Odnozvutjno gremit kolokoltjik: en enda klocka skakar

Det vore synd att kalla sig gudfruktig, men nog inser man att Den Heliga Skrift bjuder på mycket mänskligt tänkande som dyker upp i vad som numera kallas otippade sammanhang. Till dessa hör kännedomen (d v s en av mina första i den vägen) om att 60-talsbandet The Byrds låt ”Turn, turn, turn” har sin text hämtad från Predikaren 3, 1–8.

I P1 stod ännu högmässan på (fast det var en annan söndag än den som i dag är) och prästen sammanfattade några rader ur Psaltaren 22 (nya bibelöversättningen) så här: ”Ni som fruktar Gud, bäva för honom, ty Gud föraktade inte den svaga”.

Det låter ju helkonstigt om man inte vet att de gamla orden ”frukta” och ”bäva” inte enbart är sådant man kan beskriva skräckfilmer med. Vad innebär det, tänker man: "Ni som är rädda för Gud, var rädda för honom…”??? 

Här krävs lite religiös inlevelse: ”bäva” kan enligt SAOB förklaras som ”skälva av stark sinnesrörelse” , medan ”fruktan” innebär (SAOB igen) att "känna stor vördnad och respekt", det en del kallar "gudsfruktan".

Min far bidrog nog till mitt intresse för bibelspråk och verbet ”frukta” när han sa sitt: ”Frukta Gud och ärligt vandra, sköt dig själv och skit i andra”.

 
Googlar man det exakt får man några tiotal träffar. Det tycks vara fler som haft farsor, far/morföräldrar och andra gamla släktingar/bekanta som sagt precis så och sett till att uttrycket lever. Om än med flämtande låga.


PS Valde i dag rubriken "Entonigt klingar den lilla klockan". Det passar eftersom det är andra inlägget i rad med kyrklig klang och detta möjligen kan uppfattas som tjatigt. Den ryska melodin är mer känd i Sverige under namnet "Jag har hört om en stad ovan molnen". Vill man se den exakta översättningen av "odnozvutjno gremit kolokoltjik", skriver in den i Google Translate och begär översättning från ryska till svenska får man "En enda klocka rattle". En enda klocka skakar, tja, varför inte?

Betraktelse vid helgsmål: klockan klämtar olika för oss alla

På lördagen infinner sig den mentala helgmålsringningen – nästan samtidigt med den vanliga: nu är det dags för besinning och kontemplation. Man är förstås lite mindre kyrklig, kan det verka, men även mån om bibelspråket känner jag mig kvalificerad för ringning.

Två års träning i ett annat språk (på plats), om än inte alldeles från grunden så bra nära, gjorde underverk med min egen språkegocentricitet. För det första blir man ödmjuk i största allmänhet när allt man kan säga är att man noterat att solen skiner. Gör man det många dar i rad (om solen nu verkligen skiner) kanske man inte kallas debil, men man känner sig korkad.

 
Vad gör man då som utlänning där man sitter: mitt i ett annat språk? Jo, man försöker förstå vad folk omkring en säger och så prövar man själv ljud, ord, fraser och försöker begripa andra sätt att tänka. Det är ingen lätt sak, inte ens om språket ligger nästgårds. 

Så här sa en person (i radion) från ett annat land: ”Slaget som inte dödar dig förhärdar dig”.
En svensk kanske vet att det vanliga uttrycket är ”det som inte dödar härdar”. Kanske vet även svensken (eller personen som sa det) att meningen tillskrivs Nietzsche. (Även om det säkert yttrats före honom!) 

Skillnaden mellan ”förhärdar dig” och ”härdar” är inget man skakar ur ärmen. Hur som helst är det inte fel att säga så. ”Slaget som inte dödar” är inte heller fel. Har man inte svenska som modersmål är meningen jättebra, men det är inte så det idiomatiska uttrycket lyder. 

När jag utsattes för ett annat språk ville jag lära mig det som det talades av dem som hade det till modersmål. Det är så man borde betrakta språk (kling, klang, här ringer klockan och manar till eftertanke) och inte som de språkmänniskor inom akademier och lärosäten (och annat) som tycker att det inte är så jädra noga (här är det gnissel och dissonanser i klockklangen).

Sprakande höstfärger även i språket, vintern är nära

Radioprogrammet P1-morgon har följande klatschiga beskrivning av sitt program: "Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare."

Varningslampor blinkar för vissa (den som skriver detta): ta nyheterna djupare? Det ska förstås låta vederhäftigt som all annan språklig färgläggning medier ägnar sig åt (läs: man översätter vad man tror vara ett engelskt uttryck för att låta mer engagerad? Initierad?). 

Återkommer till den ”fördjupning och analys” man hör om dagligen. Eller ”vi tar det ett steg längre”. Eller som P1: ”Vi tar nyheterna djupare”. Såna konstruktioner kunde man inte höra yttras för så där en trettio år och mer sedan. Då visste nämligen alla läsare, tittare och lyssnare vad medier gjorde. Och medierna själva, få som de var, tycktes ha bättre självförtroende och behövde inte skryta om sin förträfflighet innan de uträttade den.

Antagligen är det där djupare-uttrycket skapat efter mallen: ”take it a/one step further" som många svenskar skriver precis så, "ta något ett steg längre".

Tidigare svenska generationer ”gick på djupet, man gick vidare” eller så ”gick man längre” med saker och ting. Det verkar inte heller finnas något ”take something deeper” på engelska.

Fjuttigt, tänker läsaren? Nja, minns att djävulen sitter i detaljerna.*


* och gissa vilket språk det uttrycket kommer från?

Så var det dags för lite repetition av addition

Informanten PA har sett ett populärt uthängningsprogram (tv) där en stackare läxas upp för sitt slösaktiga leverne. Programledaren som sett över utgifterna frågar den ekonomiskt omedvetne: Vad tror du det här adderar upp till? Han hade även kunnat säga: Och hur mycket tror du att det här blir? Eller ”vad tror du (den totala) summan uppgår till?” Det går som vanligt att säga saken på en massa olika sätt, men programledaren tycks i själva verket tala engelska. Den direktöversätter han sedan för tv-publiken.

Det är ganska fräckt, för om denna publik inte vet att uttrycket kommer från ”What do you think this adds up to? låter meningen väldigt underlig. Man måste tydligen vara en jävel på engelska för att förstå dagens svenska. 

Nu har det här engelska "add up to" en del andra betydelser, d v s sådana som handlar om annat än att lägga ihop summor. De kan vara exempelvis: "leda till, bli resultatet av, går ut på". 

Följande kan man hitta i svenska texter, först en receptsida:

 
Själv föredrar jag grova vitlöksklyftor som adderar upp till mustigheten i soppan. 

Och här ur ett inlägg i Lärarnas tidning, skrivet av en moderat talesperson:

 
Varje timme med en skicklig lärare adderar upp till att ge eleverna bättre förutsättningar att klara skolan framgångsrikt. 

Texten gällde föralldel matematik, men just detta underligt valda uttryck får en att önska att eleverna även skulle få fler timmar i svenska. Det skulle i bästa fall leda till (sic!) en bättre språkbehandling hos kommande generationer.

En vis gumma tillika helgon kommer med ett starkt budskap

Självkritik är en illa sedd, eller åtminstone föga utnyttjad, träningsform. Sbråkmakaren försöker dock vara ett föredöme. Uttråkad av mig själv sa jag nämligen åt densamma: Fasiken vad man sitter och gnäller på vad andra skriver och säger.
Då kom ett gammalt begrepp farande upp i hjärnkontoret: Returinformation. 

Vad betydde det nu igen? Jo, sa M, så kallades det som inte skrevs av journalister på en tidning (t ex) utan flöt in från folk utanför redaktionen. Det kunde vara en sammanfattning av en pensionärsförenings resa någonstans: ”Kaffe intogs sedan på ortens kafé”. Så kunde det låta, lite likt de uppsatser många som i dag är äldre skrev som barn. Det hände att denna returinformation (liksom redaktionellt material, det kunde också ske...) kom farligt nära textreklam – en annan term från förr – och då blev det till att rensa. ”Kaffe intogs på Hilmas populära kafé” gick inte an.

Nu är det mesta av sådan (journalistisk och annan) moral och etik borta.

Åter till min egen rannsakning: På denna blogg tas ofta exempel ur medier som skriver ”egna” grejer (efter styckeindelning och rättstavning, i bästa fall) som de i sin tur tagit från sociala medier. Och så undertecknad på det: det blir ju en returreturinformation! Egentligen borde även detta elände få ett namn, men som vår samtids mantra lyder: Vem bryr sig?

Efter ytterligare meditation var det lätt att inse att man behövs som korrektionsanstalt. Min fortsatta åsikt är att journalister och andra som på liknande, alltså verbala, sätt vänder sig till allmänheten i sitt arbete bör kunna läsa och skriva.  En journalist ska inte (ett nyligt exempel) säga ”interjuv” när den utför en sådan.

Jävlar i min lilla låda.

Vad betyder det att "känslorna är nära till hands"?

Här en historia om hur konstiga skevheter i språket dyker upp:

Ett hockeylag förlorade och då var, enligt en tidnings text, ”känslorna nära till hands”. Man läser vidare trots ointresse för sporten ifråga och undrar vad som menas med att "känslorna var nära till hands"? Som utsaga är den ju helkonstig - eller meningslös!

Det är en amerikan i laget som yttrat sig. Journalisten måste översätta och antagligen skulle det gå fort. Men det kan inte hjälpas, felaktig svenska borde inte få forsa rakt ut till allmänheten utan att kontrolleras!

Förmodligen spelades matchen hemma hos motståndarlaget för amerikanen sa så här: ”Det är bara känslor. Vi var redo från start och såklart var de också det i sin egen byggnad. Känslorna var nära till hands.”

På detta, ”känslorna var nära till hands”, gjordes till och med rubrik.

Så går det till när svenska ändras i sin struktur, något språkproffs envisas med inte sker! ”Close at hand” (som amerikanen förmodligen sa) betyder bara ”nära, i närheten”. Den här typen av direktöversättningar utan eftertanke pajar båda språken och det är synd.

Visst är det vanligt att man säger att något ”ligger nära till hands”. Men kollar man vad (ännu) professionella översättare använder ”åt andra hållet”, d v s när de översätter från svenska till engelska, blir det ”obvious” eller andra konstruktioner för att uttrycka saken.

”Close at hand” och ”nära till hands” är alltså två helt skilda saker.

Detta är finlir på hög nivå. Nu går det förlorat. Borde det inte vara nödvändigt att kunna svenska mycket bra när man skriver eller talar i svenska medier? Sedan lång tid tillbaka tycks det vara skit samma för de flesta. Det ligger nära till hands att bli dyster.

Västgötalagen börjar bli jäkligt vältummad, om man så säger

Islänningarna försöker fajtas för sitt språk, fransmännen gör det, och – såvitt man begriper – även tyskarna. Hur resten av världen förhåller sig är obekant. Den amerikanska engelskan rullar dock fram som en ångvält över jorden utan större hinder.

I Sverige fortsätter såväl språkproffsen som allmänheten diskussionen om skillnaden mellan ”före” och ”innan”. Som princip vore det dumt att anse det vara fel att dryfta principfrågor, men faran för svenskans del ligger på ett helt annat plan än före/innan, faran nu är av annan dignitet.

Senaste före/innan-debatten försiggick i ett morgonblad nyligen. En chefredaktör på en språktidning skrev i ämnet och nämnde då något om såna som undertecknad, d v s folk som tycker att svensk språkvård är för tillåtande.

I samband med texten om före/innan (som vi nog snart kan skippa i jakten på större byten att lägga ner!) skriver denne chefredaktör att det tidigaste användandet av ”innan” som preposition går att finna i Västgötalagen. 

Vore det djärvt att förklara "före" och "innan" som likvärdiga utan åberopa Västgötalagen? Och om man nu föredrar att som här peka bakåt:  Kan man använda vilka j-a ord som helst bara för att de nedtecknats i urgamla skrifter? En samtida språkvård borde väl kunna ha koll på vad som ungefär är ett samtida språkbruk?

Det är ofta jag finner intressanta upplysningar i SAOB, men att uppmuntra användandet av urgamla belägg skulle nog försvåra dagens språkinlärning, lärares arbete samt att inhämta nyheter. 

Det är knepigt att formulera sig kring detta, men en känsla av hållningslöshet infinner sig varje gång professionella språkarbetare hänvisar till tusenåriga lagtexter och liknande.

Använder fransmännen Rolandssången (Chanson de Roland från sisådär 1100) på samma sätt? Eller britterna den något äldre Beowulf?

Mig vore i sanning fjärran att till fullo undfly dylika tilltag, ity en på så sätt erhållen svenska likaledes vore svenska. Men det kan få stilistiska följder.