Är tankarna om språket, grammatiken och människorna förgäves?

Grammatik, var det. Preskriptiv kontra deskriptiv. Kalla mig gärna en idiot: förutom reglerna I SIG fattar jag inte heller de olika disciplinerna inom grammatiken. I begynnelsen, då när Ordet var, ni vet, gick undertecknad en 20-poängskurs (tidigare ett (1) betyg, senare 30 p) i Svenska för invandrarundervisning. 

Det var alltså en av alla oräkneliga gånger man tvingats ge sig i kast med grammatik. I kurslitteraturen ingick en riktigt fiffig bok som heter Deskriptiv svensk grammatik. Det tog ett bra tag att lära sig läsa och slå upp i den, men den har under åren blivit lite av en bibel. Deskriptiv betyder ju beskrivande, den beskriver språket, i det här fallet svenska. De flesta grammatikor äldre personer tvingats stoppa näsan i är nog vanligen preskriptiva, de föreskriver och är, säger man nog, i högre grad normerande. 

Utan insikter i de stora grammatiska strider som förekommit törs man nog förenkla de här varianterna till ett ”vi låter folk bestämma hur de pratar och sen berättar vi det” och ”prata som vi har bestämt annars får du se på andra bullar”. 

Och där ligger man som ett annat mähä och skvalpar mittemellan (kan också skrivas mitt emellan, säger SAOL. Men vem bryr sig om Svenska Akademien i dessa dagar?) dessa regelsystem. Men så hamnar jag mitt i Sara Gustafsons uppsats i pedagogik där hon med hänvisning till några nyare grammatikböcker skriver: 

Boström och Josefsson (2006, s. 10-20) har delat in grammatiken i fyra innebörder som de kallar ”Den inre grammatiken – alla kan den”, ”Deskriptiv grammatik – att beskriva ett språk”, ”Normativ grammatik – att värdera ett språk” samt ”Förklarande grammatik – att förklara ett språk”. Lundin (2009, s. 22) kallar innebörderna för ”en känsla för språk”, ”en beskrivning av ett språksystem”, ”ett regelverk” samt ”ett mönster eller en struktur”. 

En känsla, beskrivning, ett regelverk och en struktur – är inte detta vad man är ute efter beträffande grammatikens väsen? Och kanske hela existensens? Jag vänder mig till Kierkegaard som säger: ”Människorna tycks inte ha fått språket för att dölja sina tankar, utan för att dölja att de inga tankar har.”

Haha, hädanefter ska det bli mindre av döljande verksamhet.

Detta är inte något kärringsnack om nu någon trodde det!

Grammatik är något undertecknad slitit med under årens lopp. Inför vissa arbetsuppgifter eller studier har det varit samma sak: In i skiten igen, harva och tröska samt eventuellt skörda ett litet korn. En och annan läsare kanske höjer sitt ögonbryn – ”du måste väl kunna en del som hållit på så mycket med språk” – men detta är dagsens sanning*. Grammatik är svårjobbat och abstrakt, tycker somliga. En skriver här. Andra anser grammatik vara jättekul. De brukar vara nördar till skillnad från oss spralliga naturbarn som skiter i ordning och regler. 

Ack. 

Nu till det riktigt fina i kråksången: man MÅSTE inte kunna grammatik. Det finns de som är en fena på (ursprung: fenomenal) att tala och/eller skriva men inte kan en enda grammatisk term. Vad som däremot krävs är att andra skrivit en massa vettigt om språket i fråga och att ens omgivning haft och ännu har en gemensam uppfattning om hur modersmålet talas och skrivs.

 
För egen del brottas jag ständigt med grammatiken. Man måste ha ju på fötter när man sitter och gapar om språkets nedgång och fall på det sätt som sker här.

 
Men att det ska vara så förbenat (ytterligare ett ord som tycks ha med fiskar att göra, fast bara är en skojskrivning av ett svärord) svårt att hitta fotbeklädnader som håller! 

Dessutom: fanken igen! Det som skulle avhandlas i dag fortsätter att fladdra fram till morgondagen. Och den känner ingen, som Lorenzo di Medici skrev (redan på 1400-talet) i en dikt (sång) om Bacchus och Ariadne. Fast i ärlighetens namn skrev han ”di doman non c’è certezza”.


*Dagsens sanning är ett gammalt sätt att säga ”dagens sanning, rena sanningen” eller vad det kan bli. "Detta är .. inte något käringsnack, utan dagsens rena sanning", som SAOB har som exempelmening!

Det börjar med en tekopp och slutar med något rakt av

Man har inte alltid varit guds bästa barn. Innan stark vrede vederfors mig beträffande uttryck som översattes från engelska rakt av (som i sin tur antagligen kommer från ”straight off”) accepterade jag gladeligt att saker inte var ”ens tekopp”. 

För det blev jag kritiserad av äldre personer som redan hunnit fram till engelskilskan.
Men föga kunde de ana hur mycket av den varan som skulle komma att  levereras. "Leverera" används för övrigt numera hej vilt när sångare, författare och politiker levererar (eller ej), något endast transportföretag gjorde förr i världen (d v s den tid när saker ännu var som de skulle). 

Nu, när prinsar och presidenter ljuger medvetet i kapp, går det att grubbla över mycket. Så t ex om huruvida man föredrar en deskriptiv eller preskriptiv grammatik. Som bekant är ju ”språkbruket” (har skrivit ordet så ofta att bokstäverna på dessa tangenter är utnötta) det förhärskande. Det måste ju innebära att alla de nutidsförsiktiga språkarbetare som väjer för det normativa är ena deskriptiva rackare. De beskriver, de föreskriver icke.

 
Det där tål att tänkas vidare på och i morgon ska en annan språklära än den som nämndes igår synas närmare. Det är svårt att bärga sig, inte sant?

Inte längre min tekopp, jag gav bort den i somras till  någon som gärna ville ha den

.

Skiter vi i regler gör vi många en björntjänst*

Ja, då var det det här med ”en” istället för ”man”. Vid sidan av ”hen” är det vår tids mest idogt genomförda språkpolitiska manipulation. ”Hen” har många svårt att använda, de föredrar förmodligen en längre konstruktion med ”henne/honom”. Å andra sidan täcker ”hen” mer av en komplicerad könsidentitetsscen vars aktörer inte längre är enbart en "han" eller en "hon".

 
”Hen” är ett ord som inte funnits tidigare, vilket gör det lättare för undertecknad att stå ut med. Så är INTE fallet med det ”en” som används för det opersonliga "man". Med stigande ålder är man van att bli lite sedd på – och talad till – som ett museiföremål, men så länge sådana föremål ännu skriver och tänker är det svårt för dem att slänga över bord gamla kunskaper som funkat bra under många decennier. 

Andra museiföremål 

Svensk språklära av Rebbe-Gullberg-Ivan, rätt tunn men fullspäckad och med många decennier på nacken, lämnar en (se där en objektsform av ”man”) aldrig i sticket när man famlar i grammatikens djungler. Ur denna språklära (upplaga 1967): 

Man kan endast vara subjekt. Som genitiv används ens, som objekt och efter preposition en. EX. Man blir ledsen, när människor hånar en eller förtalar ens vänner. Som subjekt bör däremot en i vårdat språk inte användas liktydigt med man. EX. Innan en vet ordet av, har det hänt (skriv man) Till man hör dessutom refelxivpron. sig och sin. EX. Här kan man inte sätta sig. Man förstår inte alltid sitt eget bästa.

Så talade de flesta till för inte så länge sen. Utan att de läst den nämnda språkläran.


*Om man undantar infödda, särskilt barn, är det a och o med tydliga regler när de lär sig svenska. Mer språkmoral i möra.Äh, vaddå? Det säger man där jag bor, typ.

Etymologiska efterforskningar som får slaktdetaljer att tröttna

Ja, kära hjärtanes, som man sa förr. Eller: ”som en sa förr”. I den sista meningen vittnar ”en” om en dialektal påverkan - en äldre sådan. Ungefär från tiden man sa kära hjärtanes. Nu har jag inget emot det, men frågan är om detta är bekant för de (framför allt yngre) personer som byter ut det personliga pronomenet ”man” mot ”en”. I subjektsform. 

De kanske i sin tur inte har något emot just det? I gårdagens inlägg fanns en exempelmening från Wiktionary: ”Är det en medfödd talang eller är det något som en målmedvetet kan tillskansa sig?” Meningen skulle egentligen ge betydelsen av ordet ”tillskansa”, som i och för sig visade sig felaktig, men själv hoppade jag högt vid bruket av ”en”. 

Avsikten med "en" är förmodligen av avkönisera (ordet hittade jag på nu!) ”man” som kan verka vara ett patriarkalt påfund från kvastfeningens första tid. Antagligen är det dock samma ”man” som engelskan har i ”man/mankind”. Ska man ge sig på det ordet får man alltså gå långt bak i historien när mannen sågs som Människan och kvinnan mer som ett arbetande hus- och avelsdjur. Eller hur de nu hade det ordnat på den tiden.

 
Nå.

Engelskans ”man” i en mening som ” man has destroyed the earth” betyder ”människa”*. Som plåster på såren för faktum kan påminnas om att det genus vi använder för människa på svenska är femininum. Det lär helt simpelt ha att göra med att de flesta personbeteckningar på -a (som ju också många kvinnonamn slutar på) får feminint genus.

 
Fanken också. Är inte framme vid huvudpoängen än på långa vägar.
Detta pladdrande, dessa villovägar! Förutom att människan sabbar jorden är hon allmänt stökig.


* Försökte hitta kuliga saker om ordet människas ursprung, men hamnade hos en gammal stamfader, Mannus, och sen kom det vanliga med revbenet. Som slaktdetalj slutade jag läsa.

Ibland tar det aldrig slut med dessa tradiga inlägg!

Välkommen tillbaka till tankesmedjan Tillskansa.
Här följer upprepningar och de som läst denna blogg tidigare får blunda ett tag.

Det kan vara en feluppfattning, men nog verkar det som om språkmänniskor oftare framhäver att ”bruket” av språket spelar roll för vad som anses vara ”rätt” (citattecknen måste vara där för det där med rätt och sanning är knepigt, vänd er med förtroende till Wittgenstein, Leibniz och W James).

Det senast genomgångna ordet/uttrycket ”tillskansa sig” har enligt (även moderna) ordböcker en negativ innebörd, det innebär något i stil med att man ”självsvåldigt skaffar sig något”.

Sidor med namn som glosor.eu, synonymer.se, tyda.se och ett oräkneligt antal digitala ”ordlistor” har även med betydelsen "erhålla" – utan negativ konnotation således.

Förmodligen skapas såna sidor med "hjälp" av alla texter och inlägg (många…) som lagts ut på nätet. Inga auktoriteter som universitet, språknämnder eller liknande ligger bakom.

Men eftersom de flesta av oss googlar på, ex-vis, ord/uttryck kan vi hamna på Wikipedia, eller – i detta sammanhang – Wiktionary. De här "uppslagsverken" skrivs i hög grad av oss själva, om vi är insatta eller ej (det finns moderatorer, jovisst, och de måste ju veta mer än pöbeln).

Enligt Wiktionary betyder det reflexiva "tillskansa sig" sådant som"lägga beslag på (vanligtvis utan att ha rätt till det), bemäktiga sig". Dock är W generösare än traditionella ordböcker/-listor och ger även exempelmeningen: ”Är det en medfödd talang eller är det något som en målmedvetet kan tillskansa sig?”*

Likt de flesta som inte bott under en sten (uttrycket antagligen översatt från engelska) vet så håller en del gamla auktoriteter på att förlora desamma eftersom de kanske alltför "listigt spelat (till sig) något" (apropå ursprunget till ordet "skansa", SAOB, se gårdagens inlägg).

Snart kommer folket att ohämmat, individ för individ, säga vad fan det vill. När det sker MÅSTE ju en ny språknorm upprättas. Så har jag tänkt, för att inte tappa förståndet.
För sent, tycker någon.


*Om vad en kan göra och hur en tänker och känner när en skriver en blogg kommer (också upprepning) att redogöras för i morgon

Att tillskansa sig kunskap är lättare sagt än gjort

Den roliga felstavningen av ”tillskansa” är inte värsta, skrev jag igår. Det dräller naturligtvis av felstavade ord, men toleransen för felaktigheter från akademiker, journalister, politiker m fl makthavare bör vara ganska liten. Och betydligt större gentemot dem som inte har skrivande som yrke.

Förmodligen ligger ”tillskanska” nånstans i utkanten av det fenomen som kallas folketymologi, d v s ord blandas ihop men skapelsen pekar på en tanke som kan gå att härleda. Gamla ofta citerade exempel är undervisitet (universitet), skärkötteri (charkuteri) och öppenhjärtlig (öppenhjärtig). Mitt eget ”urskuldra” ligger på flajen* tillsammans med ”tillskanska”. Från ett modernare samhälle kommer ”coolugn”, ”collegeblock” och ”handburgare”.

Det här fenomenet hör man ofta hos barn. Föräldrar brukar gärna berätta vad deras lilla smartskalle till Nils-Bengt har fått ihop och allt är bara gulligt. En dag får man dock ta seden i vacker hand** och lära sig att stava ord samt förstå deras innebörd om man vill samtala med omgivningen och dessutom bli förstådd.

Men – och här kommer dagens scoop!  – man tillskansar sig inte kunskap!
Man ”tillägnar” sig den (får den, skaffar sig den etc). Slår man upp ”tillskansa (sig)” på etablerade ställen får man följande förklaringar:

mer l. mindre självsvåldigt l. orättmätigt l. hänsynslöst skaffa l. förvärva (ngt) åt (ngn) (SAOB)

självs­våldigt skaffa (SAOL)

(självs­våldigt) sätta sig i besittning av ngt konkret el. abstrakt värde (SO)

Samma betydelse finns i alla de ordböcker av papper som finns i mitt hem.
Ursprunget till ”skansa” är, enligt SAOB, antagligen ett gammalt ord som betyder ”att listigt spela (till sig) något”.


*Som jag letat efter en förklaring till ”på flajen” utan att finna den!

** Snott från en tråd där några skojproppar roar sig med medvetna knasformuleringar: http://www.aspergerforum.se/vm-i-mixade-metaforer-t7064.html