En eller ett? Båda är rätt!

Hur många har inte under årens lopp suttit och varit oense i språkfrågor: En paraply? Nej, det heter ett paraply. En apelsin? Haha, det heter ett apelsin.

I mer än ett halvt sekel har jag varit säker på det kan heta såväl en/ett paraply som en/ett apelsin. SAOL stöder paraplyet/paraplyn, men inte apelsinet, sjutton också!

I en språkfrågelåda (på nätet, i tidning) står om citrusfrukten följande: "I svenskt standardspråk är apelsin ett n-ord: en apelsin, apelsinen. Det är förhållandevis ovanligt att ordet har t-genus, även om det förekommer i större delen av landet: ett apelsin, apelsinet”.

(Parentetiskt: hur ska man tolka sista meningen? Ovanligt, men förekommer i större delen av landet?)

Enligt SAOL är det alltså av de två exemplen bara paraplyet som ”kan ha” båda genus, reale och neutrum (numera utrum och neutrum eller n-ord och t-ord).

I förrförra inlägget skrev jag ”lack” i bestämd form och valde utan att tänka ”lacken”. Senare kom jag på Röda lacket (snuset) som heter så. Men på bilar repas lacken (om man har otur).

Och här ger SAOL, som i paraplyfallet, både reale och neutrum. Både "lacken" och "lacket" kan alltså sorteras in under BÅDA ÄR RÄTT.

Okej, okej, men det där med apelsinet är svårt att svälja.

Inte alltid som man tror

Läste en text där det stod om en person som ”hävdade” något ”i sten”.

Själv stod jag inför ett rätt ovanligt fenomen och letade, vanan trogen, efter uttrycket på engelska: vad annat fick en skribent att formulera sig på detta sätt? På nätet gick det förstås att hitta de som ”hävdade i sten”, men vis av tidigare sökningar väntade jag med en tvärsäker slutsats.

Uttrycket existerar, fast kanske på annat håll än det jag brukar traska åt.

I SAOB finns ett antal belägg för ”påstå/förneka något i sten” och betydelsen är i och för sig inte svår att gissa: man hävdar eller förnekar något med energi och envishet. Ordboken tillägger inom parentes att frasen används ”i sht i vissa trakter”. Dessa trakter är inte heller svåra att sluta sig till om man söker vidare och försöker luska ut varifrån folk kommer – såväl personer som citeras i SAOB eller skriver själva på nätet – och som ”hävdar” eller ”påstår” något ”i sten”.

Uttrycket visar sig företrädesvis användas av personer från Åland, Österbotten och andra kustställen i Finland. Saken är biff och i Finlandssvensk ordbok på nätet står det om påstå i sten, förneka i sten med innebörden påstå bestämt, påstå hårdnackat, hävda bestämt, förneka hårdnackat.

Det finns också med i Svenskt språkbruk (2003), men var helt obekant för mig och dem jag frågat. Det visar sig alltså att vi inte hört och sett allt fast vi ofta tror det.

Vill jag påstå i sten.

När man är en smula imperfekt

Vi är alla imperfekta, sa prästen, och jag tänkte: Ja, jag kanske och ett antal till här inne, men dig som är så ung kan man inte kalla för kommande från igår.

Han talade förstås som många andra översatt engelska och menade att vi inte var perfekta. Tittar man i en engelsk-svensk ordbok översätts "imperfect" med "ofullkomlig, bristfällig" m fl ord i samma riktning. Ordet "imperfekt" som han sade det finns inte (än) i svenska.

Allt jag hörde var den grammatiska termen. Nu är den själv lite imperfekt eftersom den redan länge hetat preteritum på svenska (nja, latin, då). Eller ja, just nu vete tusan, såna här termer far kors och tvärs genom årtiondena.

Själv och som ung rättade jag lite näbbigt den som inte var van vid det nya ordet och sa "preterium". I själva verket var det inte så dumt av denne, förmodligen är ord på -ium vanligare än dem på -itum.  Hoppas att ingen som gått latinlinjen eller latinkurser läser detta. De kan säga att jag har fel och få lust att vara näbbiga.

Högmässan fortsatte och nu sa prästen ”.. vi har fått vara tacksamma för allt du betytt”.

Och jag som redan innan hade problem med meningen ”tack för allt du betytt” som man ser/hör här och där. Det är samma sak med ”tack för att du finns”.

Vem tackar man? Och för vad – egentligen? Hur? Varför? Jag kan här skriva alla möjliga frågande ord samt sådana ord som ensamma kan utgöra svar på dessa frågor (citat ur min skolgrammatik från 1967 när den beskriver adverb) utan att bli klok på frasens innebörd.

Visst är det nåt dundervajsing? Och inte kommer det från engelska. För allt jag vet (for all I know).

Då var det bra noga, nu är det skit samma

Här kommer ännu fler felgrejer vi korrigerade på den gamla arbetsplatsen. Det finns inte så många som rättar dem nu för tiden, så vi satt väl och gjorde en massa onödig skit. Eller hur man ska tolka sin tidigare insats.

Vi ändrade ”hon räknas till en av landets främsta forskare”.

Räknas TILL EN AV? Samma med det lika lite nogräknande: "Hon tillhör en av landets bästa".

Man kanske får tänka efter en sekund, men sen förstår man att det bör heta "hon hör till (tillhör) de bästa, räknas till de främsta, anses som en av, är en av"...

Och som vi satt, uppenbarligen förgäves, och slet med alla ”ta tillvara på” som är en längre variant (och felaktig på den tiden), en hoptjoffsning, av ”ta vara på” och ”ta tillvara”.

Och nu ljuder även ur munnar från kulturens gentila salar konstruktioner som ”ta tillvara på” och ”komma till bukt med” (se denna blogg 29 mars 2017).

Suck och ack. Man blir lack*.


*Slangopedia: Lack: att vara trött eller arg på något.

Lacken på bilden har inget direkt med texten att göra, den är en helt annan slags lack

Man är bara så där ute

Brasklapp, var det (se gårdagen)!

Ja, det är det vanliga: Vem är jag att döma? Det visar sig nämligen att många av oss (jag har frågat) i dag är osäkra på hur man skriver, stavar och trycker ut sig (som vi skämtade när såna skämt var roliga).

I ett av landets större dagliga blad tilltalar (adresserar, som en del säger) en läsare redaktionen och ber den se upp med och skilja på två likalydande ord. ”’Utlämnad’ och ’utelämnad’ är två ord som missanvänds storligen i dagens svenska”, skriver läsaren.

Jag kunde inte hålla med mera, som många snart kommer att säga (I couldn’t agree more) utan att blinka.

De här orden höll vi koll på på (två på, så fult!) min arbetsplats korrekturet. "Utlämna" innebär, för att sno formuleringen från regeringskansliet, att ”en stat begär att en misstänkt, tilltalad eller dömd person som befinner sig utanför dess territorium ska överlämnas för att ställas inför domstol eller verkställa ett straff”. Ett bra exempel på "utelämna" är det ”att” som försvunnit, utelämnats. i dagens svenska för att folk struntar i det: ”Jag kommer bli arg”.

Den alerte läsare jag skrev om inledningsvis som kan skilja på ”utlämnad” och ”utelämnad” begagnar sig däremot av ordet ”missanvända” som inte finns i någon ordlista! Det är antagligen en hemsnickrad översättning av misuse som betyder (i detta sammanhang) ”felaktig användning”.

Det är sånt här sbråkmakaren spanar efter och sbråkar om: vi åstadkommer alla dessa ”missanvändningar” eftersom engelska trängt in i våra porer – eller i alla fall hjärnvindlingar. Jag förstår hur det går till och kan inte döma (samt är en ädel person i största allmänhet).

Vilket blogg man skriver, tillåt mig storskratta, oj vad man kommer (att) avgå som framgångsrik i detta ordkrig. OMG, jag är bara så där ute*!


*Googla out there och Wictionary, läs under Adjective. Så-et uttalas som i  "det här är så jag" eller "detta är så 2010", norpade från engelska.

Genom små rörelser höll vi språket vid liv

Först en brasklapp. Då avses en brask-lapp och inte en bras-klapp som ordet kunde avstavas i ordbehandlarnas barndom.

Sånt ändrade vi korrekturläsare så att det blev rätt och riktigt. Nu är vår yrkesgrupp nästan utdöd, vi går samma väg som sumprunkarna.

Våra uppgifter var likartade. Sumprunkare sysslade med att syresätta vattnet i fisksumpar genom att skaka och rista (i äldre svenska ”runka”) dem. Dessa arbetare hade lågt anseende även om de utförde ett livsviktigt jobb. Vi syresatte språket och höll det vid liv.
Jämförelserna är säkert ännu fler.

Här är exempel på vad vi korrigerade:

Sverige har varit naiva. Ser man grammatiskt på saken heter det Sverige har varit naivt.

Man var osäkra på utgången ändrade vi av samma skäl till osäker på… 
Vi följde alltså vanliga kongruensregler som säger att ”Sverige” och ”man” är att betrakta som ental, ej flertal. Däremot skulle det givetvis heta ”Vi i Sverige har varit naiva”. Men: ”Folket i S har varit naivt”.

Självklarheter för många, men de som följer dessa enkla regler är betydligt färre än på sumprunkarnas och korrekturläsarnas tid.

Däremot har människor i alla tider varit lika disträ och klantiga: Jag kom t ex inte fram till brasklappen jag inledde med.

Den kommer i morgon.

En ädel svensk och en bredmunnad tyska

Knappt hade jag hunnit skriva ordet ”daterad” (förra inlägget) förrän jag i radion hörde en person beskriva något som "daterat" (inte första gången…). Han menade ”föråldrat”, ett ord vi använde fram till för några år sedan då platsen snoddes av försvenskningen av ”dated”, som är engelska ordet för föråldrad. Förresten tycks "dated" i ursprungsspråket i sin tur bli slaget av "outdated". Och det är klart, engelskan kan ju knappast sitta i orubbat bo om resten av världen ständigt måste hitta på nya låtsasord för sin nya låtsastillvaro!

Ett av alla ord och uttryck som åker ut när engelskan sköljer in över ärans och hjältarnas språk är ”för din/er information” som kommit att ersätta ”för er/din kännedom”.

Det där med hjältarnas språk är hämtat ur Esaias Tegnérs hundra år gamla dikt ”Språken”, där han fortsätter (det handlar alltså om svenska språket just här): ”hur ädelt och manligt du rör dig”.

Mja.

I samma dikt beskriver han tyska på följande sätt:

Frisk, starklemmad och grov, en jungfru fostrad i skogen,
Smidig därjämte och skön; endast är munnen för bred. 

Dikten i sin helhet är en uppgift för Nämnden För Misshagligheter Som Skrivits Förr I Världen.

Tegnér kommer snart att ryka, däremot inte de nyssimporterade amerikanska uttrycken.

För er information.