Kultursnobbarna är inte längre vad (eller de) de brukade vara

En sammanfattning: Svenska Akademien bestod av en grupp personer som – vad de än gjort och sagt – var rejält inlästa på världslitteraturen. Men ändå, jojojo, jag upprepar från gårdagen: hela alltet utgör ett delikat och delvis otäckt problem.

 
Det får vara som det vill med akademin, man orkar inte hålla på och tänka än hit, än dit. Men faktum är att den (VARNING!) seriöst behandlade konsten nästan gått och gömt sig.

 
Det som får stämpeln ”kulturellt” ses idag och ofta som vilken kommersiell produkt som helst. Det är lätt att bli allt kallsinnigare av de senaste decenniernas kleggiga ”kulturprogram” på tv. (Obs! Åsikter som uttrycks är skribentens egna, som det står i en tidning jag läser ibland.)

 
Hur var det med hånandet av snobbiga ”kulturmänniskor”? Vem är snobb nu? Eller vill vara? De program jag tänker på beter sig kring begreppet ”kultur” på sätt man hade skämts ihjäl för förr. Man kan få se och höra människor som ansetts platsa i landets "kulturelit" nästan falla i gråt om de svarar fel på en fråga i dessa genanta program. Utan att det är på skämt!

 
En ny, konstig konsensus kring hur ”bildning” ser ut verkar ha växt fram, en bildningskanon, om man så vill. Det medför ett slags tipspromenadkomplex och drabbar i dag många (som viruset), förstår man av folks kommentarer när de känner att de "missat" något "kulturellt".

 
Nej, bästa läsare: jag trodde det här ämnet var uttömt, men det behövs en sammanfattning till! Håll ut! Eller, för all del, håll avstånd!

De omåttligt beundrades position skulle snart vara överspelad

Fortsättning från gårdagen: intresset för vem som skulle få Nobelpriset växte och det var mer och mer business kring fenomenet för varje år. Allt fler ville försäkra sig om att kunna lägga vantarna på något som skrivits av varje års utvalda författare. Det här var lite komiskt att se. Innan dess hade inte detta pris rönt ett så ohämmat intresse.

 
T o m om det var en ”jättesvår” poet tävlade folk om att ”ha läst henne/honom”. Fenomenet var inte helt olikt den mani som tidigare funnits kring popgruppers exklusiva turnéer i vårt land och liknande beteenden. Det verkade ha mer att göra med nån slags status än stort intresse för en särskild författare.

 
Sen inträffade akademikraschen. Det blev till att avvisa alla och allt som haft med denna tidigare uppburna (märk väl: de senare åren av folket uppburna!) institution att göra och vända åter till föraktet. Man kan till nöds förstå en del av sådan hållning, men det blev ett fasligt vändande av kappor.

                                         Bild: Gerhard G, Pixabay               

I dagarna har vi ett nytt fall som plågar de rättänkande. Förtecknen är lite annorlunda, men ändå: vi hamnar i den eviga frågan om verket – konsten – och konstnären. För Svenska Akademiens del blev det än lurigare: det handlade inte om ledamöternas egna  konstverk utan rätten att ens få dela ut priset.

Nej, undertecknad har ingen tydlig åsikt, men det är kul och hemskt att blicka bakåt.

Svenska folkets hållning inför kulturen – ett referat från publikplats

Vad menar jag, undrade jag i går. Nu har jag tänkt lite grann. Jo, som resultat av undertecknads marginella kulturarbetarroll, också nämnd igår, formades en del erfarenheter vad gäller folks sätt att se på konst, litteratur, musik etc. Tiden var sent 80-tal och framåt.

 
Dessförinnan var mina egna åsikter om olika kulturyttringar rätt stabila, jag var inte överdrivet intresserad eller ointresserad. Tidsandan då är i vilket fall som helst knepig att ringa in. Men nog var det så att rätt många hyste viss fientlighet inför begreppet ”kultur” .

 
Oviljan hade nog funnits länge, men blev tydligt märkbar när Nobelpristagaren i litteratur tillkännagavs. Vissa följde händelsen spänt, men av dem hördes inte mycket. Belackarna blev fler och fler: ”Jahaja, priset går väl som vanligt till nån poet man aldrig hört talas om och som kommer från nån gudsförgäten håla man inte heller hört talas om?”

 
Kommentarerna snuddade vid hätskhet och Gert Fylking som skrek sitt ”Äntligen!” varje år, hyllades för sin insats. Akademifolket sågs som ena snobbar oavsett hur de agerade.

 
Men så började en hovsammare, nästan fjäskande, hållning smyga sig in. Man är frestad att kalla den Horace-effekten. Ledamoten med det namnet spelade dragspel i ett tv-program och där trycktes det på folklighetsknappen. Folk använde bara hans förnamn (som i och för sig knappast behöver ett efternamn, ovanligt som det är). Snart blev denne man halvt ihjälkramad.

 
Kulturen hade erövrat större delen av medelklassen. Men skulle det fortsätta?

Kultur är bara ett tunt äppelskal över ett glödande kaos*

De funderingar och tankar man kan ha kring ett begrepp som ”kultur” är många. I just den här bloggen blir det gärna såna som är av högst privatpersonlig natur. Och se på attan, ordet ”privatpersonlig” finns inte i svenska språket, men här finns stöd att få av NAOB, Det norske akademis ordbok. Den ger t o m några belägg, från början resp slutet av 1900-talet.

 
Privatpersonlig, var det. Under ett antal år befann jag mig i en slags marginell, men ändå, kulturarbetarroll. Inte som utövare utan som ”hanterare” av andras konstnärliga arbete. I en sådan miljö kommer man i kontakt med det ena och det andra.

Kulturyttringar kan se ut på miljoner vis och är ofta inte något att hänga i ens egen gran, men RIKTIGT intressant är att iaktta människors förhållningssätt. Till begreppet kultur, alltså.

Påfallande ofta nämns orden fin- och fulkultur – båda lika konstiga. Inte sällan träder olika slags komplex fram bakom dem. Folks (ibland mina) inställningar och yttranden inom detta jätteområde är gärna kategoriska, dömande och bedömande. Från och mot alla håll.

Synen på ”kultur” har skiftat så långt tillbaka jag minns (och säkert även dessförinnan, haha). Men det tydligaste och kanske mest märkvärdiga som hänt under senare decennier är massans appropriering av finkultur. Och fulkultur, Nej, men så jag säger. Vad menar jag?


*Citat av F W Nietzsche (1844-1900)

Början på en följetång som ska knipa åt om begreppet kultur

När nu luften ändå är full av tvärsäkra och svartvita (ja, förlåt detta djärva ord, det som avses är ”nyanslösa”) åsikter kan väl även en annan få träda fram. Eller ”komma ut”, som du läsare hellre vill säga på ditt moderna språk. Redan där blir det svårt för den som i och för sig kommer ut rätt mycket i en betydelse men mera sällan i den andra.

 
Förmodligen kommer det här att bli en följetong, eller ”följetång”, som en del stavar det. Som om det inte var  nog publiceras ordet även i publikationer som förr hyste korrekturläsare. Pluralen blir förstås ”följetänger”, vilket också går att finna ett antal av.

 
Men så skriver inte jag – en riktig kultursnobb. Förtydligande: Inte som såna där tramsgökar i huvudstadens kotterier och salonger – nej, här ska bilden tona fram av den rigidaste person man kan finna vad gäller kultursyn. Ta ordet i sig: ”kultur”. Provocerande för somliga, ihjälkramat av andra. Man kanske inte går så långt att man osäkrar sin halvautomatiska pistol* när man hör det, men det har sprängkraft så det räcker för en del av oss.

 
Här ska begreppet tröskas igenom. Eller åtminstone häcklas, bråkas och skäktas. Slå nu upp de orden så vi kommer nån vart.

*Läs på Peter Olaussons blogg Faktoider om detta uttryck som, likt mycket annat, blivit fel

Få bort floskler ur politikersnack är som att hälla vatten på en gås

Förutom att lyssna på talande journalister samt läsa skrivande dito – och skärskåda – kan man också använda sig själv som material att forska på. De egna irritationsmomenten vad gäller språk är likaså intressanta. Jo, haha, det existerar även andra irritationer, men det här är (vanligen) en blogg om våra ord och byggen med desamma.

 
I en radiopodd diskuterade några journalister sina favorithatobjekt i genren ”politikerfloskler”. Det var underhållande, men ssäkert kan man finna en massa klyschor och floskler i vilka yrkes- eller andra grupper som helst. Man bör försöka göra sitt till och inte bara hålla Sverige rent utan även svenskan.

”Jag gjorde en helhetsbedömning”, var en av journalisternas främsta hatobjekt och "betyder", sa han, "vanligen ingenting". Dessutom räknade han upp ytterligare floskler med samma intiga betydelse: ”Vi följer utvecklingen, Vi ska titta på det” och ”Jag tar med mig den frågan”.

Något överraskande visar det sig, när jag nu använder mig själv som studieobjekt, att jag har svårast med de små uttryck som ser ofarliga ut: det är de där korta fraserna som tagits ur en konkret verklighet och omvandlats till ett bildligt uttryck. Och låter larvigt.

Uppkäftigheten lär rinna av             Bild: Capri23auto, Pixabay

Som ”Vi ska titta på det”. Tänk att några små ord kan vara så provocerande. Man har lust att svara: ”Ja, gör det. Ta och titta på det”, för att få den som yttrat saken att inse hur det låter. Men det skulle inte funka, för såna floskelpratare är impregnerade och ens uppkäftighet tillbaka får inget fäste.

Vi är en liten skara, verkar det, som utgör de sista entusiasterna

Partikelverb, man somnar av blotta ordet! Liksom av en del liknande ordgrupper. Nu klarar jag inte av (klara av, se där ett sådant verb!) all grammatik som omger de uttryck som ”kan jaga upp språkkänslan”, som språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson skrev i GP 9 maj förra året.

Hans krönika handlade om dylika små fraser men likt alla andra med gedigen grammatisk bakgrundskunskap är han lite mer nyanserad än undertecknad. Men man vandrar ej allena. Härom morgonen ringde en herre med samma åsikter om modern skit till det publika radioprogrammet Ring P1. (Vi är förmodligen de sista entusiasterna!)

”Varför”, undrade han, ”tackar programledaren på slutet dem som ringde in, när det räcker att säga ringde?” Äntligen någon med känsla för feeling.

Ringa in? Det är ju sånt man gör på tipspromenader och hälsodeklarationer: ringar in rätt alternativ. Man kan även ringa in problem om man har några. Ringa in med hjälp av en telefon, det är ett in för mycket. Det märks däremot i folksjälen att den liksom trängtar efter den typen av partiklar, den ena bengare än den andra.

En journalist i trångmål sa i en intervju (där han var den utfrågade!) att han inte hade för avsikt att ”prata upp sig”. Det betyder inte vad man skulle kunna tro: att han skulle värma upp rösten, eller nåt sånt. Nej, det betyder ”tala till sin egen fördel” eller kanske helt enkelt det banala svenska verbet ”skryta”.

Ja, vad vet en annan, enkla människa? Kanske förstår alla radiolyssnare, tv-tittare och läsare i Sverige det där språket? Själv måste jag googla, slå upp, gissa, fråga andra.

De som angående såna här språknedbrytningstendenser säger ”huvudsaken är att man förstår” vore kul att möta upp, ringa in och klippa till.