Korrigering med återverkningar på bloggens förnämliga kvalitet!

Nä nu går skam på torra land: i färd med ett stort projekt som krävt mänga tankar, begår jag våld på själva den ursprungliga idén. Det här är det ingen som bryr sig om mer än jag, men rätt ska vara rätt.

Inläggen från 28 och 30 juli ska skifta plats. Och misstaget gör de kommande inläggen än mer aktuella. Egentligen började det hela med Rolf Lassgård, tro't eller ej. Ålrajt, man  är lite halvdement, men världen är också galen och det är bara att köra vidare.

Hur coolungt kan det bli med det svenska språket på en skala?

Från exempelvis P1-programmet Språket görs många försök att förklara, och försvara, språk-

förändringarna. Som torde ha framgått hör undertecknad till de ovilligare tillskyndarna (d v s bortskyndarna) av såna förändringar. Ett dylikt tilltag retar många, bl a den man ur folkdjupet som hörde av sig till Ring P1 i en sån här diskussion och han sa det som de flesta säger.

Nämligen att ”vi har ju tagit in lånord ända sen medeltiden”. Själv skulle jag vilja påstå att vi gjort det långt innan. Och andra länder med oss. Det är bara en lite hake här: på medeltiden och dessförinnan gick inte språkförändringar på en pisskvart (mina folkliga rötter sticker upp ur underjorden ibland, ursäkta…).

Ett exempel på det fanns i en kortversion av Språket med underrubriken ”Från byråkratsvenska till cringe i riksdagen”. Där presenterades en massa ord som använts nyligen av svenska politi-

ker, bl a ”cringe, blame game, coolt”. Coolt, har väl de flesta av oss svalt numera. Rolig var för-

resten en ungdom som (för några år sen) trodde att kolugnt stavades ”coolungt”.

”Blame game" och "cringe" är inte helt nya heller. Rimmet "blame game" låter förstås fräsigt på engelska, men betyder inget annat än "klandra, skylla på varann/ifrån sig", m fl varianter. På bab.la får en prima översättare ”my final point concerns the blame game” till det eleganta ”min sista punkt gäller skuldfrågan”. Ja, gott folk, snygga översättningar kan vi snart fetglömma!

 ”Cringe” är ett av de ord bloggen vältrat sig i och bråkat om. Ordet kan översättas med ”pin-

samt” i olika ordformer. En av deltagarna i det här programmet om politikerspråket sa att (kan de flesta räkna ut) det är ett försök att verka ungdomlig, men problemet är att ”cringe” redan lär vara ute ur ungdomens språk.

Ja, så där kan man hålla på och kämpa men aldrig komma till dörren (det senaste lilla skoj-

skämtet förstås nog bara av dem över sjuttio, eller nittio, och inte är det så himla kul heller…)

Språket ändras av verkligheten – kanske är det även tvärtom?

I det radioprogram som senaste inlägget handlade om presenterades delar av politikerspråk

irl (”in real life”, i verkliga livet: en förkortning som äldre ännu stoltserar med och som ingen under fyrtio hörs säga längre). Där talade Noshi Dadgostar om regeringen (tror jag det var)

som en ”toxic boyfriend”.

Den ”giftige, förgiftade, pojkvännen” har väl egentligen ingen bra svensk motsvarighet (språk-

ligt, alltså). Inte hos oss som kan använda manipulerande, onda, taskiga, skadliga, elaka, svin-

aktiga, farliga” – det finns nog hundratals passande!

Dock! Det intressanta med programmet var hur deltagarna själva talade. Programledaren var ok, även om hon alltid säger ”pogram”. Det kunde ju kortas ännu mer: ”pogam”. Och så var det en journalist, en språkprofessor. Och Bellman, höll de folkliga rötterna på att tillägga.

Journalisten hör till dem som pratar så fort, så fort att det är nästintill omöjligt för en som lever i ett annat tempo att förstå. Pofesson (hihi) var ok. Men det fanns en del som antagligen var obegripligt för en hel skrälldus mänskor. Ett citat: ”Alla har sina oneliners /…/som de kokat ner”. När några politikers ordval bedömdes som komplicerat talade programdeltagarna själva om ”intimisering” och ”det finns i den nischen” samt ”politiker är med i /---/ andra ”format”. Och som nån sa, ”det finns många format i dagens valrörelse”.

Man bör inte göra sig till vare talesman eller talisman (larvar mig) för ”verklighetens folk” (ett ytterligare politikercitat), men dem jag träffar/umgås med, hör inte alla till vitvinshögern eller rödvinsvänstern. Och där har vi två prima ord som försvunnit i den stora utkletningssmeten. Särskilt som informanten K gått över från enbart rött vin till enbart vitt.

Dags att reclaima ("återupprätta") chiclit och uppgradera genren?

Det är en klen men dock tröst för ett tigerhjärta att det rör sig mer inom populasen beträffande språkets undanglidande (in i de historiska skuggorna!) och att fler röster höjs i medier (på debatt- och insändarplats) samt program som Ring P1.

En av våra populära chiclit-författare sade i något av alla underhållningsprogram, en tävling, att hon var ”ändå mer nervös än honom”. I detta läge är jag totaltolerant mot ”honom”, mina belackare skulle nog påstå att det heter ”än han” (och lägga till det larviga ”är”, alltså ”än han är”, vilket jag aldrig hört nån säga). Värre då med ”ändå”, står det i min regelbok. Det heter ”ännu mer nervös” i just denna formulering. Men man har väl fel, som alltid numera. Chiclit, undrar någon. Jo, så här skrev ”Lotta” i en blogg 2014:

Chick-lit är ett laddat begrepp. Det är skämslitteratur. Fult. Dåligt. Många författare blir förnärmade om man ens antyder att de skriver chick-lit. De säger hellre feelgood eller women’s fiction eller romantisk komedi eller det nu så populära begreppet relationsromaner, allt annat hellre än det fula ordet chick-lit. Själv älskar jag chick-lit som genre och har inga problem med att använda ordet. Men jag inser ju också problemet. Det är en nedlåtande benämning på en omdiskuterad genre. Är det inte dags att reclaima ordet och uppgradera statusen på chick-lit som genre?

Nu, tolv år senare, har chiclit uppgraderat sig självt med hjälp av tillbedjarna och blivit en än mer uppskattad genre. Vad jag personligen anser om saken bör beläggas med tystnad. Däremot vill jag inte klandra varje enskild individ som faller för klägget, det är ju även, exempelvis, pub-

lic service-tv fullt av: våra själslivs skräpmat.

Jag ser det som om en jättelik underhållningssockervadd sänkt sig över Sverige och stora delar av världen. Det är inget att göra något åt och det drabbar en inte direkt. Hela livet har närstå-

ende fallit för den lätta underhållningen medan jag suttit här och tjurat. Och nu kom jag som vanligt från ämnet, ur språkspåret, off track, off topic. (Jag vill skriva så alla förstår....)

Språkets likhet med de mycket dåligt konstruerade kexpaketen

Skit också!

Det började med ett kexpaket. Varför är inget som det ska längre (åldersrelaterad kommentar)? Går det inte att göra kexpaket som inte ”skalar av” en massa fler kex än man vill ha första gången man öppnar det? Omgivningen kallar sånt i-landsproblem – eller västerlandsdito – men det är mycket mer som inte är som det ska.

Innebörden av enkla ord och ett enkelt språk, jag säger bara det. Nu är första exemplet visserligen en språklig stötesten för många, men borde inte vara det för en stor riksblaska, kända tidskrifter, andra tidningar och yrkessajter: ”– AI är inte gjort för varken psykoterapi eller för att ge psykologisk väg-

ledning”. Skriver man in den meningen på AI-översikten med en undring om huruvida man kan säga så, svarar översikten:

Ja, det kan man absolut säga. AI saknar äkta empati, mänsklig medvetenhet och förmåga att förstå komplexa känslor på djupet. Därför kan den inte ersätta en riktig psykolog eller erbjuda en säker, fullgod psykoterapi.

God dag yxskaft: Och inte heller är den en hjälp i språkliga frågor – som den ibland låtsas! Men man får utsmarta (mitt svenskgjorda uttryck för outsmart, ”överlista”) den och i stället skriva "inte varken eller" i Googles sökruta. Och se på fan! AI-n tar då hjälp av ett proffs:

Att skriva "inte varken eller" är, enligt Institutet för de inhemska språken, en dubbelnegation och därför grammatiskt felaktigt. Ordet "varken" är i sig själv nekande, och man ska i stället använda "varken – eller" ensamt, eller byta ut det mot "inte vare sig – eller".

Lägg som vanligt märke till att här hänvisas till den finländska språkvården som är det bästa stället att rådfråga i svenska språkfrågor! Nästa grej: En av våra ”informations- och analys-

militärer” i medierna sa om en ukrainsk politiker att han gick under ”smeknamnet Slaktaren”. En nätsökning visar att en massa människor skriver om en person med ”smeknamnet Slaktaren”. Det finns flera illdådare som också går under likartade slags ”smeknamn”. Vet mänskorna icke vad ”smek” betyder? SAOB om just smeknamn:

som används vid kärleksfullt eller. ömt eller sinnligt eller förtroligt tilltal till (eller omtalande av) någon eller något (och som det är angenämt eller behagligt eller ljuvt för vederbörande att höra eller se skrivet.

Språket liknar nu ett antal kex som ligger och balanserar i en hög utan det minsta stöd. 

(Där fick jag allt till det!)

Stiliseringar – ett begrepp som inte låter sig fångas i första taget

En ekoxe på gatan. Eller två

I förrgår avslutades inlägget med Wikipedias ord om ett P1-program: ”Godmorgon världen (tidigare stiliserat som Godmorgon, världen!)”. Har jag fattat ”stilisera” fel? Tvärtom känns komma- resp utropstecknet mera sirligt, om läsaren förstår? De två svenska ”modernare” ordböckerna ger beskriv-

ningen: ”(vanligen perfekt particip) förenkla och framhäva det typiska vid avbildning av något”. (SO)

Kanske moderna människan (man själv, haha) enbart tänker på stiliserade bilder, ornament, tecken o s v. SAOB uppehåller sig inledningsvis mest vid ”stilisering” när det gäller ord, språk. Här talas om ”språklig stilprägel”, hur ordalydelser ska avfattas på ”lämpligt, passande eller korrekt sätt”. Från 1897 citeras:

Man bör ej förundra sig öfver, att landskapslagarna förete en så enkel, talspråket närstående form, och att den skriftlärde så sällan stiliserat dem efter sina latinska böcker.

Riktig ekoxe. Bild: Didier Descouvens

Därefter kommenterar ordboken förstås den stilisering som

all slags konst ibland utsätts för som ett stil(!)grepp. Här är innebörden densamma som i SAOL och SO, att bild- och teaterkonst samt musik ”betonar eller framhäver eller ren-

odlar det ideala eller allmängiltiga eller enkla och rätliniga”. 

Vid åsynen att det dubbla åkdonet tänkte jag: stiliserad ekoxe! Vid en blick på Wikipedias ekoxe såg den ut som ett stiliserat åkdon (eller två), så korrekt är nog bara att de "liknar" varann.

Hur som helst, ”stilisera” används i SAOB i många exempel på så vis att man tänker på ett annat ord som skulle passa i dag (för somliga): det svenska (ironiii) ordet ”stjala (styla)".

Ett försök att ge kvinnor lyft av ett annat slag än dagens gängse

Tillbaka till kärringarna och fruntimren. Det senare har nog många kläm på (”ha kläm på” är säkert ett gammalt uttryck, och betyder ”känna till”): att dess ursprungliga betydelse inte är mycket att bli arg på för fruntimren. För nästan exakt åtta år sen, mitt i fruntimmersveckan, alltså, skrev SVT Nyheter så här i texten om ett program:

Ordet fruntimmer betyder kort och gott kvinna och härstammar från tyskans Frauenzimmer, som enkelt översatt betyder kvinnorum. Nuförtiden används det inte lika flitigt som förr, främst för att ordet numera laddats med en nedsättande innebörd.

Ja, så går det med mycket, en vacker dag är ett neutralt ord fult. Tvärtom är kanske inte lika vanligt. Antagligen har jag känt till det där om fruntimmer i många år, ordet retar mig inte alls. Värre då att  fruntimren själva spökar ut sig å det grövsta. Av kommersiellt tvång. 

Ej heller ”kärring” plågar mig, även om det tycks ha varit mer, som det står i texten ovan, ”laddat med en nedsättande innebörd”. I SAOB handlar en lång artikel från 1939 om dessa människor, bl a ges uttrycket ”käringar av båda könen” (som bloggen bara flinade åt i går). Ordboken citerade även från 1905 en författare, som i samma anda skrivit ”har du sett den där fjantiga fredsadressen, som en hel hop käringar af båda könen petat ihop”.

Antagligen blev man (jag) påverkad av ordets vackra början ”kär”, men den tycks inte höra till saken alls. Ursprunget lär i stället ha varit en diminutiv för ordet ”karl”, och betytt en ”liten karl” – ”kärl-ing”. I SvD 2015 skriver historieprofessorn Dick (!) Harrison:

Under det senaste seklet har vi med en kärring huvudsakligen åsyftat en ålderstigen kvinna och använt det i nedsättande bemärkelse, gärna med pejorativa tillägg (”gammal kärring”, ”kärringjävel”, osv.). Förr var termen mindre negativ laddad, men även då syftade den framför allt på gummor

Jag använder ordet om mig själv och andra kärringar (av alla åldrar, dock enbart kvinnor), men på så vis – med viss betoning och minspel – att alla borde förstå att avsikten är att reclaima det. I det här landet kan vi även säga ”återta”.