På kornet och brädet

”Hej för nu, som man brukar säga”, sa radioprogramledaren när hon tackade för sig (och nu, alltså). Det kanske ”man” brukar, men aldrig jag, det går att lova (så länge hjärnan håller sig i skapligt skick).

Undertecknad fortsätter med sitt uråldriga ”hej så länge” eller ”hej då för den här gången”, om avskedet behöver broderas ut lite.

Som med det mesta har ”hej för nu och ”tack för nu” varit med i bloggen tidigare. Det går inte att undvika upprepningar. Och ändå finns det så många ord! Ja, hur många finns det i det här språket, hur många uttryck, hur många kombinationer, hur många möjliga och rätt omöjliga översättningar av andra språk ihop med det vi redan har? Med fler frågor.

Jodå, jag vet var man hamnar. På ett schackbräde. Historien finns i en mängd varianter och har använts för att lura såna som likt denna skribent inte är så bra på räkning. I den historia som presenterades första gången för mig (och som jag givetvis inte trodde på) handlade det om nån som skulle få betalt i riskorn på följande sätt: ett korn skulle läggas på schackbrädets första ruta, två på andra och fyra på den tredje. Man dubblar den senast lagda summan och till slut, på ett litet skitans bräde, kommer riskornen att bli så många som ca 18 triljoner och väga 461 miljarder ton. Det hör ju en idiot att detta är lögn.

Nu har det ännu inte blivit tillfälle att kontrollräkna, men får jag bara tag i ett schackbräde och ett paket ris så ska ni få se på tusan (ja, högst tusen, tippar jag på).

Men om det skulle vara sant så blir det nog samma med "tack för nu" som med riskornen. Sånt är jag rädd för. Man säger "tack för nu" nu, tänker folket. Men det är på engelska man säger så. Det skiter väl folket i. Och som om det inte vore nog har ett par människor (den första var en kulturtant i ett radioprogram, kulturtanter borde veta bättre) sagt till en besökare: ”Tack som kom”.

"Tack för nu" och "tack som kom" har säkert använts flera tusen gånger redan. Med nätets exceptionellt exponentiella växt är det snart 18 triljoner ”tack som kom”. Och de kommer att kännas som 461 miljarder ton. Jag står där snart som schackbrädet: Vem f-n har kastat hit allt j-a ris?

... must come down

Så mycket som det i denna blogg gnälls på engelska i svenska borde inte rubriker vara på just engelska, kan man tycka! Men nu var det tvunget att fortsätta och ta resten av låttiteln från i går, ”What goes up must come down”. Det var Blood, Sweat and Tears som sjöng den 1968.

Och handlade det om ”upp” igår så måste det handla om ”ner” i dag. Då blir det också repetition eftersom det enda som retar mig i ner-väg är uttrycket att ”vara nere med kidsen”. Att vara ”nere i” någon har man hört samt varit med om. Men nu betyder detta ”nere med” (från ”down with”) att ”hänga” med någon. Detta ”hänga med” har man för övrigt inte heller sagt så jättelänge. Och det är inte betoning på ”med” – nej, här betonas ”hänga”. Men det låter ju i alla fall muntrare att hänga med folk än att vara ”nere med” dem.

Det enda ”nere med” som jag tål är den fascinerande tantgruppen Fascinating Aida som skämtar med slanguttrycket och fenomenet att som äldre bete sig överdrivet ungdomlig.

Den här är riktigt kul:

https://www.youtube.com/watch?v=VtAy0AhKKsk&list=RDVtAy0AhKKsk&t=9

Dessutom ger de i låten ”Cheap flights” en rejäl känga åt ett känt lågprisflygbolag. Den låten är kul mä.

What goes up…

”Möt upp honom i lägenheten”, sa tv-seriekriminalaren till sin kollega. Nja, hon sa ”meet up” på sitt språk. Alla upp-en och de som retar sig på dessa är så många att jag inte kan räkna dem alla.

Ni vet ”möta upp, starta upp, öppna upp” m fl där svenskan klarat sig bra i flera århundranden, antagligen, utan ett ”upp”. Nehej, här skriver nu en språkvetare och berättar att man hittat ett belägg från 1678…*
Däremot använde jag ”stoppa upp” (3 dec) i meningen ”stoppa upp läsningen” och skrev även att det känns legit (snott från kidsen) och det tycker jag även två dagar senare utan att veta varför.

Större problem är ”skala upp” (scale up = förstora) eftersom ”skala” på svenska kan handla om sånt som står i motsats till förstora, som ”skala av” och ”bort”. Utan minsta etymologikoll kan man misstänka att det finns två (eller fler) betydelser av svenska ”skala” eftersom engelsktalande inte säger ”I’m going to scale an orange”. Eller vad vet jag? Kanske det sitter nån ytterst på Hebriderna och säger så eftersom hon är influerad av vikingaspråk från 900-talet?

Ett sista upp: en person skrev om när hon/han ”vakande upp häromdagen och…”
Engelskspråkiga brukar ”wake up” för vakna – men se på fan – jag använde det utan upp!
Jag tror att” vakna upp” betyder att man ser på saker på ett nytt sätt eller i alla fall vaknar mer än vanligt!


*Så här säger ofta språkvårdare på radio, tv och tidningar för att visa att det går att säga det mesta. Alltså går spannet från 1600-talssvenska fram till och med i dag när var och en dessutom kan översätta något godtyckligt från engelska och kalla det svenska.
”Ingen skit!”
(Googla gärna ”no shit” för att förstå att här avses ”jajamänsan” el likn.)

Mer eller mindre markant malplacerade missar

Oberoende av varandra stod följande rubrikgrannar på en kvällsblaskas webb:
Jag kommer söka hjälp (S-politiker)
Jag kommer tillbaka (SD-politiker)
Den andra rubriken tycks mig korrekt konstruerad, dock ej den första. Men om att-et tvistar såväl lärde som olärde, så vi skiter i det.

Intressantare är konstruktioner som
Komma i jobb
Hamna i hemlöshet

Här skulle jag, en enkel själ, kunnat klämma till med ”få jobb” samt ”bli hemlös”.

Det är svårt att släppa tanken på att dagens språk – som ska vara så enkelt som möjligt att inte massorna dånar – låter som det lite knöligare byråkratspråk man skrattade åt i min ungdom. 

Avslutar med ytterligare en rubrik från något annat nätelände till dagstidning:

Alla häpnar åt det norska katten gör

Sbråkmakaren skulle ha skrivit ”Alla häpnar över vad katten gör”. Men kattens nationalitet! Herregud, vad har detta med det katten gör att göra?
Misstänker att det rörde sig om en norsk skogskatt.

Katten på bilden t v har dock inget med texten att göra. Inte är den norsk, ej heller är den en norsk skogskatt, men väl en belgisk misse som dessutom förstår italienska och svenska. Det kan man också "häpna åt".

Sjukt galen (galet sjuk) felfinnare fortsätter förebrå folket

Efter geologiska och nästan metafysiska utflykter blir det åter det gamla vanliga, d v s sånt man hör och ser hela dagarna. Om man är jag, alltså. Det finns massor av människor som inte ser och hör detsamma, så jag är väl lite galen.

Och på tal om just galen så är ordet flitigt använt i dag. I en tidningsrubrik stod att det kom ”tokgalet många människor” till ett evenemang. Ni är med? "Sjukt, fett, tokgalet många", är bäst att tillägga, så att det går att förstå vad ”många” innebär.

Tokgalet förtjust var en filmkritiker (radio) vars ”hjärta blödde” när han såg en film, påstod han, men ”hans hjärta hade nog blödit ännu mer om…”. Ja, hur nu hans invändning om konstverket ifråga löd. Som bekant ersätter svag verbböjning stark i allt högre grad, men här verkar även den svaga (”enklare”) ställa till problem. Blöda-blödde-blött säger jag. Men vad filmkritikern säger är ju hans sak, skulle många tycka.

Är man vuxen och skriver i tidningar eller talar i radio/tv så är det dock bra att skriva/tala rent, som man ansåg på den gamla otäckt auktoritära tiden. Snubbla på orden är en sak, det gör vi alla, men det är något annat som lyser igenom numera.

Så här skrev en journalist på en stor tidning: ”Jag ångrar tystnaden så att det värker i varenda kärl.” Skribenten ångrade att hon hållit tyst om missförhållanden. ”Ångrar tystnaden”? Dylikt personligtpoetiskt språk kan stoppa upp (här tror jag att upp-et är "legit", som ungdomen säger med engelskt uttal) läsaren. Om hon skrivit ”Jag ångrar min tystnad” hade läsandet gått mer geshwint (som di gamle säger med ett ord från tyska).

Och så heter det vartenda när det handlar om ett ord som är neutrum (”ett-ord” för de nya människorna som inte förmodas förstå grammatiska termer).

Men det är ju jag, en petig jävel till felfinnare, som tycker så. Och vad klagar jag om som emellanåt skriver som en påse nötter? Men detta är inte en tidning med redaktörer och korrekturläsare och betalande publik. Det är en gratis språkfascistoid blogg.

Vilka är de problem som ägs?

Det är inte helt och hållet en fråga om ålder, men det går att anta att den del av befolkningen som är över 55-60 reagerar när man numera inte bara "adresserar" problem utan även "äger" dem.

Att man adresserar det ena och det andra (utom just kuvert, eftersom nästan ingen skriver pappersbrev) har redan tagits upp i bloggen – kanske flera gånger. Jag gör förresten och inget annat på denna plats än, med dagens språk, adresserar en mängd saker, däribland problem.

Kanske har också ”äga problemet” tagits upp, det blir både medvetna och ofrivilliga adresseringar i en sån här blogg där bloggaren aldrig kollar vad hon skrivit om tidigare. Men häng nu med i resonemanget: Här har man bara gått och ”haft problem” på ett lite småbanalt vis i alla år. Medge att konstruktionen ”äga problemet” låter större! Det är kanske lite finare att "äga" dem än bara "ha" dem? Som att skifta perspektiv och kantra åt Agnetha Fältskogs gamla hit: Jag skulle äga miljoner om tårar var guld.

Kontentan blir att det säkert inte är såna problem som mina som ägs. Ständigt dessa klassmarkörer. Ska man någonsin bli lycklig ägare av ett problem?

De är många, de problem jag äger. Ett är en klack som en familjemedlems valp gick lös på i ett obevakat ögonblick

Och tiden den bara går och går

Intresserar man sig plötsligt för holocen och antropocen inser man snart att begrepp som epok, period och kanske även era, tidevarv och skede inte är vad man trott – lite synonyma på nåt vänster. När jag googlade holocen blev jag även varse att den epoken är underordnad perioden kvartär som i sin tur är underordnad eran Kenozoikum (låter som ett potensmedel). Den sträcker sig från nu och sådär 65 miljoner år bakåt. Det är inte slut där, för Kenozoikum är underordnad eonen Fanerozoikum (ett potensmedel till).

Det finns fler än trettio epoker (där holocen ingår och snart kanske antropocen), sen har vi drygt tjugo perioder ”ovanpå” dem. Över perioderna brer de större avdelningarna (ja, hjälp, hur ska man uttrycka sig?) eror (tio till antalet) ut sig och så har vi de riktigt fläskiga tidsskedena: eonerna. De är bara fyra till antalet, men alltså lååånga. Den sista (senaste, bör man säga, om denna värld tänker fortgå på samma vis), Fanerozoikum, startade vid eran Paleozoikum, perioden Kambrium, och epoken Äldre kambrium, nämligen för ca 542 miljoner år sedan. Det är tidsrymder man också kan kalla duga!

 
Ja, det blir nog, som sagt, att man slarvar lite med ord som epok, era, period och eon. 

 
I såna här sammanhang är det lätt att drabbas av samma attityd som våra antropocenlingvister och -språkvårdare: Äsch. Typ.