Situation av oväntad avkläddhet.

Kanske var det Naken-Janne (känd från en såpa 2003)som ledde mig in på de här sammansättningarna. Namnet borde nog skrivas naken-Janne om man ska vara noga, men vid en snabb googling framgår att han är känd under detta namn nu och för alltid. Grattis till det, Naken-Janne!

Han var förstås ett tidigt exempel på ”nakenchock”, ett ord som t o m finns med på Wiktionary, som skriver: (i löpsedelsspråk) /mer eller mindre  ironisk/ benämning på en situation av oväntad avkläddhet.

Jag tror att det, kära W, är att överskatta mediers sinne för ironi. Vad de har sinne för är ekonomi och något på ”naken-" tycks aldrig sluta sälja tidningar eller locka till klickanden!

Ibland samlar jag på sammansatta ord som medierna får fram i sin ekonomiska iver. Jag såg att en mamma drabbats av ”blöjilska” (kanske var även barnet blöjargt). Andra har känt "shoppingvrede", utövat "kärlekskamp", idkat "kroppsskryt" samt stått för "kärleksavslöjanden". En fotbollsspelare beskrivs ha uttryckt "Arsenalhån".

Den värsta i genren kan jag möjligen ha tagit upp redan: "Kanye’s anuschock mot Jay Z".

Jag får leva i ovisshet om detaljerna kring denna chock. Det händer allt oftare att såna rubriksättare inte får mig på kroken. Nämligen.

Ingen nakenchock men väl ett exempel på gerberakommunikation.  Eller blomprat. Eller avståndssamtal. 

Värsta ammunition!

Fler minnen från fornstora dar (mja, inte längre bort än sisådär 70-talet och dessförinnan) ska belysa finliret. Mina vänner, jag påminner om finliret.

Ni kanske inte saknar det jag och mina gamla kolleger saknar. Har man inte jobbat på ett korrektur och fått åthutningar beträffande sådant som kan verka vara småttigheter kanske man inte tänker på desamma lika intensivt.

En mycket vanlig rättelse vi utförde var att trycka dit bokstäver som skapade bestämd form av ett ord.

”Hootenanny Singers gick upp på scen”, kunde en reporter skriva, men se för det gjorde gruppen icke, den ”gick upp på scenen”.

Ingen ”cyklade ner till station” utan ”till stationen”.

Ingen ”startar maskin” i min skrivna värld, utan ”maskinen”.

För mitt inre öra hör jag en rejäl östgötsk dialekt säga något sådant. Ja, det kan säkert vara drösvis av dialekter som håller på och ”sätter på diskmaskin” eller ”hämtar telefon”. Säg det gärna, men skriv det inte, lyder ”rekommendation”.

Antagligen är fenomenet bara ett exempel på vanlig haplologi, men den som piskats till en äldre tids korrektstavning viker inte en tum. Man får säga som de som fick stryk i barndomen och ”inte mått illa” av det: ”Se: det blev ju folk av mig”!

(Nu vrider halva bloggläsekretsen på sig och mumlar sitt ”mja, mja, jag vet inte det, jag”)

arapapa-parapapa-parapapa-pariap

En fråga man måste ställa sig varje dag: Beror språkilskan på min höga ålder? Svaret blir - också varje dag - likaså en fråga, för hur ska man kunna veta det?

Vad som däremot blir tydligt och som ingen kan invända emot är att man hör fler och fler exakt likadana meningar upprepas. Det gäller även politiska förslag och tankar ur landets samlade hjärna. Ett nyhetsinslag berättade om en politiker som vill ha ha mindre administration för lärarna och mer tid för en bättre undervisning. I min skalle börjar Kalle Anka springa runt och låta helnipprig – ni vet när han får spader av hackspetten. Det är en bra bild av galenskap, av hur det känns när nån pillat sönder huvet på en!

Hur många gånger kan man höra likalydande fraser utan att bli som Kalle? Här ska bara ett par rubriker ur dagliga svenska och skapligt stora dagstidningar skrivas upp, androm till varnagel:

”Skolan som står upp för allas lika värde” (Sbråkmakaren: Skönt att nån tar tag i skolbiten)

”Vi är väldigt i framkant”  (S: Kul för dem, själv är jag svagt i framkant)

”Talang griper inte tag på scen” (S: Nä, det fanns väl inget att ta tag i på den där lilla scenen)

Ord och fraser som är kraftigt överanvända och borde sparas på en smula, andra uttryck borde sökas.

I morgon blir det verkligt rafflande, som vi sa förr när det handlade om spänning: då uppmärksammas det faktum att ”på scen” och liknande blivit comme-il-faut att skriva. I skrivet språk heter det ”på scenen”, alltså ska "scen" stå i bestämd form.

Kram och puss, söta du, och ha en underbar dag!

"Hördudu", säger en gammal kärv kamrat, "har du hört att 'ha det gott' som hejdå-fras blivit vanligare än 'ha det så bra'?”

Vi försökte minnas alla olika på-räls-hälsningar som funnits sedan den nordamerikanska vänligheten (????) vräkte in över landet som en stormvind.

I min barndom – vad sa vi när vi skildes åt? Jag minns inte, men troligen ”hej då” till jämnåriga och ”adjö” till äldre eller dem man kände mer respekt för än polarna.

Men inte sa vi till nån av dem vi träffade flera gånger i veckan/månaden att de skulle ”ha det så bra, ha en trevlig kväll/ helg/weekend/veckoslut etc, etc”.

Som jag minns var vi mer sparsamma med pladder. Det var inte så att vi var ointresserade eller illvilliga. Vi höll bara inte på.

Detsamma gäller hälsningar i brev och mejl. ”Med vänlig hälsning, mvh"  eller "Kram" borde inte vara svårt, men det är ”sååå iiinte jag”, som dagens narcissister säger.

Själv skriver jag "Hälsningar" och mitt namn. Eller bara mitt namn.

Jag får en hel del "mvh" från vänner och släktingar (bli inte arga om ni läser detta, jag är aggressionshämmad!). Det känns konstigt för vi har ju inte gräddbakelseartade språkdekorationer för oss annars.

Vi kramades inte heller var gång vi möttes och skildes förr i världen. Det gjorde bara kärringar på Östermalm medan de kallade varann ”söta du”. Bli nu inte arga ni som är (eller gör som) kärringar på Östermalm, ni har säkert era skäl. Men jag har mina. Men måste också kramas hejhej ibland för att alla andra gör det.

En utländsk nära vän ropar ”BYEBYE!!! KISS YOU!!!” när vi skils åt. Jag låter henne hållas. Så säger de på språket som talas i hennes hemland. Men det blir inga kisses from me. Apropå det så finns en 70-talslåt som heter  ”Save your kisses for me” med ”Brotherhood of Man”. Kolla youtubeklippet, om inte annat så för den fina koreografin i refrängen.

Det värkar som om folk inte kan stava

För den som var gravt vuxen redan innan den digitala revolutionen slog till är det intressant att jämföra då med nu. Särskilt om man arbetat med det skrivna och tryckta ordet.

Under halva mitt arbetsliv (”ge och ta” ett par år, säger svensken som felaktigt översatt ”give or take”, det blir ju "ge eller ta" om de nu prompt ska ägna sig åt detta oskick) satt kolleger och knackade på skrivmaskiner. Dessa blev efterhand alltmer tystgående (maskinerna, alltså) och började kunna göra konster, men den stora förvandlingen skedde naturligtvis när DATORN fick sitt genombrott.

Vi som arbetade på ett korrektur (och snart skulle ersättas med urkassa stavningsprogram) såg att många plötsligt inte verkade kunna skilja "sett" från "sätt" eller "måtto" från "motto".

Det tycktes märkligt att en grupp journalister som tidigare varit bra på att skriva och stava skulle drabbas av detta. Men med åren och eget allt flitigare skrivande på en dators tangentbord har jag konstaterat att det där blir en annan typ av – ja, hantering, kan man kalla det, än när man hamrade på en gammal Halda och då och då tittade upp på sin text.

Skrivandet på ett sånt här tangentbord – som jag just trakterar, och det så frenetiskt att jag måste fylla i tangenternas bokstäver med gammal Tipp-Ex eller vitt nagellack ("nagellacket" i bestämd form, se inlägg i förrförrgår) – blir snabbare, på nåt underligt vänster.

Min teori är att man hör ljudet inne i skallen, skrivsättet är mer "flytande" och därför kan e åka ut i stavningen i stället för ä, o i stället för å eller tvärtom.

Av just dessa felstavningar får jag inte raptus, ty jag förstår hur de uppstår (d v s gör samma misstag själv).

Män endå – rett ska ägäntligän vara rett.

Här fortsätter käxandet

Ett enkelt litet ord kan leda tankarna hur långt som helst, i detta fall ”kex” (se i går). Till att börja med kan det även stavas ”käx”. Och som inte det vore nog finns det en hel massa andra betydelser av ordet och där stavningen med ä dominerar. Det kan vara en beteckning för veck på bukhinnan, tjat och ältande, gamla båtshakar och fiskkrokar, ja, mycket man inte slänger fram på kaffebordet som man gör med kex.

Men intressantare är, tycker sbråkmakaren, att man kan välja stavning, e eller ä – båda går lika bra. Samma med karaktärisera som även kan skrivas karakterisera. Det gäller säkert en hel del andra ord som inte dyker upp i minnet just nu.

Vad gäller uttalet vid kort vokal spelar det ju ingen roll. Att det absolut måste stavas med e eller ä innebär bara att det ställer till det för dem som fajtas med stavning. Kanske inte så bara för dem, om man tänker efter.

Utbytbara stavningsmässigt är däremot sällan o och å, två andra vokaler som vid kort uttal låter likadant (gott-gått). Den distinktionen är – jag spekulerar –viktigare att upprätthålla vilket kan bero på sådant man säkert kan få fram vid utgrävning i språkhistorien.

Detta var bara lite allmänpladder, i morgon blir det viktigare tugg, återkom då!

Inte bara en torr och tråkig kaka

Annat som gör folk oense (se gårdagens drapa) är uttal och stavning.

Ett gammalt välkänt trätoämne är ”kex” som de flesta göteborgare (och kanske andra i omgivningarna) kallar ”tjex”. De gör ju mycket kex i Göteborg och borde veta, kan man tycka, så de får väl hålla på då.

Fredrik Lindström, som bl a sysslar med språk, antar att det kan ha att göra med hur ordet uttalades när man började äta dessa småtråkiga småkakor i Sverige.

På samma ställe (på nätet nånstans och där han särskilt får frågan om kex) säger han också ”I 99 fall av 100 ska ordet uttalas som det låter”.

Svårt att veta om avsikten är att vara rolig. Att ord uttalas som de låter har väl aldrig gått att invända mot.

Alltnog. I sökandet hamnade jag som så ofta i Lingvistbloggen som är mycket underhållande och informativrolig– här särskilt för den som önskar lära sig mer om kex, dess ursprung, utseende och uttal:

http://lingvistbloggen.ling.su.se/?p=707

På Slangopedia hittar jag en finfin raggningsreplik för den bloggläsare som önskar en sådan. Bakgrunden är att ”kex” även varit/är slang för en ”snygg” kille eller tjej. Här är repliken:

"Tjena kexet, står du här och smular?"