men det finns även parallellspråk

Här talar jordens värsta gnällspik. För nytillkomna läsare (i den mån de finns) beskrivs åter något av denna bloggs credo: Man kan givetvis använda vilka ord och uttryck de vill. Det gör folk också, ser och hör man dagarna i ända. 

Men kallar man sig språkvårdare eller över huvud taget hör till dem som vänder sig till vad som brukar kallas den stora allmänheten – ja, då bör man använda ett språk som större delen av denna stora allmänhet förstår. Detta måste t o m kunna räknas till de demokratiska rättigheterna: att förstå vad medier, institutioner och myndigheter meddelar en. 

Sitter här ännu häpen efter ett program om språket (i radio) häromveckan. Där berättades att många istället för ”få bukt med något” (ja, exemplet är tjatigt, jag vet) säger ”komma till bukt med” eller även ”råda bukt på”. Från språkhåll är sånt "okejat", liksom ännu fler varianter ”okejas” för att de funnits i svenskan under historisk tid. 

Språkexperten i programmet tyckte att man säger som man vill, men om man vet att vissa val kommer att irritera omgivningen så använder man det som fram till nyligen uppfattats som det enda raka, det idiomatiska uttrycket: ”få bukt med” (eller ”på”). 

Skit i att jag upprepat samma exempel, tänk efter vad rådet från experten innebär i ett större sammanhang! Förutom att ”säga vad man vill” bör man även känna till det som varit den gängse varianten och så välja den som inte irriterar andra. Utöka resonemanget till att gälla en mängd andra idiomatiska uttryck man kan stuva om i och ha sig. 

Är ett sådant språkråd riktigt klokt? Som gammal SFI-lärare undrar jag hur man skulle lägga upp det här i undervisningen: ”Det heter så här, men du kan säga det på tre, fyra, fem andra sätt – välj vilket som helst! Men vill du inte irritera omgivningen så ska du använda det ord/uttryck som står i dina ord- och/eller handböcker!"

Om nu språk förändras, varför då hänvisa till 1200-talets dito?

En krönika (i DN, nyligen) skrevs av en språktidnings redaktör och skulle enligt rubriken handla om ”pedagogiska lögner”. Det lät inte bra, tänkte jag, vad har de satans lärarna hittat på nu igen? I texten återgavs först några meningar från August Strindbergs penna. De utgjorde exempel på s k satsradning, vilket ges följande definition på Wikipedia: "Satsradning innebär i skrift att två eller flera huvudsatser ställs upp efter varandra utan explicit konjunktion, punkt, kolon eller semikolon."

  
Den mening jag just nu formulerar är en sådan, jag känner för det, inspirationen trycker liksom på. Kolla, det gick att skriva så! Men det visste jag sedan länge, trots att lärarjävlarna även, och uppenbarligen, påstår att man inte får börja en mening med ”och” eller ”men”. Strax efter Strindbergsexemplet på satsradning skriver redaktören:

 
När elever satsradar anses det inte lika fint. /…/ Lärare ägnar ofta mycket tid åt att få elever att sluta satsrada. Syftet är att lära dem skriftspråkets normer. Men det är ingen absolut regel. Elever brukar också få höra att det är förbjudet att börja meningar med och och men. Den här typen av pedagogiska lögner är vanliga i undervisningen.

Här är JAG tillbaka, men undviker nu att ”satsrada”. Så brukar jag göra för att bli förstådd, trots de lögner skolan utsatt mig för. Lättledd som jag är kallar jag de ”pedagogisk lögnerna” för ”språkregler” (i just detta fall). Man är kokt, körd och rökt. Det är som D Trump hävdar: ”Fy för i h-e så mycket fake news den här världen består av!” Regler, lögner och skit!

Redaktören är dock inte ensam om att ha genomskådat lärarnas illdåd! En till språkvetare lösgjorde sig ur Googledimmorna och besvärade sig likaså över oskicket och lade förutom satsradning och ett inledande ”och” och ”men” till ytterligare något som lärare anser viktigt: att man förutom att avsluta en mening med punkt också inleder nästa med stor bokstav. 

Till denna persons försvar ska sägas att hon/han trots allt fattade vitsen med språkregler, alltså att barn inledningsvis bör bibringas vissa baskunskape, samt att det är viktigt att känna till reglerna för nästan ALLT mänskligt. Först då kan man på ett effektfullt sätt bryta mot dem. 

 
En sak till: Språktidningsredaktören brukar – i gott sällskap med andra ”språkvetare” – hänvisa till att ”man sagt så förr på svenska”. Om någon alltså undrar över språkmässiga märkligheter kan den numera slentrianmässigt få hela SAOB:s samlade belägg över sig: ”det har hetat så förr”. Beläggen sträcker sig bakåt till tiden för de första svenska handskrifterna (1200-talet). Runorna är undantagna. 

Bloggens informant A uttryckte nyligen förvåning över den uttjatade frasen ”språket förändras hela tiden”. Varför då lika ofta gå bakåt flera hundra år och visa att det INTE gör det?

Ska vi använda samtliga ord som hittills förekommit i svenskan?

Uppehåller mig ännu en stund vid varianterna från Språkrådets tweet (se gårdagens inlägg, det kursiverade citatet) och kan inte låta bli att känna vanmakt av de raderna. Den inledande meningen, ”Bukt har länge använts på olika sätt, enligt Svenska Akademiens Ordbok”, innebär något oerhört. Man kan t o m säga att det idiotförklarar varje läsare av meningen.

 
En ordbok, och särskilt en historisk dito som SAOB, måste av tvång innehålla drösvis med ord som använts på olika sätt under århundradena (kanske årtusendena, men vi får hålla oss till tider som försett oss med skriftligt material). Ett par exempel bland väldigt många: Vardagliga ord som ”hålla” och ”knorra” kunde för hundra år sen betyda ”stanna” resp ”rulla ihop sig”. 

Vad jag försöker säga är att ALLA i vår tid inte hipp som happ kan använda ALLA innebörder som svenskan haft under ALLA år. 

 
Bukt är släkt med böja, båge, buk m fl ord som alltså talar om en böjning, buktning, krökning av något. Vad gäller fasta uttryck med ”bukt” så har det senaste århundradets (på ett ungefär) ord- och handböcker ansett att ordvändningen är ”få bukt på” eller ”få bukt med”. Däremot är, om man förstår SAOB rätt, ”ta en bukt med” (se tweeten igen) och ”ta bukt på någon” uråldriga.

 
Den sista meningen från Språkrådet är ofullständig och lyder: ”Nu också "råda bukt på" och "komma till bukt med". Den ska antagligen utläsas: ”Numera säger man också ”råda bukt på” och ”komma till bukt med”. Som ett konstaterande. I handordböcker finns de inte.

 
Många säger så för att de råkat blanda ihop det idiomatiska ”få bukt på” (eller ”med”) och något av de andra idiomatiska uttryckssätten ”komma tillrätta med” samt ”råda bot på”. Och ”bot” är inte samma ord som ”bukt”, det inser även den som inte är språkhistoriker.

 
Men frågan är om något som kallar sig Språkrådet helt slappt ska göra tummen upp för ihopblandade uttryck och lika uppgivet hänvisa till ”brukarna bestämmer". Det gör de i det långa loppet, men det finns ingen anledning att skynda på sådana förändringar.

 
I morgon lite om det språkvetare kallar ”pedagogiska lögner”. Tänk ”fake news” till dess!

Den 29 mars 2017* kom denna blogg till bukt. Nu sker det igen!

Va nogån aldnineg rä de atllid vtikgit tta nmerua asgäa: ”hdvuseadkn rä tat amn fsöråtr” Det där går ju, med lite tålamod, att förstå. Undersökningar visar varför, googla på bara! 

 
Min fråga är: Varför tänja onödigt mycket på detta faktum? Som de flesta märkt så blir det där ”huvudsaken är att man förstår” svaret när man undrar varför folk ska blanda ihop ”ta vara på” eller ”ta tillvara” till ”ta tillvara på”? Under lång tid har lärare och korrekturläsare tjatat om saken: "Nu är bruket etablerat”, uttrycker sig större delen av den s k språkvården.

 
Detsamma gäller ”få bukt med” som i dag och med samma ”språkvårds” goda minne kan heta ”komma till bukt med”, men även ”råda bukt på”. Läsaren aka inte förolämpas genom att de tidigare åtskilda uttrycken återges. Hittade följande tweet från Språkrådet, efter en fråga från någon som antagligen önskade ett svar: 

Det kan heta på båda sätten. Bukt har länge använts på olika sätt enligt Svenska Akademiens ordbok. Ta en bukt med ngn, få bukt på eller med ngn, ta bukt på ngn m.m. Nu också "råda bukt på" och "komma till bukt med". 

Det där var ett exakt citat. Förutom ett uteblivet kommatecken, någon versal och en del citattecken har jag några åisktet om textens innehåll. De kommer...

* Hänvisning till den här bloggens tidiga barndom. Bukten har ryckt allt närmare.

Hur kan några tyska prefix leda rakt ner i en existentiell källare?

Det är förstås lika vanskligt att uttala sig säkert om tyska lånord precis som om alla andra. Men faktum är att det i svenskan dräller av ord med tyska prefix, förstavelser, som ändrar grundordets betydelse och gör det till något annat (oftast). Ta tex lägga och anlägga, reda resp bereda, störa och förstöra.

Har man inget annat för sig kan man sitta hela dagarna och dela ord i bitar och se vad som händer. Dock är det svårt att bilda sin egen bestämda uppfattning om hur turerna gått med dessa ”ordbitar” under århundradenas lopp, för språkets lagar är ingenting att lita uppå!

Med tanke på det lilla jag känner mig säker på (säkert också felaktigt) gladdes jag ändå när en spårningsservice för paket meddelade följande: ”Försändelsen har ankommit mottagarlandet”. 

Mottagarlandet i fråga var Tyskland vilket förklarar formuleringen som för yngre svensktalande kanske låter ålderdomlig. ”Aan-” bl a betyder ”till” (vet de som plågats med sitt ”an, auf, hinter, in…”) och betydelsen för ”ankomma” är ”komma (fram) till”.

Men man hör vanligen att folk säger ”ankomma till” som ju då och egentligen, väl, va? betyder ”komma till till”. Förstår någon vad jag säger? Hörs det vad jag menar? Men äsch, det är en omöjlighet att bli helt förstådd! Ju mer man är och petar i orden desto svårare blir det. Nu börjar vi närma oss en existentialistisk höjd (eller botten) och då brukar kaffekokning vara det enda botet, som en tv-reklam för huvudvärkspiller sa. Jag som lärt mig att det heter boten i bestämd form. Men äsch, man förstår ju!

I morgon ska här förstås ännu mer.

Min egen visa som inte Cornelis skrivit: Språkpuristens klagan

Nu ska det hårdras lite till bloggen. Förresten, om verbet ”hårdra” skriver SO, Svensk Ordbok:

 
Stavningen *hårddra är frestande men felaktig – ordet har ingenting med hård att göra utan är sammansatt av hår och dra.

Det förstår väl var och en att när man sitter så här och inte kan sägas emot, är det frestande att ta i lite extra med språkrigiditeten. Den uppmärksamme har dock sett att det även förekommer svordomar samt slang av äldre datum, så det blir en salig röra av allt. Man kan inte beskyllas för att vara helt igenom renlärig! 

Men ändå, och det kan inte sägas nog ofta: att engelskan nu tränger ut de ord i svenskan vi lånat från tyskan är synd. Inte för att det tyska språket i sig är ett under av välljud eller skönskrift. Däremot engelskan är rätt tjusig när den s a s är hemma hos sig själv! 

Den tyska påverkan skedde under medeltiden (ca år 1000-1500) och det är ändå tråkigt att det nu ryker så många väletablerade ord från den tiden – och detta till förmån för en kanske mer dagsländelik engelska. Men, som det stod i skolans engelskbok: ”He who lives will see”.

 
Hur som helst kom jag på historien om en person som skulle tala i något akademiskt sammanhang (flera decennier sedan) och ursäktade sig för att han var tvungen att tala engelska, eller, som han ordagrant kallade språket: ”detta degenererade latin”. 

Det kom alltså för mig eftersom jag alldeles nyss hörde en kulturpersonlighet säga: ”det gick inte att detektera vad som var toppen på granen.” Detektera? Nu går väl ändå skam på torra land? Upptäcka, lyder ett ord vi använt länge och som inte låter lika främmande som "detektera". Vad är det för larv som brer ut sig som en degenererad latinmatta över svenskan? 

Inte för att jag har något emot latin, framför allt inte det vulgärlatin som utvecklade sig till italienska. Förresten – skulle kunna nämna en massa språk som låter snygga eller roliga eller allt möjligt, och som man inte heller önskar en framtid som konstiga halvengelska varianter.