Blogginlägg man kan kalla modus åldring

För många år sedan när engelskan var ny i svenskan hade en kollega snappat upp att det fanns något nytt på jobbet som kallades "meeting". Antagligen hade folk i hans närhet använt ordet om "möten" och mannen ifråga blev väl så till sig av denna nya slags möten att han talade om de "meetingmöten" han varit på. Under årens lopp har jag hört fler göra samma sak, de säger först något på engelska, eller någon slags direktöversättning, för att sen även upprepa ordet på svenska.

De senaste dagarna har det talats en del om åldringsbrott. Då är offret över 65 år. Med rätt många tänder i behåll och bara någon enstaka protes går det att konstatera att om man (d v s jag) blev bestulen på min plånka skulle jag vara utsatt för ett åldringsbrott. 

Till saken. Bland dessa åldringsbrott finns ett som kallas ”modus barnbarn”. Då påstår skurkarna att de vill något på uppdrag av gamlingarnas barnbarn. Men här blir det dags för oss åldringar att agera. 

Av engelskspråkiga kriminalserier får man lära sig att brottslingar har för sig något som snuten kallar MO.  Det står för modus operandi och om uttrycket skriver Wikipedia att det är en latinsk fras som (ungefär) betyder tillvägagångssätt. Modus barnbarn betyder då – ungefär – sätt barnbarn. 

Ska man använda det här uttrycket bör man nog säga "MO barnbarn" eller "modus operandi" barnbarn. Eller så gör man som en polis, citerad i en tidning: "Men det finns olika modus och tillvägagångssätt som bedragarna använder". 

Hängslen och livrem, kallar jag det. Eller dubbelbabbel.

Ständigt denna anpassning - kan man aldrig få slappna av?

Har man väl börjat med randanmärkningar (se i går) så är man fast. Här är en till.

Att komma från ett analogt liv gör en ganska ängslig beträffande nätet.
Det räckte fint med den gamla existensen: som barn hade man ett vad som skulle komma att heta kontaktnät som omfattade kvarteret. 

Nu sitter man och bor inne i en världsvid organism. Kravet på anpassning är oerhört. Uppkopplad måste man vara beredd på att få flera miljarder människors liv och händelser rakt i plytet. Minns en diskussion med ett par unga journalister (sent 80-tal, möjligen tidigt 90-tal). Den digitala revolutionen hade startat med en smäll och tabloidpressen var snabb att vaska fram ohyggligheter. 

"Måste vi verkligen få detaljer från en massmördares verksamhet i Ukraina?" undrade jag. Kommentaren var tänkt som ett exempel på allt som går att leta fram ur mänsklighetens alla vrår på hela klotet och under varje sekund. Ungdomarna stirrade på mig: ”Menar du att du inte vill veta vad som händer?”

Slaget var förlorat och jag var något som låg längst ner i en kökkenmödding.

 
Nu sitter jag och skriver ord som porrsurfare hamnar på bara för att vi talar olika språk. Det var inte min avsikt. Inte heller det faktum att det varje gång jag skriver ett i mitt tycke fasansfullt felaktigt ord (använt som exempel i bloggen!) gör att mängden av just detta ökar. Skulle nån vilja ”kolla på nätet” när denne känner sig osäker så ligger det där mer som ett tecken på att det ”visst går att säga så” eller "användas av andra". 

Det här resonemanget går att utöka till alla områden. Har man paranoida eller liknande läggningar mår man inte kanonbra.

Det som nu ligger och vänta på att hugga har inga likheter med allt man lärde sig se upp för i forna tiders djungler...

Sbråkmakaren expanderar, men är det en fjäder i hatten?

Och nu en randanmärkning. Det är ett ord man inte använder ofta. Synonyma är ”anmärkning i marginalen” eller ”anmärkning i förbigående” – den förra en kanonbra bild från den tid när ord skrevs på papper med marginaler.
Å andra sidan och vid närmare eftertanke är detta inte bara en liten anmärkning i en osynlig marginal, nej, det handlar om förändringen av hela vårt varseblivande (tänk på den en stund, Platon och Heisenberg och Foucault!)

 
Vad har jag lärt mig av att skriva denna slutna blogg vars läsare till antalet underskrider (med råge, vad det nu heter när man menar under-råge) det som följer botoxfillers- och sminkbloggare och andra med agendor som inte i mycket liknar undertecknads? 

Jo, att jag antagligen skriver en massa fula ord på andra språk. 

Det är nämligen så att det går att se hur många som tittat på bloggen. Det är allt. Sällan överskrider antalet 125 000. Jag skämtar, det är kul att komma upp i tvåsiffriga tal. Det går också att se vilka ”trafikkällor” tittarna/läsarna använt sig av. Dessa ”källor” heter ”google.se” och ”google.com” med antingen ”http” eller ”https” framför. Några gånger har en helt annan sådan ”källa” angivits och den har en del av det engelska ordet för kamera i namnet. På den tryckte jag, min jubelidiot, och fram hoppade en mosaik av kvinnliga könsdelar. Raskt tryckte jag bort den, men faktum lämnar mig ingen ro. 

Vill alltså be om ursäkt för eventuella snuskigheter jag skriver på serbiska, flamländska, spanska, franska, danska ja, ta vilket språk som helst med samma bokstäver. För då – jag kan inte tolka det på annat vis – går siffrorna för bloggvyer upp. Just nu verkar jag ha skrivit något som är poppis sökord på ryska, där har jag många träffar. Det gäller även Frankrike, Chile och Nederländerna.

 
Kanske fattar jag allt helt fel, men just pornografi tycks vid sidan om vapen och knark vara gångbara varor för den varelse som kallas människa. 

Just nu räcker inte hjärnan till för att processa allt detta. Men skriver jag "processa" i stället för "bearbeta" så kan det hända att jag håller på att transformeras (omskapas) till nåt annat.

Våga vara vågad och använda använda!

Gårdagens litania slutade med det lite väl ofta använda ”säkerställa”. Ett annat ord som stört mig sedan det dök upp i samtidens spridda managementska (på engelska kallat corporate bullshit) är ”efterfråga”. Man kan se exempel som ”barnen efterfrågar sagor vid måltiden”. Det var inte länge sen folk på sitt simpla vis bara ”frågade efter” eller ”bad om” saker. Den här tendensen – vid sidan om att kapa så mycket amerikanska som bara går – har pågått en tid: även barn talar som byråkrater i vardande.

Ytterligare ett liknande ord som fått för stor uppmärksamhet är ”applicera”. Och då avses inte det man gör med lim, nagellack och salvor, utan det applicerar som betyder ”tillämpar”: I en filosofisk tidskrift hittar jag ”man kan konstruera modeller som man sedan går ut och applicerar på verkligheten”. 

 
Vi säger att sbråkmakaren är på sitt generösa humör och går med på att folk applicerar sina modeller och annat hej vilt. Men när en representant för en stor intresseorganisation säger: ”Det beror på hur det här applicerar på vår verksamhet”. Då blir det svårt.

Menar sagespersonen ”Det beror på hur det här tillämpas i vår verksamhet”? Eller menar hon: "Det beror på om det här är tillämpbart i vår verksamhet"? Ordet kommer säkert från engelska apply, gissningen kan inte ses som djärv. Slår man upp det finner man många svenska ord att nyttja i stället. Förutom "tillämpa", kan man bl a använda – just det! – ”använda”. 

Ta gärna denna enkla modell, gå ut och använd den i verkligheten!

Där mycken vishet är, där är också mycken grämelse, lita på det!

Så där ja, nu är man återhämtad från gårdagens självkritiska utbrott. Men man blir inte precis säkrare av att dyka ner i språkets undervegetation – som om det funnes något annat, förresten? Att försöka förstå vad folk gör med språket och tvärtom – ja, det skapar filosofiskt grubbel och trubbel.

Säkrare och skarpare blir man alltså inte av språkharvandet. Men det står redan i bibeln (och detta används för minst andra gången i bloggen): "Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga". (Predikaren 1:18)

Det där bibelcitatet är knepigt att ta till. Även om man bara vill använda det som förstärkning när man suckar över världens ordning hamnar man mot sin vilja i de riktigt visas klubb. Får fundera på att gå med i Mensa, den förening som välkomnar medlemmar bara de har över 135 i IQ. Men det passar inte den som vill förhålla sig ödmjuk inför världsordningen som den ser ut, så just i dag blir det bara kaffe med A.

 
Det är inte så bara, förresten, utan ett bra alternativ till Mensa, A är vis på ett sätt som går att begripa. Inte heller talar hon så konstigt som omvärlden har för vana. 

Och på tal om att begripa: I ett radioprogram i morse sa sig en dam ur folkdjupet ha tröttnat på ordet ”säkerställa” som används i parti och minut. Kan man inte bara säga att man ska ”se till” vad-det-nu-är man ska utföra eller ta hänsyn till, tyckte damen.

Sbråkmakaren jublar: ”säg inte ’säkerställa’, säg ’se till’, det är tidernas synonym!”

Rättarting, räfst och rättning i ledet såväl som i texter

När man är sin egen mall och sitt eget rättesnöre händer det att man åker på pumpen.
Tvärsäkerheten firade triumfer en stund. I tidningen stod att en person ”anträffats död”.
Under en tidsrymd om ca två minuter skrev jag egna regler i skallen för vad det SKA heta och varför:

 
Någon som ”anträffas” är inte död. Om denne någon varit borta, man har sökt och hittar personen, då "anträffas" den, och är vid liv. Däremot om någon ”påträffas” död, ja, då är den verkligen död. 

Ungefär så lät de på egen hand hoptråcklade regler som – det hör man ju! – inte tål djupare prövning.

 
Tack och lov tror jag inte alltid på mig själv. Den gamla Svensk handordbok (upplagan från 1988) har under uppslagsordet ”anträffa” exemplet ”den försvunne anträffades död”. Hoppsan.

Detsamma har tidigare hänt med ordet ”populism” som hemsökte mig under lång tid. Det verkade innebära "något som var mycket lättfattligt och populärt". Detta något var i själva verket så till den grad lättfattligt att det innebar skräp: skvaller, kändis- och sexjox, avklädda tjejer (sånt som mindre nogräknade medier lever på). Allt i den vägen – när det skamlöst används för att locka tittare/läsare – kallade jag populism. 

Tycker fortfarande att ordet är som gjutet när det gäller braskande excesser: Populistisk skit.

Det är svårt att finna ordet före 1986 då det (i SAOL nr 11) beskrivs som ”rörelse som bygger på utbredd politisk missnöjesopinion utan helhetsprogram”.

Det här är inte bra för karriären som sbråkmakare.   ✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔                         

Nu är förstås inte public service här och kan försvara sig

Radioprogrammet Sommar har ändrat karaktär, skrev jag i förrgår. Det tycks inbyggt i samhället, låt oss kalla det ”konsumtionsvärlden”, att inget lämnas i fred. Allt ska ”förbättras”, även sådant som år ut och år in varit succéer. 

Det här skedde för tiotalet år sen med äldre tv-program som ”Allsång på Skansen” och ”Bingo-Lotto”. Trots höga tittarsiffror pillades de här två sönder, samt ändrades sändningstider som passat dem som utgjort en stor och trogen publik.

Tänk om det ändå nån gång gick in i huvudet på alla ”nya kvastar” att de inte MÅSTE sopa bort vad som vår tid kallar "vinnande koncept". Nu kan det verka som om just de här programmen lyckats -  fast man förändrat det som var grundidén. Allsången är nu mera en angelägenhet för tonåringar och tvångsinfantiliserade äldre - den publik man lyckats slimma till så att den gillar ”allt”. De äldre entusiasterna är väl snart avdöda. (Visst är det ett kraftfullt ord! Kan något vara dödare än dött?)

I radion har man pajat ”Sommar” och åt samma håll har Ring P1 gått. Det har likaså blivit en orgie i den moderna tidens public-service-pk-ism och de som ringer in kan inte säga ”folkvagn” utan att programledaren tillägger "det finns fler bilmärken”. 

Man får inte reta sig på rallyförare eller arborister då de inte ”är där och kan försvara sig”. 

Public service har i stället för sin forna pålitligt gedigna roll blivit en uppfostrare vars kommentarer gör att lyssnare känner sig dummare än tåget. 

Det måste påpekas att det också finns fler kommunikationssätt än tåg.