Den som gör en resa har något att berätta*

Det  tynande och torftiga språk som griper omkring sig (synonymer till "griper omkring sig": grasserar, härjar, sprider sig, får större utbredning) är ett skit (här går det också att använda ett annat, bättre, språk). Innan man vet ordet av försvinner alla dessa modeuttrycks synonymord eller dito fraser.

Såg ett förändringsprogram på tv, ett sånt där folk bygger om sina kroppsliga och mentala liv på några veckor. Alla deltagare, tränare och programledare talade om RESAN: ”Den resa jag gjort blabla. Den här resan hade jag inte kunnat göra ensam blabla. Vilken resa du gjort! Resa resa resa.”

Och ändå är det inget reseprogram.

Jo, ibland kunde det påminna om en station där det står folk och gråter vid avsked och/eller ankomst. På denna omgörningsresa gräts ymnigt. En gråtresa var det bitvis.

Klart man förstår liknelsen som sådan, men kan inte ord som ”förändring, ansträngning, arbete, dundergrej, uppvaknande” och massor av andra beskrivningar användas NÅGON gång?


* Uttrycket lär stamma från tyske författaren och journalisten Matthias Claudius (1740-1815). Han gifte sig 1772 med Rebekka Behn och de fick tolv barn. Hon tycks inte ha en egen sida på Wikipedia. Synd, man undrar om hon fick resa något också.

På en resa jag gjorde kom plötsligt den danska drottningens tåg in på stationen. Hon hade inte bara egen kupé utan eget tåg.

När man stör sig på stör sig på

Rubriken har inget med stamning eller felskrivning att göra.

Här följer endast en enkel iakttagelse utan någon efterforskning alls! Det är nog rätt många år sen folk plötsligt började ”störa sig på” saker och ting. Det lät lite underligt, tyckte undertecknad, eftersom det redan fanns en väldigt likartad och användbar fras som löd ”jag störs av” ja, och sen var det nu var som störde en.

Nej, förresten, detta måste utredas. Ett ögonblick så kollar jag den där synonymsajten som snabbt kommer att förändra svenskan - och inte bara i prima riktning - om folk använder den. Men nu hittade jag faktiskt en vettig synonym som lyder ”irriteras av”. Också rätt användbar när man stör sig på stör sig på.

Men se där! I SAOB hänvisas man till verket Svensk Ordbok, utgiven av Svenska Akademien, som inte vilar på hanen utan blixtsnabbt nappar på dagens språkbruk och kör sitt carpe diem. Eller sitt ”fånga ordet”, snarare. Och så fånga nästa nya ord nästa dag. Och nästa. Etc.

I stället för att vara normerande - ibland knappt ens rekommenderande - har många ordböcker o likn övergått till att beskriva "bruket". Man lyssnar alltså av oss, folket, först. Demokratiskt och bra, kan man tycka, förutom att sådana uppslagsverk inte kommer att hålla så väldigt länge.

Nå, åter till Svensk Ordbok (SO) som har med begreppet ”störa sig på” och redovisar det första belägg man funnit (vilket i och för sig inte kan berätta hela historien): det var från 1992.

Jaha, ja. Själv tänker jag att på gammalmodigt vis fortsätta störas ”av” saker och inte ”mig på” dem.

Somliga av oss bjuder motstånd.🥊

(figuren föreställer en boxhandske, bäst att skriva det, inga som helst tecken är lättydda längre.)

Gå på dejt och göra rätt

Ja, det är ju inget man gjort: gått på dejt.
Dejt, vad är det för ord? Jo, det vet jag förstås, och det får heta date och dejt eller vad det vill, men det är innehållet - inte formen - jag är ute efter denna gång. Varför går man på dejt i Sverige? Man måste ju inte härma hela Nordamerikas totala sätt att tala och begå livet, lyder min ödmjuka åsikt. Att träffa en partner – tillfälligt eller för längre period – kan man misstänka är nåt folk gjort (vilket vi alla är bevis på) sen tidernas gryning

Det har förstås varit omgärdat med olika regler i äldre tider eller, och ännu, i andra kulturer. Som bekant har det – är det – inte alltid människors egna önskemål i frågan som vinner.

Bortsett från tvångsgifte och annat fult har ändå många under lång tid kunnat träffas fritt. Med "dejtandet" har en massa mossiga regler också införts, om jag förstått rätt av underhållningsindustrin.

Tidigare blev vi ihop (tillsammans). Sen var vi ihop. Eller inte. Som jag minns det fanns inga förordningar som sa vad som skulle ske på första, andra och tredje träffen heller.
👫👫👫
Herregud, vilken hippietillvaro man levt i! Dejtingregler? Men vad vet väl en liten bondböna som jag om tillvaron?

Och det är bäst att få detta sagt direkt: Med ”bondböna” menar jag en tjej från landet – fast jag inte direkt är från landet. Men man är ingen storstadsböna heller, direkt

Inget ont dock om bönder eller bönor, tjejer eller landet – eller storstäder! De är ju inte här och kan försvara sig.

(Vad har det blivit för töntsamhälle man bor i? Varför kan ingen säga ens flaska längre för att flaskan inte är där och kan försvara sig?)

Försvare* sig den som kan

Nej, jag är ingen felfinnare. Det är bara att öppna ögon och öron på morgonen (eller när man nu vaknar) så strömmar knasigheter in i gluggarna. Påminnelse: det är inte vanligt folk, kvinnan på gatan eller Nisse i Hökarängen, som är målet för bloggens betraktelser, utan utbildade proffs, journalister och andra grupper som vänder sig till allmänheten med information.

Radioreportern sa nyss: ”Det är dagen av en politisk chock i Storbritannien”. Under min skoltid hade man fått en röd bock för felaktigt prepositionsval. Fast nu finns det väl bara gröna bockar om jag förstått rätt, mutter, mutter mutter.
                                                                                                         🐐🐐🐐🐐🐐🐐🐐🐐🐐🐐

En lyssnare ringde ett program där det sägs att man ska få yttra sin åsikt om saker och ting. Programledaren svarade så här när mannen sagt sitt: ”Jag förstår din point”. Visst är jag petig, men det går ju också bra med ”Jag förstår din poäng”. Fast det är ju franska i grunden, så skit samma, låt oss säga point**, då. Eller varför inte ”I get your point”. Det blir ju lite halvdant annars.
                                                                                                       ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤

Till samma ring-program -  en annan dag - hörde en herre av sig och ondgjorde sig över försvarets provskjutningar över Vättern. Ja, man kan inte klaga på objektivitetsivern – eller vad det nu kan heta – hos journalisten som slutligen hejdade mannens vredgade ordflöde och sa: ” Ja, nu är ju inte försvaret här och kan försvara sig.”

                                                                                                      ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍


* Försvare är konjunktiv. Tyvärr är den i stort sett utrotad, endast "vore, finge" och kanske några till finns kvar.

** Det finns en finfin broderiteknik som heter petit point, det ska kanske sbråkmakaren övergå till snart för att få sinnesro. Men trassliga trådar och nålar, det tål att tänka på. De gamla källor jag går till säger för övrigt att det heter "tål att tänka på", inte "tål att tänkas på".

Massivt så det räcker och blir över

Googlesökningar berättar inte allt om tillståndet i språket (eller i världen heller, för den delen), men man kan få en vink (”hint” vill många säga) om läget. En synonymsajt ligger bland de första träffarna när man söker på ett ord. Där sägs ”massiv” vara dels ett adjektiv med betydelser som 1) ”kraftfull, stark, stor”. Under 2) står ”gedigen, tät, fast”. Slutligen, som substantiv, betyder ordet ”stort bergsområde, fjällkedja”. ⛰⛰⛰

Wiktionary, förklarar ”massiv” så här: ”som utgörs av en tung och kompakt massa” och så är substantivet ”bergsmassiv” med, förstås 🏔🏔🏔

I pappersvärlden finner man i Svenska Akademiens ordlista, SAOL (2006), ungefär som i Wiktionary, enbart betydelsen”icke ihålig, alltigenom av samma ämne, gedigen". Och så bergsmassivet.🌄

Letar man vidare bland Googleträffar finner man i rask takt en ”massiv krasch, blödning, bedrägerivåg”, en ”massiv hudstudie” och en dito ”kritik”.

Det som förr i världen (kanske tio år sen…) kallades ”stor hjärtinfarkt” heter nu vanligen ”massiv hjärtinfarkt”.

Ja, kära läsare av denna nördiga, onödiga och halvt besatta blogg: ”massiv” fungerar säkert jättebra och ofta. Men det finns många synonymer, jag vill bara påminna om det. För ”massiv” i betydelsen ”stor” – som man nu tagit över från engelska – finns ”enorm, ofantlig, kraftig, väldig, kolossal”. Den listan kan säkert var och en göra mycket längre.

Det är väldigt (otroligt, förfärligt och förbaskat) gott om ”massive” i det engelska språket. Engelskspråkiga har säkert också en jädrans massa synonymer för ordet, men dem får de ta hand om själva.

Ska det här berikandet - det begrepp man får dunkat i skallen så fort man klagar på slappsnodda ord - funka, så får inte alla synonymer samtidigt försvinna. Ty om ”massiv” blir förhärskande så övergår berikandet i språklig fattigdom.

Del tre, sen är det slut på just det här

Del tre i mena-dramat kräver en inledning. Här är den.
Ofta har det intresserat mig vad medievärldens språkvårdare m fl i liknande branscher säger om sånt ("sånt" ger ett vardagligt intryck, säger stavningskollen) jag drar upp i bl a denna blogg. Mitt eget arbete under flera decennier gick ut på språkriktighet och dito frågor, därav ("därav" känns ålderdomligt eller främmande, säger stavningskollen) intresset. När jag upptäcker felaktigheter – eller åtminstone användning av ord och uttryck jag ställer mig frågande till – och mejlar nämnda språkmänniskor, hänvisas jag ibland till medeltida landskapslagar, 1800-talets Stockholmsslang, eller vad det nu kan vara. Slut på inledning.

”Meant”, skrev Bob Dylan (se de två tidigare inläggen i bloggen) i sin text och det översattes med ”menade” som i det här citatet: sångerna ”är menade att sjungas”.

Nu har jag letat efter detta ”mena” som Bob D avser med sitt ordval och han menar alltså "avser". Resultatet blir som följer.

Inte i någon av mina pappersordböcker (fyra stycken, utgivna mellan 1966 och 2004) sägs ”mena” betyda ”avse” eller ”ämna”.

Men här går vi till botten, eller i alla fall långt bak i tiden, och letar i SAOB på nätet. SAOB är den jättestora ordboken, inte att förväxla med SAOL. I SAOB finns historiska belägg: såna man ger mig när jag klagar.

”Mena” i den betydelse först TT:s och sedan Svenska Akademiens översättare använde, finns belagda med fyra (4) exempel. Ett är från 1585, ett från 1635 och de två övriga från 1886 och 1933.

"Mena" i betydelsen "avse" existerar alltså. Och inget sägs om hur många fler belägg det (givetvis) kan ha funnits under de senaste fem hundra åren och fanken vet hur länge dessförinnan!

Slutsatsen blir följande: man kommer att hitta belägg för allt. Och allt kommer att vara svenska! Titta, ett exempel ur Västgötalagen! 1200-talet? Äh, kör bara, det är ju svenska. Ett engelskt ord som direktöversatts, hm. Nämen se! Här har det tidigare använts en period på 1500-talet då det kommit in via latin för att sen försvinna och komma tillbaka via franskan. Det användes visserligen senast på 1700-talet, men det finns, så kör bara!

Förresten går ju det mesta tillbaka på en indoeuropeiska som talas av nästan halva jorden. Gläds alltså, alla skolbarn, SFI-elever och vem fasiken som helst: du kan aldrig säga eller skriva fel.


Det här leder vidare till ett nytt massivt resonemang, var så säkra. Det vore förmätet att kalla detta en ytterligare klipphängare, men lita på att spänningen stiger!

Man fortsätter att mena

Här är den spännande fortsättningen på gårdagens fråga: Vad menar de?
När Svenska Akademien översatt Bob Dylans Nobelföreläsning så lyder det textavsnitt som citerades igår så här:

”Men sånger är inte som litteratur. De är menade att sjungas, inte läsas. Orden i Shakespeares pjäser var menade att framföras på scen, precis som sångtexter är menade att sjungas, inte läsas på en sida. Och jag hoppas att några av er får möjligheten att lyssna till dessa texter på det sätt som de var avsedda att höras: i en konsert eller på en skiva.”

Varje ”menade” skrevs i originalet ”meant”. På ett ställe skrev B D ”intended” vilket av Svenska Akademien översatts med ”avsedda”. Det sista är det enda jag är med på.

Vid en första anblick verkar Nobelpristagaren lite tjatig med sina tre ”meant to” väldigt nära varann i texten. Sen gick det upp ett Liljeholmens*: kanske är det en stilfigur, alltså med avsikt att uppnå stilistiska effekter (tvärtemot vad jag just uttryckte när jag klagade på Bob D…) Och tretalet, tre upprepningar, har jag för mig är vanligt.

Därmed inte sagt att dessa ”meant to” ska bli ”menade att” på svenska, där det ”stilistiska” tre "menade" inte lyser en i ögonen av tjusighet. ”De var menade att sjungas?” Jag skulle nog säga att de var ”avsedda” att sjungas. I dag när dejting och hopparning hör till konsumtion syns/hörs ofta: ”De var menade för varandra”. Även där säger jag ”avsedda”, jag min gamla 1800-talsrelikt! (Eller menar jag -relik?)

Det finns ett par ord (har varit på tapeten i bloggen tidigare) på svenska som lyder ”ämnad” resp ”avsedd”. En snabbkoll av dagens snabbaste och farligaste karaktär (Google) visar att ”avsedd” nog ligger närmast ”meant”. Men det finns en del träffar med några år på nacken som visar att ”de var ämnade att sjungas” också är svenska.

Jag är inte klar än: hur mycket mena menas med mena? Detta är klipphängare nr 2 på kort tid i ett rafflande orddrama (stavningskontrollen vill ha morddrama 🔫)!

I morgon kommer del tre och då ska här grävas i seklerna.

* Liljeholmens Stearinfabrik AB har funnits sedan 1839. "Det gick upp ett ljus/Liljeholmens" är ett gammalt uttryck för att man förstår. Är man som undertecknad född runt 1700/1800 säger man kanske att det "gick upp en talgdank". Är man yngre än så säger man kanske att det tänds en Luma (glödlampsmärke från 1930-talet) 💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡