Hela denna sbråkblogg är proppfull av exempel på sådant som ligger en bra bit utanför ”ordnivån”. Men även för den som lyssnar och läser noga kan det vara svårt att lägga märke till all påverkan på varendaste ”nivå” i språket. Kanske är inte mina kunskaper tillräckliga, det är möjligt att ramla ner i vissa fallgropar, men nog är misstanken stark att stora delar av dagens svenska är mycket påverkad.
En mening som ”hon var den första kvinnan att vinna priset”, t ex, låter inte svensk i grunden. Förmodligen lyder engelska motsvarigheten ”She was the first woman to win the prize”. Om den "inhemska" varianten finns en del att säga när den omvandlas till den svenska många vuxit upp med. Det borde heta ”hon var första kvinnan som…”. Det är lurigt med bestämd form av ”kvinna” och det vacklande bruket av demonstrativa pronomen. Ska man välja ”första kvinna/n/” eller ”den första kvinna/n/”? Regionalt språkbruk kan bestämma vad folk föredrar. Men att-et ställer till det: ”den första kvinna/n/ att vinna…”. Båda fallen borde ha ett ”som” plus att "vinna" skulle stå i förfluten tid: ”/den/ första kvinna/n/ som vann/vunnit…”.
Det är inte slut än. I Sverige har vi brukat ”få/erhålla/ta emot" priser. Svenskar har "vunnit" tävlingar och landskamper, men ingen "vinner" Nobelpriset (utom på andra språk). Det ”erhålls, tilldelas” eller så får någon ”ta emot” det. Låter det alltför högtidligt? Men använd då det anspråkslösa ”få”: "Selma Lagerlöf var första kvinnan som fick Nobelpriset".
Skum på ytan, det är frågan. Eller så är jag ute och cyklar. Men hoppsan, glömde gårdagens utlovade förklaring av slutcitatet, det var värre än väntat.
