Att avskaffa människan utan att hon lägger märke till det 5

Lyckas man klona röster (gårdagens inlägg) så att det låter bra lovar jag att den dagen yttra ett stort antal mea culpa, lika stor mängd mittåt samt göra samma kvantitet pudlar.

! Wikipedias beskrivning av ordet talsyntes nämns svårigheten att ”hantera språkets prosodi, det vill säga tempo, betoning och satsmelodi”. Problemet exemplifieras med hjälp av att man föreslås betona orden olika i en vanlig sats. De flesta av oss har skojat med detta som barn. Man kommer på – eller rättare sagt: någon hjälper en att upptäcka – hur en enkel mening förändras beroende på vilket ord som betonas. Ta t ex ”han cyklade hem i går kväll”. Man får då minst fem olika innebörder i samma mening. Betonar man ”han” meddelar man att det inte var ”hon” (som man kanske också just talat om) som cyklade. Dessutom cyklade han – d v s tog inte bilen som han först tänkt. Etc. Etc. Etc.

Allt som skrivs har en stil präglad av författaren. Någon kan få för sig att skriva en mening som ”Stina hämtade Kalle utanför bion”. Säg nu att det var Stina och inte Rosmarie han hämtade. Läs meningen högt med det i skallen. Eller var det Kalle som hämtades av Stina? Läs nu meningen med den innebörden och lägg märke till det finliriga i uttalet.

En god uppläsare gör att man fattar vem som hämtar vem. Det kan tyckas kryckigt att skriva en sån mening och avse den första innebörden, men detta kallas konstnärlig frihet och kan vara ett stilistiskt knep.

Få en maskin att förstå hur den ska läsa mänskligt frambragt text: tillåt mig tvivla!
Och nu ber jag om ursäkt för att jag gör våld på egna principer, men det känns på sin plats att skriva ett litet skämtscenario på engelska:

Sbråkmakaren: HAL, do you read me?
HAL: I am sorry, Sbråkmakaren, I can’t do that.

(Man måste ha sett filmen ”År 2001 – ett rymdäventyr” för att förstå något av skämtet, förlåt även för det.)

Att avskaffa människan utan att det märks så himla mycket 4

Allt var inte bättre förr, bara det mesta. Människorna hade tid för eftertanke, vilket var bra. Nu hör/läser folk nåt och presenterar det för sin omgivning som en sanning (jodå, jag känner mig träffad av mina egna ord!).

Nyligen var det en snutt på radion om röstkloning. Sedan länge finns den datorgenererade rösten, talsyntes, men detta är något annat. 

Ett företag i litteraturkrängarbranschen jobbar på att kunna klona röster eftersom folk vill ha sina ljudböcker inlästa av favoriterna (som vanligen är skådespelare). Eftersom var och en av dessa skådisar inte kan läsa in allt som ljudbokskonsumenterna önskar sig så klonar man helt enkelt Johan Rabaeus och Helena Brodins röster. Bland andras. Sen kan dessa så småningom tidigare verksamma uppläsare sitta och rulla tummarna medan klonmaskinen tar sig an världslitteraturen. 

Det pågår en förstörelse av språket i sig: folk kan inte skriva, ej heller proffsskribenter. Man undrar också om folk kan läsa. Kunde de det skulle fler vara arga och en annan slippa sitta här och ta hand om hela klabbet.

 
Det språk som blir kvar ska klonade röster läras att läsa. Det blir korvstoppning för de pratapparaterna får man förmoda, ty det är inte gjort på en kvart att programmera in allt en människa kan tänkas säga och skriva. För att inte tala om alla människor. 

Återväxten av bra uppläsare kommer att avstanna och antalet klonade röster kommer att vara lika stort i evighet amen. Man kan förstås hitta på nya röster, men de tillhör då inte några speciella människor. 

Å andra sidan specialsys – på grund av allt detta – den språkdräkt människan i framtiden kommer att använda. Och dessutom är förstås också människan själv klonbar.

Den dan blir det bara att ta ledigt från själva människovarandet och flytta in bland ettor och nollor.

Att avskaffa människan utan att hon direkt märker det 3

Maskinerna som nämndes i går skapade människan till sin avbild. Den meningen går att uttyda på två sätt: ”Maskinerna skapade henne till sin avbild” eller ”hon skapade maskinerna till sin avbild”. I första meningen är maskinerna subjekt (människan objekt). I andra är människan subjekt (objektet går att gissa). Och det är ungefär där vi är i dag (nu pratade jag nog översatt engelska, förr hade man antagligen sagt ”och i den situationen befinner vi oss nu”). Det kan som bekant sedan länge diskuteras vem som styr vem när det gäller maskinparken.

Just allt avbildande, kopierande, är riktigt rysligt. Det jobbas utav fanken på att få maskiner att utföra mänskligt arbete. De ska kopiera oss. Minns jag rätt började det med maskinrobotar som skulle ”befria oss” från tråkigt* och hårt* arbete. Nu ska vi befrias från det mesta: maskiner ska vårda äldre, vara passopper i hemmen, sexpartner och - ja, här ser man inget slut på sysslorna.

Och vi i vår tur jobbar hårt på att avhända oss det vi brukat kalla mänskligt och går maskinerna till mötes med raska steg. Det är så pass att man vill kalla en sammansmältning människa-maskin nära förestående.

Det kanske inte gör något, det vet vi ju inte. Den dagen som våra färdigheter, sinnen och hjärnor flutit ihop är vi ju ett! Och då slutar sbråkmakaren att gnälla i en blogg och kan ägna sig åt att tralla ”livet är stenkul, tro på mej jag är tjej!”

(Den som först trallade på den var Gunwer Bergkvist i början av 1960-talet.)


* Vem som nu bedömer hur "arbete" ska vara: personligen har jag inget emot monotona sysslor, en del har sådan läggning. Det finns även de som gillar hårt arbete. Talar förstås om den rika delen av världen...

Att avskaffa människan utan att hon i förstone märker det 2

En längre tid har det stått klart att människan inte är nöjd med sig som hon är. Ändå har hon kämpat på länge med en massa konster: måla, springa, skriva, räkna, göra musik – ja, det finns ingen hejd på allt hon kan skapa. Men räcker det? Nej. För nu ska det raseras. Sen ska det kopieras – men inte av henne själv, utan en maskin som hon fått till i all sin skaparglädje.

Richard Swartz (igår i DN) sa att ”skriften är vårt mest komplexa och sofistikerade uttrycksmedel”. Det måste INTE innebära  att man INTE beundrar annat som folk gör. Det viktiga är  orden ”komplext” och ”sofistikerat”.
Det går naturligtvis att säga att fotboll kan vara sofistikerad och komplex, men den är däremot inte lika tydlig som kommunikationsmedel. Detta gäller dock skriften och ordet, om man använder dem till att beskriva och tala om fotboll. Och allt möjligt.
Låt oss lämna denna sport, den kan knappast göras rättvisa av undertecknad.

 
Däremot är det svårt att fatta varför så mycket allt-möjligt tillåts ta plats och utvecklas medan skrift och tal avvecklas. Inte många kan skriva läsligt för hand (jag, t ex) längre. Tekniken har vant oss av med den konst som skolbarn för inte så länge sen tränades i rejält. Somliga lyckades bra, andra inte. Nu är övande i väl- och rättskrivning något som inte står högt i kurs. Det är svårt att förstå hur man kan nonchalera den färdigheten.

Jag har haft släktingar som inte varit några ljus i skolan men haft förbluffande vackra handstilar. De gick i skolan när välskrivning var ett ämne som inte slarvades bort. Tvärtom var det med ett par riktiga smartskallar vilkas handstilar liknade egentolkade varianter av runskriftens spretiga tecken. 

När man ser gamla dagböcker, annaler, kassaböcker o s v från flydda dagar måste man beundra den möda som lagts ner på det många nutidsmänniskor kallar onödigt.

 
Fler moraldrapor att vänta.

 ᚦᛖᛏ ᛗᛖᛊᛏᚨ ᛇᛉ ᛊᚴᛁᛏ ᚦᛖᛏ ᛗᛖᛊᛏᚨ ᛇᛉ ᛊᚴᛁᛏ ᚦᛖᛏ ᛗᛖᛊᛏᚨ ᛇᛉ ᛊᚴᛁᛏ ᚦᛖᛏ ᛗᛖᛊᛏᚨ ᛇᛉ ᛊᚴᛁᛏ ᚦᛖᛏ ᛗᛖᛊᛏᚨ 

Att avskaffa människan utan att hon märker det 1

Om ordens allvar skriver författaren Richard Swartz i dagens DN. Där motsäger han bl a den gamla ”sanningen” att ”en bild säger mer än tusen ord” och fortsätter en bit in i texten: ”Skriften är vårt mest komplexa och sofistikerade uttrycksmedel och kan sägas motsvara ett högre stadium i mänsklighetens historia än bilden.

Det kan hända detta retar en del, men i så fall är det deras eget fel! (Även den meningen är ett citat, en smula omgjort - tror det är minst andra gången Edvard Persson dyker upp i bloggen.)

 
Och evangelisten Johannes börjar sin historia med ”I begynnelsen var Ordet". Det hjälper förstås inte heller de klentrogna. Läser dessa nya bibelöversättningen blir de inte mer övertygade för där har man mesat till samma bibelställe och skriver ”i begynnelsen fanns Ordet”. 

Bibelöversättningen från 1917, lajkad av konungen, skriver vidare att ”Ordet vart* kött och tog sin boning ibland oss”. Där klämmer Bibel 2000 i med att ”Ordet blev människa och bodde bland oss”.
Nu har jag inte äldre bibelöversättningar att jämföra med, men antagligen håller det på så här ända sen Gustav Vasas bibel, nämligen att Ordet, sanna mina ord, håller på att gå rakt motsatt väg. Det håller på att sluta vara kött och bli mera höliknande**. 

Detta var bara inledning till fortsättningen

* 1917 kunde man säga så, "vart" betydde "blev". Moderna språkmänniskor hävdar ofta att om "man sagt så 1878" (m fl årtal), så det är bara att använda "jag vart glad".  Men var beredd på att korrigeras. 

** "Allt kött är hö"är en förgänglighetsbild. Som höet (moderna översättningar "gräs") växer allt levande upp och vissnar sen. Frasen förekommer i "En vänlig grönskas rika dräkt" (psalm 476 i psalmboken från 1937) Just den här sommaren skulle man kunna spinna vidare på ämnet gräs och hö, men antagligen har det gjorts tillräckligt.

Någon eller några dagars uppehåll

tänker nu sbråkmakaren ta. Det gäller att komma ut lite i verkligheten och höra hur folk talar och skriver, inte bara sitta i hemmets vrå och fräsa vid radio- och tv-apparater samt tidningar i olika former.

Och här under klichéernas kliché som denna sommar inte framkallar exakt samma känslor som den brukar:

Hålla på och skriva sånt här är bara så jag!

Ibland undrar jag hur många som blundar med öronen. Det sägs en massa underligheter och ofta när jag drar dem för jämnåriga kan de säga: "Näe, sånt där har jag aldrig hört".

 Här står jag ofta i min kammare, slår mig för pannan och frågar dem: Är du hörselskadad din gamla åldring?

Ja, det kan de faktiskt vara, vi som utsätts för åldringsbrott (se i går) är ju lite i farozonen för både det ena och andra. 

Men ändå. 

De måste ju ha hört folk utbrista fånigheter som: ”Det är så jag!” På svenska kan man säga ”det är typiskt mig”. På modern amerikanska säger man ”this is so me!”.

👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴

Tack och lov, eller till lyckan, som tysken säger (zum Glück) och därmed menar nåt annat än danskarna när de i sin tur säger "til lykke", finns det åldringar som ser och hör sånt här. En av dessa skickade följande citat ur en tidning (av det mer icke-seriösa slaget, visserligen…):

”Det var inte bara vi som var besatta av Spice girls under 90-talet, även en viss Blake Lively. I helgen fick hon sin barndomsdröm uppfylld och vi kan så relatera till hennes reaktion.” 

Det skulle kännas mycket bättre om det var fler som kunde så relatera till min situation och reaktion.