När barnböcker rensas i, vad borde då ske med "Mellofesten"?

Intressant, är det mildaste man kan säga om dubbelheten i vår egen samtid: Å ena sidan en pågående familjefest kallad ”Mello” med betoning på kvinnolår och pornografiska koreografier (samt lite ”musik” och ljusfenomen som tillbehör). Med nyhetsvärde större än krigens. 

Och å andra sidan en ängslig hållning i det mesta så ingen ska förnedras eller kränkas.

Nu åter till gårdagens inlägg om en text skriven av Anna-Lena Laurén som läst våldsamma Bröderna Grimm-sagor och jämför dem med hur svenska barnböcker hanteras på senare tid. Hon är inte så lite förvånad över det som skrivs om ur äldre tiders litteratur i genren, allt för att passa vår känsliga tid:

Kontrasten till den svenska synen på barnlitteratur, där det är möjligt att kannibalisera på stora författare som Tove Jansson och ge ut tillrättalagda och slätstrukna nyversioner av deras verk, är skärande.

Man har i färskt minne ”korrigeringar” som Astrid Lindgrens och andra författares böcker råkat ut för. Hur vore det att berätta och beskriva för barn (och gärna alla andra) att människor i andra tider tänkt, trott och tyckt på andra sätt än våra dagars? Det kunde få bli utflykter i historia och samhällskunskap m fl ämnen.

Från tiden som korrekturläsare på en lokaltidning minns jag ett annat slags ”renhållnings-

arbete”. Det gällde inte bara språket, vi skulle även se till att ”olämpliga krockar” vad gällde texters innehåll undveks. Korrekturläsare, journalister och grafiker larmade när en text om något glatt och tjosan höll på att hamna bredvid allvarliga nyheter om olyckor, brott, krig. Det var då. Man gavs en känsla för nivåer i mänsklig verksamhet samt dito liv och lidande. Nu gjuts all sådan verksamhet i ett stycke, framtvingat av mediers snabbhet.

Britterna företog en rensning (2023) i Roald Dahls barnböcker för att inte förstöra de små oskyldiga barnen. Bort togs stötande ord som ”tjock, svart, fet, hagga, galen” och ”ful”. De ändrades till mindre störande som säkert går att googla fram för den intresserade.

Inte utan att man önskar en liknande upprensning i Mello-träsket. Eller är det vi ser nu ett bejakande av kvinnokroppen (och ett fåtal mäns), en frigörelse från patriarkaliska bojor? Det vore konstigt annars, så full som världen är av även munviga feministiska artister som gärna ålar runt i nästan inga kläder alls. Och utför rörelser som förr i världen gav helt andra vibbar. Leve den nya friska frigjordheten och de fina förebilderna för barnen!