Ett starkt – vad kan man annat kalla det – ställningstagande

Nu återkom T med ett lästips som handlar om hur man i Frankrike jobbar på att stärka modersmålet. En kommitté bestående av akademiker och kulturpersonligheter ger förslag på vad man bör ersätta engelska begrepp med för inhemsk variant. Senast gällde det ”fake news”.

I Sverige jobbas det hårdare på att skita i det och helst införliva såna uttryck i svenska snarast möjligt. Det finns fler liknande tendenser och till en av dessa återkommer bloggen imorgon. Eller en annan dag.

Dagens betraktelse undrar vad följande är för typ av news. Inte fake news, men strong news, kanske. (Men den som läser kvällstidningar på nätet måste förstås vara beredd på det mesta).

En artist, skriver en sådan tidning, ”väljer att visa starka förvandlingen”. I en numera vanlig symbiostext (tidning återberättar vad folk skriver i sociala medier) framgår att detta "starka" innebär att personen i fråga visar bilder på sig före och efter en viktnedgång. Ursäkta en enkel människa, dessa ”starka förvandlingar” med bilder ”före” och ”efter” har väl funnits länge?

Under mellanrubriken ”NN:s starka ord” står att personen ”känner sig starkare än innan viktnedgången” och har ”utvecklats" i hur hon/han "tänker kring sin vikt och sin kropp”.

Tidningen avrundar den här kalkeringen av personens egen text på följande vis: ”NN avslutar den starka texten med positiva hashtaggar som ’tro på dig själv’, ’"njut av livet’ och ’kärlek’.

Ingen skugga ska falla på artisten i fråga, men här följer sbråkmakarens egna och starka ord angående vad tidningen gör:

Den arbetar på en åderlåtning av språket som får det att likaså tappa vikt. Tyvärr blir resultatet inte nåt vidare, det är inte onödigt hull som försvinner. Mina starka tankar rör sig i banor kring specifik vikt och densitet. Ju högre densitet ett ämne har desto större är mängden massa per volymenhet; densiteten påverkar således direkt ämnets vikt (lite snott från Wikipedia).

I den där texten med mångamånga "stark" känns den specifika vikten nästan besvärande fluffig. Det vore toppen om journalister använde ett språk - när de nu ändå skriver.

Ska nyhetsmedier syssla med historieberättande?

Åter till gårdagens "storytelling" och "narrativ". På Wikipedia säger första träffen på "storytelling" att det är en  "gren inom marknadsförings- och upplevelseindustrin som går ut på att bygga försäljningen för exempelvis en restaurang eller ett hotell kring en historia". Lite ytterligare lösgoogling visar att begreppet mest används som försäljningstaktik.

Den tidning vars nya boss ska satsa på "storytelling" (se igår, igen) menar kanske inte direkt samma sak som Wikipedia, men visst är det något överdrivet och svulstigt över ordet i fråga?

Detsamma gäller "narrativ". Första träffen på nätet förklarar ordet som ”ett kritiskt begrepp inom konstvetenskap”. Men vid sidan av denna förklaring ligger en liten extraruta som säger att ”berättelse är en skriftlig eller muntlig skildring av ett händelseförlopp, som kan skildra både verkliga händelser eller fiktiva händelser, eller en blandning av båda”.

Det sjuka i kråksången är att den här rutan med rubriken ”Berättelse” kommer upp när man söker på ordet ”narrativ”. Slår man i ett engelskt lexikon får man veta att ”narrative” betyder ”berättelse, historia”. "Storytelling" betyder väl också "historieberättande" om jag inte fattat fel?

Måste ta till kraftord: Vad fan är meningen med att ta dessa ord från engelskan och introducera som något nytt när vi haft egna begrepp sen tidernas begynnelse (åtminstone bra länge)?

Det är frågan om tidningar och andra nyhetsmedier ens ska använda ordet ”berättelse” om sådant som de sänder ut till oss läsare, lyssnare och tittare. Inte vill man väl att medierna ger en berättelser eller storytelling? För sånt finns det böcker.

Vad är det för fel på det vrålenkla ordet ”text”? Eller ”artikel”? För såväl skrivna som andra medier finns det beprövade begreppet ”reportage”. I tv och radio kan man ha ”inslag”.

Storytelling?

Narrativ?

Pöhöh! Med eftertryck!

Här skriver en reaktant i ett aggregationstillstånd

En medivrare i språkfrågor, T, suckade häromdagen över att ”berättelse och berättande numera ersatts av narrativ och storytelling”.

Det är bra konstigt. I tider som ofta hojtar om ”fake news” (eller ”falska nyheter” som inte är så mycket svårare för en svensk att säga), hör man också nya lockrop för gamla företeelser.

Nyligen twittrade en redaktör om sitt nya jobb på en av våra större tidningar. Personen ifråga utlovade ”storytellingsatsningar och fördjupningar” samt uppmanade läsarna att ”tipsa om bästa berättelserna!”

Det har under många år nu varit ett upprepat prat om ”analys och fördjupning”. Ett ofta hopklistrat begrepp som blivit alltmer använt medan andra och minst lika stora delar av medierna präglats av katalys och fördumning. Ursäkta då, skämtet var kanske inte klockrent, som samtiden gärna säger, men ändå.

Lagd åt fördjupning som man är blir det till att googla på ”katalys”. Enligt Wikipedia är heterogen katalys en katalys där katalysatorn befinner sig i ett annat aggregationstillstånd än reaktanterna. I homogen katalys, däremot, är katalysatorn och reaktanterna i samma aggregationstillstånd.

Tja, inte så pjåkigt, reaktanter och aggregationstillstånd är med all säkerhet inblandade i denna storytelling (jag menar egna bloggtexten). Den drar som vanligt iväg åt helsefyr. 

Så mitt avsedda narrativ är ännu inte färdignarrerat (kan man sno "narrative" kan man väl även sno verbet "narrate"?), vilket möjligen sker imorgon.

Från en fiskgryta till en helt annan femma.

Då var vi äntligen framme vid fiskkitteln (se några dagar bakåt).

Snokar man på nätet hittar man The Frase Finder, en sida med engelska uttryck, ordspråk och liknande. Uttrycket jag sökte var ”a different kettle of fish”. (Vanligen handlar bloggen om svenska, svenska och engelskpåverkad svenska, här är ett undantag).

Där berättas att det först och främst inte är samma ”kettle” som den man ständigt hör talas om i brittiska filmer och serier: "I’ll put the kettle on”. Som bekant kokas te vid alla tillfällen: en vanlig kulen dag, vid familjebråk inom engelska lantadeln eller när ett mord begåtts.

Denna eviga tekittel har nog likheter med det gamla svenska ”nä, nu sätter vi på pannan”. Fast då har det förstås gällt kaffe. Men kettle (som ju är släkt med vårt ”kittel”, det behöver man inte ha fantasi för att inse) i uttrycket är faktiskt en annan sak (a different kettle of fish, haha), nämligen en gryta man kokar fisk i, ofta stora, hela fiskar.

”A kettle of fish” – enbart – har betydelsen ”en himla röra”, men ”a different kettle of fish betyder alltså: ”en helt annan sak”. Eller, som en svensk skulle kunna säga, "en annan femma".

Detta lär i sin tur komma från ett gammalt 1800-talsordstäv som löd: "Det var en annan femma, sa bonden, skrev en sjua".

Dagsedlar, hurrilar och tjottablängare - kärt barn har många namn

Dagsedeln (se gårdagen) förde långt. I SAOB står om ursprunget, tyska Tagezettel, och så följande: ”sedel l. pappersblad innehållande redogörelse för det som inom ett visst verksamhetsområde under loppet af en dag förefallit; jfr dagsrapport.” (*)

Så långt slutet av 1600- och början av 1700-talet. Men vad gäller dagsedeln som örfil, tjottblänga, sittopp osv, finner man på en sida som heter ”Allt för föräldrar” (dagsedelns vägar äro outgrundliga…) en förklaring som i sin tur tagits ur Gösta Bergmans Ord med historia. Där resoneras vidare om att Tagezettel även hetat Denkzettel/Denkzeddel på tyska (för några hundra år sedan) och betytt "minneslista, minnesbeta, handgriplig påminnelse:

Luther översatte grekiska fylakterion (minneslista med lagföreskrifter som judarna skulle iaktta) med denkzedel. Den moderna uttrycket /dagsedel/ hänvisas till en artikel i Expressen 1952 med anledning av ett knockoutslag i boxning. "Boxning är inte hälsosamt, säger C.-A. Nycop i denna artikel, där han utdelar en dagsedel mot dagsedlarna".

Minnesbeta alltså, och den beskriver SAOB som en ”eftertrycklig tillrättavisning l. upptuktelse l. bestraffning (som man icke glömmer)”. (*)  Ur en text från 1721 av Carl Gyllenborg (greve, ämbetsman, diplomat, politiker och författare) citeras vidare det kraftfulla: ”Håll E’r oförskiämda mun, eller jag lär gifva Er en minsbeta, som I skall kiänna så länge I lefver.” 

Minnesbeta och dagsedel hör alltså ihop, men fiskkitteln det talades om i går får anstå till morgondagen. Dessa efterforskningar tar kål på en sbråkmakare som egentligen bara vill sitta och utan ansträngning hojta om vår tids förfärliga och anstötliga språkanvändning! 

(*) I SAOB förkortas ordet "eller" lattjo nog l.

Det finns många andra sedlar i världen än pengasedlar

Det blir bra tjatigt med texter som dessa, men det blir också bra tjatigt med det nya modersmål som ofta känns påfallande obekant. Så det är bara att fortsätta.

”Jag är skyldig dig en”, sa skådisen i en tv-serie eller film.

Här antecknas som bekant bara ord och uttryck, skulle man dessutom redogöra för vartenda ställe där de förekommit skulle det bli lite väl mycket vetenskap. I bloggen bedrivs bara ovetenskapligt arbete, mycket av det försiggår på känn och med hjälp av intuition.

Det där i filmen lät nästan lite hotfullt även om ordet ”skyldig” måste ha avsett den talande och därmed visade att denne inte var farlig. Men ändå: ”Jag är skyldig dig en.”

En vanlig enkel människa undrar givetvis "vaddå, skyldig vaddå"? Man kan ju inte bara säga ”en” och sen är det slut på meningen.

Fast på engelska kan man det. Av uttrycket ”I owe you one” vet de flesta engelsktalande, får man anta, att ”one” avser en gentjänst utan att ordet sägs ut. Det är så det funkar med idiomatiska uttryck och dem ska man inte pilla på, för då blir de mycket ofta och i stället idiotiska uttryck.

Man kan även höra någon tala om en ”I owe you”, och den kan då tjäna som substantiv och även skrivas ”IOU”. I engelskan är det bättre beställt med att få till roligheter av olika slag. Vi kan skoja lite och skriva, t ex, ”får C hur D E med D”. Vilket inte är jättekul egentligen.

Nå, en IOU är en revers eller skuldsedel. Är det mina associationer som gör att jag uppfattar ”I owe you one" som hotfullt? Tankarna flyger kanske kors och tvärs och – via en IOU – skuldsedeln – får en svensk att tänka på en "dagsedel": Aktarej så du inte åker på en dagsedel!

Men dagsedeln är en helt annan fiskkittel och nu finns det lite att jobba med i morgon…

Rök ut dom och jaga ner dom, för helvete!

Associationerna när man håller på och språknördar (verb som antagligen inte finns!) går hit och dit  som i ett garntrassel. Skriver man om nine-eleven (något som hände mig häromdagen) kommer man att tänka på George W Bush. Och för egen del minns jag att det var första gången jag hörde någon som skulle röka ut gärningspersonerna ur deras hålor (”smoke them out of their holes”) och – innan dess, förstås – skulle man ”hunt them down”.

Såväl brittiska som amerikanska ordböcker beskriver ”hunt down” som ”search for and capture someone”, d v s leta efter/jaga och fånga någon.

Så långt så bra. (Där ville jag skoja med ytterligare ett engelskt uttryck, men det används redan på svenska, ser jag. ”Så långt är allt gott och väl”, har det hetat förr.)

Glädjande nog kan man ännu hitta översättare (kollade sidan bab.la) som använder svenska varianter av "hunt down", nämligen ”jaga rätt/bedriva klappjakt på, få tag i, fånga, fånga in, jaga (med blåslampa)”.

Ännu, skrev jag visst. Ty det är som bekant en tidsfråga.

I en svensk kriminalserie skriker en polis angående några kriminella: ”Vi ska jaga ner dom jävlarna!” Det är alltså en svensk som skriver så i manus till en tv-serie som är en inhemsk produktion.

Jaga ner.

Och svenskan påverkas marginellt av engelskan, säger språkprofessorer m fl språkarbetare. Vill bara påminna om detta emellanåt.