När man levt i en annan värld är det vanligt att gilla den hemtrevliga känslan av en radio som står och går (”står och går” låter annars som en omöjlighet…). Kommer en välkänd signatur eller presentation av något man verkligen vill lyssna på höjer man ljudet och lystrar. Klart att det kan ha med hög ålder att göra, men det torde vara svårt för många människor att koncentrera sig på talade röster när en obestämd melodi klojnkar och plinkar i bakgrunden.
Nutiden har fler ljud av svårtolkad sort, telefonsignaler, Skype, Teams och andra kommunikationsläten, och det kan vara irriterande när man plötsligt tror att någon försöker nå en, när det i själva verket är den där dekorationsmusiken som ljuder. Man frågar sig vad det antas tjäna för syfte – det väcker uppenbarligen mer irritation än intresse.
Samma sak sker i tv. Där kan det också handla om musik som får berättarröster svårare att nå fram. Dessutom finns de fenomen som fångar synen och på liknade sätt gör budskapet svårt att uppmärksamma. Många nyhetsstudior kan inte lägga nog med blaffiga bilder i bakgrunden – ibland har de med inslagen att göra, ibland består de av vårblommor eller annan natur som är onaturligt uppblåst i storlek och färg.
Igår flammade valborgsmässoeldar bakom nyhetsdamen på ett sätt som mer förde tankarna till brandkatastrofer. Irriterande är också medarbetarnas vandrande över studiogolvet, som vore det en cat walk. Mannekängandet verkar alltför sökt: stilettklackar som del av kvinnornas uniform kanske inte reta alla, men somliga.
Sitt stilla och läs fint som Olle Björklund, tänker man.
