"Förändringsobenägen" är ett skällsord som funnits rätt länge. Det var nog inemot tjugofem år sen jag första gången kallades så.
Nu är det ju som bekant på det viset med ord att de kan ha lite olika innebörd för olika människor även om det allra bästa vore att alla skulle vara så överens som möjligt om ords betydelse. Det är mycket känslor inblandade i ”förändringsobenägen” även om det låter mäkta sterilt. Den som använder ordet om andra bör rimligen själv vara en rackare på förändringsbenägenhet.
Det är vanligt att tro att denna senast nämnda egenskap enbart handlar om att acceptera och använda modern teknik. Men det räcker inte. Den som anser sig ”hänga med” kan i övrigt ha rätt inskränkta tänkesätt som inte fungerar utanför den moderna människans maskinpark.
Man vänjer sig och slutar slåss.
Är man lite till åren går allt sån här av sig självt. Man kritiserar nån modern skit, de förändringsbenägna kastar en snabb blick, värderar en och ler sedan överslätande samtidigt som de tänker: ”Jag låter kärringen hålla på så att hon inte börjar gråta, snubbla, sätta i halsen” - eller vad de nu är rädda för.
Det är ingen bra idé att vara uppviglare och uppmuntra felaktiga beteenden, men jag vill tipsa om att det går att göra mycket i skydd av sitt menlösa yttre.
Hehehe.
fredag 7 juli 2017
torsdag 6 juli 2017
Stöddiga ska välja låga grenar
Hyperkorrektion är ett intressant fenomen. Man tror att man fattat en princip och är så ivrig att göra rätt att man gör fel. Men så är ju mycket i livet.
När det gäller språkliga hyperkorrektionen kan det gå till så här: Ett barn eller någon som inte är riktigt hemma i språket säger: ”Jag, det ska jag göra”, som svar på uppmaningen ”kan du bära ut hinken”. Eftersom man ofta säger enbart ”ja” för ”jag” när man talar – ”ja’ ska ut å gå” – tänker exempelperson omedvetet att det vanliga jakande ordet är ett slarvigt uttal och felkorrigerar ”ja” till ”jag”.
När det gäller språkliga hyperkorrektionen kan det gå till så här: Ett barn eller någon som inte är riktigt hemma i språket säger: ”Jag, det ska jag göra”, som svar på uppmaningen ”kan du bära ut hinken”. Eftersom man ofta säger enbart ”ja” för ”jag” när man talar – ”ja’ ska ut å gå” – tänker exempelperson omedvetet att det vanliga jakande ordet är ett slarvigt uttal och felkorrigerar ”ja” till ”jag”.
Förutom de där intressanta specialarna finns även den större grupp ord och uttryckssätt som förekommer i ett antal stilvarianter, och där man kan välja ett lite "proprare" ord eller ett vardagligt. Eller tvärtom, förstås.
Folk väljer ofta att tala lite flådigare av en slags prestige-anledningeoch blir plötsligt hypernoga när de annars pratar ett direktöversatt modespråk eller annan skit. Ett roligt exempel är ”jag ska breda mig en macka”. Min egen stilnivå när jag talar bland släkt, vänner och bekanta är nästan väl vardaglig. Men ”bre” skulle jag ändå säga även om jag talade med kungen av Arabien. (Fast då skulle jag få säga أنا الف شطيرة)
Ofta ges varianter i ordböcker där det står ”vardagl” för ett ange skillnaden.
Verbet ”sprida” råkar ut för samma grej som "bre". (Det här är mina egna tankar, andra kan tycka helt annorlunda, men det är bara jag som sitter vid den här datorn och skriver vad jag kan se, så jag kan inte ta med alla andras små filosofifantasier). Folk kan t ex säga ”jag har spridit ut…” Det låter överfint, anser undertecknad, som bara säger”spritt”.
Ofta ges varianter i ordböcker där det står ”vardagl” för ett ange skillnaden.
Verbet ”sprida” råkar ut för samma grej som "bre". (Det här är mina egna tankar, andra kan tycka helt annorlunda, men det är bara jag som sitter vid den här datorn och skriver vad jag kan se, så jag kan inte ta med alla andras små filosofifantasier). Folk kan t ex säga ”jag har spridit ut…” Det låter överfint, anser undertecknad, som bara säger”spritt”.
Såna här funderingar kan tyckas ligga nära själva intighetens kärna. Själv tycker jag tvärtom.
PS Plötsligt drar jag mig till minnes att jag häromdagen skrev ett inlägg om hur det snackas vitt och brett med många ord om ingenting. Man får se upp och inte såga av grenar man själv sitter på!
 |
| Man bör välja låga grenar om man prompt ska sitta på dem |
onsdag 5 juli 2017
Addera till förvirrat läge
Det är början av juli och i grannskapet är det tyst. Folk är bortresta och det kanske står ett par enstaka figurer och skramlar vid en utegrill på kvällarna.
I övrigt endast sjöfågelskrik. Vad sjöfåglar gör i en stad är svårt att förstå, men de har väl som resten av världen fel på kompassen.
Även bloggen kommer att präglas av lättja. Och se, så fort jag skrev odet lättja så vill jag beklaga mig över att denna gamla fina dödssynd numera börjat kallas ”lathet”. Trist. Det tar bort lättjans kärnegenskap som riktigt känns i det äldre ordet.
En mig närstående rapportör hittade följande på text-TV: "EU-parlamentet beslutade nyligen att lyfta Marine Le Pens åtalsimmunitet som parlamentsledamot." Hans egen kommentar löd: Heter det inte "häva"? Heter det inte "beslöt"?
Jag får berätta för honom som är utlandssvensk sen några år att man lyfter saker nu: man lyfter frågor och man lyfter immuniteter. Hålla på med gamla ord som ”häva”, nej tack, här har vi ett modernsnack! Vad gäller ”beslöt” så rör sig många verb mot svag verbböjning, poppis hos barn som gärna säger ”fådde” och ”gådde”. De flesta slutar med det som vuxna, men vi rör oss snabbt mot ett Tödde och Mödde-språk, det är bara att vänja sig.
Och så en rad ur en stor tidnings kultursida, en filmrecension. Jag ska inte kommentera utan räknar med att läsaren ser vad jag är ute efter: ”En ny kvinnlig skådis adderar till det redan förvirrade läget genom att likna en annan kvinna.”
Så en sista utsaga som hållit mig vaken om nätterna. VAD exakt, menade människan? (Från P1)
”Det här är ännu en törn till etablissemanget”.
Nej, nu går jag ut i den klara luften och lyssnar på måsarnas skrik som jag ännu begriper!
I övrigt endast sjöfågelskrik. Vad sjöfåglar gör i en stad är svårt att förstå, men de har väl som resten av världen fel på kompassen.
Även bloggen kommer att präglas av lättja. Och se, så fort jag skrev odet lättja så vill jag beklaga mig över att denna gamla fina dödssynd numera börjat kallas ”lathet”. Trist. Det tar bort lättjans kärnegenskap som riktigt känns i det äldre ordet.
En mig närstående rapportör hittade följande på text-TV: "EU-parlamentet beslutade nyligen att lyfta Marine Le Pens åtalsimmunitet som parlamentsledamot." Hans egen kommentar löd: Heter det inte "häva"? Heter det inte "beslöt"?
Jag får berätta för honom som är utlandssvensk sen några år att man lyfter saker nu: man lyfter frågor och man lyfter immuniteter. Hålla på med gamla ord som ”häva”, nej tack, här har vi ett modernsnack! Vad gäller ”beslöt” så rör sig många verb mot svag verbböjning, poppis hos barn som gärna säger ”fådde” och ”gådde”. De flesta slutar med det som vuxna, men vi rör oss snabbt mot ett Tödde och Mödde-språk, det är bara att vänja sig.
Och så en rad ur en stor tidnings kultursida, en filmrecension. Jag ska inte kommentera utan räknar med att läsaren ser vad jag är ute efter: ”En ny kvinnlig skådis adderar till det redan förvirrade läget genom att likna en annan kvinna.”
Så en sista utsaga som hållit mig vaken om nätterna. VAD exakt, menade människan? (Från P1)
”Det här är ännu en törn till etablissemanget”.
Nej, nu går jag ut i den klara luften och lyssnar på måsarnas skrik som jag ännu begriper!
tisdag 4 juli 2017
Man har bott vid en landsväg*
Jämfört med dagens samhälle får man känslan av att ha vuxit upp i en läsebok från 40- eller 50-talet. Eller åtminstone nån av Astrid Lindgrens böcker om Bullerbyn. Självklart fanns mycket gömt och hemlighållet elände på den tiden, men ändå.
Det är inte bara enkelheten, den inte helt genomkommersialiserade världen och sommarens smultronstrån man kan sakna: Det är i hög grad språket. Många av dagens ord fanns inte då, och de som gjorde det har genomgått en metamorfos när de fått följa samhällets förvandling.
Begrepp som ”håna” och ”kränka” existerade, jodå, men jag kan inte minnas att de någonsin användes i min vardagsvärld. Vad har då hänt med människan? Har hon plötsligt blivit ond? Eller drällde det av hån och kränkningar runt mig när jag var barn och där satt jag och inget märkte?
Jag misstänker att ordens valör förändrats. Det gick inte att använda ”kränka” eller ”håna” när en unge (eller vuxen) sa till en annan sa att denne hade stora fötter, sned näsa eller inte kunde stava. (Själv bar jag arvsynden glasögon.)
Det är inte bara enkelheten, den inte helt genomkommersialiserade världen och sommarens smultronstrån man kan sakna: Det är i hög grad språket. Många av dagens ord fanns inte då, och de som gjorde det har genomgått en metamorfos när de fått följa samhällets förvandling.
Begrepp som ”håna” och ”kränka” existerade, jodå, men jag kan inte minnas att de någonsin användes i min vardagsvärld. Vad har då hänt med människan? Har hon plötsligt blivit ond? Eller drällde det av hån och kränkningar runt mig när jag var barn och där satt jag och inget märkte?
Jag misstänker att ordens valör förändrats. Det gick inte att använda ”kränka” eller ”håna” när en unge (eller vuxen) sa till en annan sa att denne hade stora fötter, sned näsa eller inte kunde stava. (Själv bar jag arvsynden glasögon.)
Nej, de här orden var reserverade för nästan ofattbara brott mot individen.
Jag vill påminna om detta eftersom vissa äldre uppfattas som kärva och okänsliga kärva inför barns och barnbarns vedermödor.
Kom att tänka på det här av ett radioprogram. Ungdomar skulle skapa en nättidning, blogg eller vad det nu var. Där skulle man bl a, sa en flicka, håna Donald Trump.
Det blir antagligen ett hån han kommer att lida väldigt lite av, men språkbruket och innehållet i det som sägs känns inget vidare. Faktum är nog att man inte ska håna någon. Man kan - ska - vara kritisk, man kan argumentera och kanske t o m skälla. Men håna och kränka?
Nu är jag inte direkt vad som kallas bekännande kristen, men många av Jesu (genitiv) ord är inte dumma, ta t ex: "allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem."
Jag vill påminna om detta eftersom vissa äldre uppfattas som kärva och okänsliga kärva inför barns och barnbarns vedermödor.
Kom att tänka på det här av ett radioprogram. Ungdomar skulle skapa en nättidning, blogg eller vad det nu var. Där skulle man bl a, sa en flicka, håna Donald Trump.
Det blir antagligen ett hån han kommer att lida väldigt lite av, men språkbruket och innehållet i det som sägs känns inget vidare. Faktum är nog att man inte ska håna någon. Man kan - ska - vara kritisk, man kan argumentera och kanske t o m skälla. Men håna och kränka?
Nu är jag inte direkt vad som kallas bekännande kristen, men många av Jesu (genitiv) ord är inte dumma, ta t ex: "allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem."
(Matteus 7:12, 1917 års översättning, gillad av kungen till och med!)
*Så heter en hit och klassiker med Edvard Persson från 1939. Ur filmen "Kalle på Spången"
måndag 3 juli 2017
Då räcker ordena inte till*
Minns hur de äldre i min ungdom krävde ordning, reda och relevanta grejer. När vi skitballa ungdomar (en övergående period för samtliga av märket homo sapiens) bara hängde med i snacket brukade gamla kärringar och gubbar undra varför vi använde ”KANONliten”, JÄTTEpluttig” och andra motsatser som förstärkningsord.
Hjärndöda åldringar som inget fattade.
Men visst är det konstigt att motsatsord – eller såna med "dåligt" innehåll - används i förstärkande syfte när det gäller nåt som är bra och kul? Ta t ex skitbra, sjukt snygg, vansinnigt rolig.
Det är förstås en gammal iakttagelse, men ändå! Varför vänder man aldrig på ordningen? Bra skit. Snyggt sjuk. Roligt vansinnig. Om inte annat så för att variera sig.
Bra skit, kan jag tänka mig, det finns mycket bra skit.
Snyggt sjuk, då? Ja, det skulle kunna vara Greta Garbo som ligger blek och vacker och dör på en divan. Roligt vansinnig - där kommer man att tänka på vissa komiker.
Här tar det slut, man kan ju inte komma på en knorr vareviga gång. Var eviga kan också skrivas så, i sär. Då knorrar dessutom inte stavningskontrollen och säger att det är "vardagligt". Som om stavningskontrollen hade koll, ha!
* En rad ur Thore Skogmans hit från 1959, Storfiskarvalsen. Samma år kom "Penninggaloppen".
Hjärndöda åldringar som inget fattade.
Men visst är det konstigt att motsatsord – eller såna med "dåligt" innehåll - används i förstärkande syfte när det gäller nåt som är bra och kul? Ta t ex skitbra, sjukt snygg, vansinnigt rolig.
Det är förstås en gammal iakttagelse, men ändå! Varför vänder man aldrig på ordningen? Bra skit. Snyggt sjuk. Roligt vansinnig. Om inte annat så för att variera sig.
Bra skit, kan jag tänka mig, det finns mycket bra skit.
Snyggt sjuk, då? Ja, det skulle kunna vara Greta Garbo som ligger blek och vacker och dör på en divan. Roligt vansinnig - där kommer man att tänka på vissa komiker.
Här tar det slut, man kan ju inte komma på en knorr vareviga gång. Var eviga kan också skrivas så, i sär. Då knorrar dessutom inte stavningskontrollen och säger att det är "vardagligt". Som om stavningskontrollen hade koll, ha!
* En rad ur Thore Skogmans hit från 1959, Storfiskarvalsen. Samma år kom "Penninggaloppen".
söndag 2 juli 2017
Mycket snack om ingenting
Bland moderna klyschor som får mig att dra på smilbandet är ”nu ska jag bara vaaara”. Ja, försök du något annat, tänker jag, ty antingen ÄR man eller så ÄR man INTE.
I ett anfall av vanlig dödsångest kom en gammal grek till min undsättning. Det kanske inte lugnar alla, men filosofens sentens kan kanske lindra känslan av vanmakt hos någon.
”Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden”.
Epikuros (Επικουρος, som hans mamma kallade honom) levde några hundra år f Kr. Han tyckte att vi skulle försöka vara glada och lyckliga och inte rädda i onödan. Ändå tror jag inte att han hade velat använda ett uttryck som ”hänga”, även om avkoppling till viss del var centralt i hans filosofi. Idag är "hänga" ett överfrekvent ord som betyder just ingenting.
”Har du köpt hängbiljett”, sa föräldrarna till mig som barn. Då antydde de att jag inte såg nåt vidare entusiastisk ut. Sitta och hänga var slappt. ”Hänga med huvudet” tydde på dåligt stämningsläge m m.
Nu är "hänga" nåt kul. Man hänger på fiket, baren, stranden, balkongen och hemma hos kompisar. Men ”vara/umgås” med kompisar eller ”sitta/fika/läsa” på balkongen är inte lika aktivt passivt, så att säga.
Visst handlar det ytterst om något som har stor betydelse för människan. Men "bara vaaara" och "hänga" är larviga ord. Och att åtminstone "hänga" snotts från engelska kan man räkna ut med vilken kroppsdel som del.
Sitt gärna och gör ingenting, men ryck upp er språkligt och prata som folk! Försök åtminstone komma på hur många svenska synonymuttryck för att "sitta och umgås utan att göra något särskilt" som försvinner.
I ett anfall av vanlig dödsångest kom en gammal grek till min undsättning. Det kanske inte lugnar alla, men filosofens sentens kan kanske lindra känslan av vanmakt hos någon.
”Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden”.
Epikuros (Επικουρος, som hans mamma kallade honom) levde några hundra år f Kr. Han tyckte att vi skulle försöka vara glada och lyckliga och inte rädda i onödan. Ändå tror jag inte att han hade velat använda ett uttryck som ”hänga”, även om avkoppling till viss del var centralt i hans filosofi. Idag är "hänga" ett överfrekvent ord som betyder just ingenting.
”Har du köpt hängbiljett”, sa föräldrarna till mig som barn. Då antydde de att jag inte såg nåt vidare entusiastisk ut. Sitta och hänga var slappt. ”Hänga med huvudet” tydde på dåligt stämningsläge m m.
Nu är "hänga" nåt kul. Man hänger på fiket, baren, stranden, balkongen och hemma hos kompisar. Men ”vara/umgås” med kompisar eller ”sitta/fika/läsa” på balkongen är inte lika aktivt passivt, så att säga.
Visst handlar det ytterst om något som har stor betydelse för människan. Men "bara vaaara" och "hänga" är larviga ord. Och att åtminstone "hänga" snotts från engelska kan man räkna ut med vilken kroppsdel som del.
Sitt gärna och gör ingenting, men ryck upp er språkligt och prata som folk! Försök åtminstone komma på hur många svenska synonymuttryck för att "sitta och umgås utan att göra något särskilt" som försvinner.
lördag 1 juli 2017
Att träffa i det svarta
Här kommer ett tanke-experiment (bindestreck i såna här sammansättningar är bara nödvändigt när två vokaler kolliderar) med endast ett enda exempel, men som ger en antydan ("hint", säger svensken) om hur det skulle se ut om man lät hela världens språk strömma in och påverka svenskan fort som tusan – på samma sätt som nu sker med engelska språkinvasionen. Roligt skulle det bli, men vi måste hinna med att fatta vad som händer också, veta vad vi själva och andra menar. Kanske träffar man aldrig mitt i prick när man försöker kommunicera, men så nära som möjligt är önskvärt.
Om jag säger ”det träffar i det svarta” vad säger läsaren då?
Egentligen har jag bara översättningsstulit uttrycket från tyskan som säger ”Es trifft ins Schwarze”. En engelskspråkig skulle för samma fenomen välja uttrycket ”hits the bull’s eye”.
Svenskar nämner inget om färg eller tjurögon, utan säger att något ”träffar mitt i prick”.
Alla menar vi samma sak.
Rent konkret kommer uttrycket från träff i en piltavla, mitt i prick är den svarta mittpunkten, ”tjurögat”.
Letar man på nätet efter ”tjurens öga” eller ”tjuröga” så finns ett antal Google-träffar, om än inte så många. Men jag vågar slå vad om hur en svensk kommer att uttrycka ”mitt i prick” om tio år. Tjurögat kommer att vinna. Ska vi säga femhundra spänn? Eller 1/4 bitcoin?
Fast håll med om att ”träffa i det svarta” låter bättre än nåt med tjuröga om man nu prompt ska göra sig av med "mitt i prick"? Men det kommer inte att glida in direktöversatt i vårt språk från tyska eftersom det är engelska och svenska som håller på att smälta samman.
Bakom står som vanlig världspolitiken, människan och det oundvikliga "framåtskridandet".
⦿⦿⦿⦿⦿⦿⦿
Om jag säger ”det träffar i det svarta” vad säger läsaren då?
Egentligen har jag bara översättningsstulit uttrycket från tyskan som säger ”Es trifft ins Schwarze”. En engelskspråkig skulle för samma fenomen välja uttrycket ”hits the bull’s eye”.
Svenskar nämner inget om färg eller tjurögon, utan säger att något ”träffar mitt i prick”.
Alla menar vi samma sak.
Rent konkret kommer uttrycket från träff i en piltavla, mitt i prick är den svarta mittpunkten, ”tjurögat”.
Letar man på nätet efter ”tjurens öga” eller ”tjuröga” så finns ett antal Google-träffar, om än inte så många. Men jag vågar slå vad om hur en svensk kommer att uttrycka ”mitt i prick” om tio år. Tjurögat kommer att vinna. Ska vi säga femhundra spänn? Eller 1/4 bitcoin?
Fast håll med om att ”träffa i det svarta” låter bättre än nåt med tjuröga om man nu prompt ska göra sig av med "mitt i prick"? Men det kommer inte att glida in direktöversatt i vårt språk från tyska eftersom det är engelska och svenska som håller på att smälta samman.
Bakom står som vanlig världspolitiken, människan och det oundvikliga "framåtskridandet".
⦿⦿⦿⦿⦿⦿⦿
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)