Svarta luckor eller vita? Tom i bollen? Snömos?

Sbråkmakarens allseende öga tittade in i ett kök. Där stod en man och en kvinna.

Kvinnan: Har du sett att Arvid Carlsson avlidit?
Mannen: Vem är det?
K: Men han fick ju Nobelpriset! Du har dina svarta luckor!!!
M: Svarta luckor? Om uttrycket finns borde det väl heta "vita luckor" i analogi med vita områden på en karta som ju är outforskade,
K: Nää - svarta luckor heter det.
M: Jaha. Låter inte bra tycker jag, men det måste väl bero på mina svarta luckor då. ORKA!!!.

Det lilla kammarspelet (autentiskt!) leder tankarna till närliggande problem i ett tidigare inlägg om ”vita fläckar” Där citerades en programledare och en deltagare (kändis) i ett lekprogram: "Jag ska fylla i de blanka fläckarna på min Sverigekarta" resp "Jag blev alldeles blank"
.
Förmodligen är de påverkade av engelska ”blank” som , bl a, betyder ”tom” på svenska. Vi har i och för sig några uttryck som ”blanka blad” (tomma sidor) och ”rösta blankt”, men blanka fläckar på en karta låter som om man polerat densamma, ett ovanligt beteende. Man brukar tala om ”vita” fläckar på en karta. Och personen som blev blank blev väl inte just det utan kände sig tom i skallen. Eller varför inte tom i bollen, passande en dag som denna VM-dag då det varit många bollar i luften, men resultatet blev tomhet, en rejält svart lucka. Eller om den var vit. Eller blank.

En sån här dag spelar det ingen roll om bollen är rund. Eller en snöboll. VM är över för Sverige 

Randombrallor med och utan fötter

Ingenting är vad det synes vara, som bekant. Yttrandet tillskrivs Wittgenstein, men nu har det skrivits så många gånger här i bloggen att man borde hamna jämsides med herr W vad gäller träffar på Google. Inte heller kalasbyxor (gårdagsinlägget) är vad man trott dem vara. Eva L skriver att tights inte har ”fötter”, men att kalasbyxor har det. 

Och det har hon rätt i. Tajtsen slutar vid anklarna (eller är det vristerna?) och kalasbyxor har ”fötter”. Nu blev det svårt, för inte hade mina kalasbyxor fötter, inte! Kanske menade jag i själva verket elastabyxor? Men de hade inte fötter heller utan häller (hällor ska det det förstås vara i skriftspråk, men det blir kul med "heller"och "häller"). 

Antagligen sitter man här och blandar ihop brallor av alla möjliga slag. 

Om elastabyxor skriver Nationalencyklopedin: ”snäva, mot foten avsmalnande långbyxor för skidsport”. Sen får man inte läsa längre om man inte betalar, så jag vet inte om NE berättar att det fanns ungar i elastabrallor som inte ägnade sig åt skidsport utan bar dessa vid lite random tillfällen.
Se där, ja, nu fick vi med en sak till som Eva hade att säga. Hon var irriterad på detta himla random som används överallt!

 
Tror bloggen haft ordet på tapeten förr. Det ersätter "slumpmässig, udda, godtycklig," vilka inte är svåra att säga på svenska. Det är inte svårt att säga "random" heller, men det vore bra om engelsktalande finge behålla ordet. Så kan vi säga det när vi talar deras språk!

Men så är det inte ordnat, för i senaste SAOL finns ”random” med som ett svenskt ord och det betyder ”slumpmässig” eller ”godtycklig”, står det.

 
Akademin verkar bara ta in randomord, för man hittar varken ”hibernate, pebble” eller unreconcilable”. 

Men vänta bara.

Här utdelas en dagsedel angående persedlar!

Som språkkänslig gör man inget annat än studsar numera. Överallt sägs underliga saker – ibland av en själv. Man måste lyssna på sitt eget prat när man klagar på andras! En dag hörde jag mig plötsligt säga som svar till någon: ”Jamen eller hur!” Och börjar man observera något så hör man det om och om igen. ”Jamen eller hur!”. Det blir att ta sig i hampan och skärpa sig.

Alla är vi offer. Det är sorgligt.

Det var just ordet offer i ett sammanhang som fick ”grunda” dagens epistel. I radion sa en person: ”Den offerkoftan känner jag mig inte bekväm i”. Vid ett sånt tillfälle tillhåller jag mig: Använd aldrig ordet ”offerkofta” och ej heller ”känna sig bekväm med/i”! Detsamma gäller uttrycket att någon "lever sin dröm”. Längs ryggraden går rysningar och de skriker ”klyschvarning!!!”

Brutalt ingrepp, kanske någon tycker, men nej, det är rent språkhygieniskt (och förlåt för 17 för de vibbar det ordet ger, här avses något fint).

De ord och fraser som blir bestående och som i sitt enahanda tillstånd fyller ut det verbala rummet  krymper språket så det går som i sagan: det bidde en tumme och slutligen ingenting!

Nu anknyts här lite till gårdagens ämne, kroppsaktivism. Tänker på när kvinnor tar på sig byxor som sitter som en andra hud på kroppen. "Tights", kallas de nu, "kalasbyxor" i min ungdom.
Jag berättade för en i min språkalerta omgivning om hur jag i denna min första ungdom drömde mardrömmar om att ha råkat gå ut i kalasbyxor utan byxor ovanpå dessa (så gick det till förr när kalasbyxor voro mer som långkalsonger).

"Och så ser man numera dessa horder av kalasbyxebärare som går klädda så utan att blinka", sa jag till den språkalerte som i sin tur sa sitt mycket kvicktänkta: "De lever din mardröm!"

Kroppsaktivism - en ny kvinnorörelse av epidemiskt format

Den utomspråkiga svepande kritiken drar vidare till en tredje svällande och konstig historia: den s k kroppsaktivism som mest tycks utövas av kvinnor. Vanligen handlar det om personer som inte är smala och för att känna sig bättre tar ”avklädda” bilder av sig och lägger ut på nätet. 

Det fanns en tid då beteendet möjligen kunnat vara välgörande, men nu sväljs det av den jättestora exhibitionistvåg som sköljer över hela världen. Det är besynnerligt med alla dessa bilder på avklädda kvinnor eftersom världen så länge jag minns varit full av bilder på avklädda kvinnor. 

Någon slags erfarenhet säger att bästa sättet att bli nöjd med sig inte är att klä av sig och posta fotot på nätet. Jag kan ha fel, men det tror jag inte. 

En sån här aktivistdonna sa i en intervju något i stil med: Jag vill inte att andra ska bekräfta mig – jag vill bekräfta mig själv. 

Då är det väl mer logiskt att ställa sig framför den egna spegeln och gilla läget. Ett annat tips för att få bekräftelse - än att klä av sig: man kan vända blicken mot det som finns innanför fläsket. Där kan förekomma sådant som andra uppskattar.

Hur många mattor behöver en människa?

Som utlovades i går ska den intiga, porösa men ändå tärande omvärlden häcklas och bespottas.

 
Att språket börjar luckras upp är inte konstigt eftersom den digitala världen sabbar många värden (här ska man flika in att man ”visst har mycket hjälp av internet”, men jag väger fortfarande fördelarna mot nackdelarna). 

De flesta har nog minnen snarlika mitt (från nätets barndom): Man köper en matta online och blir nöjd med den. Då börjar mattannonser vräkas över en. De där algoritmerna som arbetar med detta – kan man inte få dem att fatta (de är ju så smarta) att om man just köpt en matta är inte mattor det man vill ha många av veckan därpå?

Och om man besökt Oskarshamn eller Münster (t ex) för att övernatta i så kan det hända att man blir nästan vansinnig av alla propåer (se där var nog ett fransk lånord för ovanlighetens skull) man får i månader efteråt med finfina erbjudanden för just Oskarshamn och Münster. 

Varje inköp, handling (!), minsta rörelse man gör ute i omvärlden sväller ut och upp och lägger sig över en som kletiga maränger och tjatar om mattor och skor man köpt, städer man besökt och tidningar man prenumererat på. Detta så till den grad att man önskar sig tillbaka till en långfredag på 50- talet. 

Ingen på stan, ingen bio öppen, man kan inte ens köpa en kola för alla kiosker är stängda. Ändå bestämmer man i en viss mening mer över sitt liv.

Även om man vill vara snäll tänker man ibland: Nä nu!

Är det mycket som går fetbort (se gårdagstexten) finns tyvärr sådant som lägger sig som en oljig hinna över den medieanstuckna tillvaron. Tänker främst på Självklarheterna, de gigantiska och omtuggade sanningarna om inget.

Nu ska ett par våldsamt spännande avsnitt om detta Inget följa. Språk är så beskaffat att det spelar roll hur ord sätts samman, vad de har för innehåll – inte bara hur de stavas, m a o. 

För tillfället verkar en massa halv- och helkomplicerade ord och uttryck vara bärare av väldigt luftiga innehåll. Inte direkt osanningar kanske, men så uppenbart enkla sammanhang att de hotar att förångas (en gång kanske även ångras) om de inte får lite mer tuggmotstånd (det senaste är ett j-a modeord, vid närmare eftertanke). Men även enkla ord kan skapa såväl intressanta innebörder och tankar som blahablaha. 

På radion hade ett program temat "ensamhet under semestertider". I det talade "experter" med roliga titlar. Och sbråkmakaren till att anteckna för att se vilka råd som skulle ges till dem som känner sig ensamma. I semestertider.

Man kan roa sig själv, det är ingen skam, berättade en av de insatta. Ta sig ut och gå en promenad, nicka hej till någon, föreslå kaffe, fortsatte den kunnige, samt: våga ta initiativ! Dessutom sa experterna att vi svenskar är bekväma och tror att andra hjälper oss: ”Man måste utmana sig”.

Tipsen löd vidare: leta i appar efter såna som har samma intressen. Man ska också lära sig att "sänka ribban och inte ha för höga förväntningar". Och så kan man sätta sig i parken samt ”turista runt” i egna staden.

Visst är undertecknad en aning till åren, och visst kan det vara lätt att låta spydig om man insett somligt i ett halvsekel, men är inte de här råden något som alla borde kunna komma på nästan oavsett ålder (om man inte har psykiska problem eller svårigheter av grav karaktär)?

Man kan på goda grunder misstänka att alltför många har tittat för mycket i appar eller andra skärmrelaterade ställen efter folk som tycker likadant. Den som är vuxen och har ett skapligt ordnat liv borde väl klara av att släkt och vänner är på semester?

Fett sjukt eller sjukt fett - det är frågan

Visst, visst, man måste acceptera (eller måste man det?) att de är många vilkas tungomål man inte förstår. Och att de inte förstår förra meningen.
En hel del ord och uttryck sätter sig hur som helst när man hört dem ofta och man kan sluta sig till vad yngre generationer och balla äldre säger. Så in i bänken mycket har nu en längre tid varit "fett" och "sjukt" att det är möjligt att förstå samt använda i en rubrik (se ovan*).
”Det här går fett bort", eller "går fetbort", betyder "detta ska jag inte ägna mig åt, det här skiter vi i" eller massor av andra sätt att uttrycka detta oljiga avlägsnande.
T o m läste jag häromdagen om en "fet spik" som nån hamrade i något. Fet spik? Ja, det betydde alltså "stor spik".
Värre var det med en radioberättelse i P1 häromdan. Den handlade om en tjej som blivit kär i sin tränare – PT, som man säger efter engelskans "personal trainer".

💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑💑

De tu sammanstrålade först i utlandet nånstans. Han bodde i närheten av kvinnan som dock var ”belägen i en by”. Jag tolkade "belägen" som ”bodde”. Vid ett senare tillfälle (de hade inte blivit ihop än…) möttes de i Sverige (båda bodde i Stockholm) och hon hängde med för att se på hans nya ”lägga”. Där fick jag googla utav h-e. Det visade sig betyda lägenhet. Som tränare var killen ”dedikerad”, det är många "hängivna" som är det.  Deras vägar möttes allt oftare och en dag sågs de på en "casual lunch”.

Fick inte veta hur det gick för mitt inre snyftade: P1, hur tänker du???
Stängde av radion. Resten av historien gick fetbort för min del.

*Här avses ovan och inte ovan