Man får ta och titta på vad som ligger på bordet där och då

Det är svårt att bestämma sig för vad som är värst: den engelska som sipprar in (omärkligt för många), eller den moderna slasksvenskan. Ordet ”slasksvenska” är märkligt nog inte särskilt välanvänt, endast ett fåtal personer har före mig känt behov av att uppfinna det.

Här ska det komma ett par exempel, varav något redan är nämnt i bloggen. T ex det citat ur en tidning som berättade om en artists ”starka förvandling”. Denna utgjordes av en viktminskning som var beundransvärd, men ”stark förvandling”? Känns inte "stark"som ett  konstigt ord i sammanhanget? Samma tidning hade dessutom den kärnfulla rubriken ”NN visar beslutet” (det gällde en annan person inom nöjesbranschen). Detta ”beslut” innebar att NN klippt håret och publicerat en bild på sociala medier som visade detta uppseendeväckande faktum.

Många ”starka” och ”modiga” ställningstaganden visar sig bestå V selfies som kvinnor tagit av sig när de först tagit av sig (kläder). Det var inte länge sen den typen av bilder bars av andra motiv, adjektiv och filosofier.

Apropå att vara modig: man måste dra ut i korståget mot detta luftiga språk. Sedan länge har ord som ”smäda, kränka, håna” och ”förnedra” dragits i smutsen. De är mycket kraftfulla ord som borde få ha kvar sin innebörd och inte användas för petitesser. Och att även ord som ”stark, modig” och ”beslut” på samma sätt kan fås att innebära i stort sett ingenting kan göra en riktigt förbannad. (Med förbannad menas i detta sammanhang förbannad.)

Förutom att dränera enstaka ord finns också en tvångsmässig lust att säga ingenting fast med MÅNGA ord. Här ett exempel yttrat av en jurist (i P1): ”Varje fall bedöms utefter de fakta som ligger på bordet där och då”.

På bordet? Där och då? Vad sägs om ”varje fall bedöms efter de fakta som finns” – vilket i sig är en självklarhet.

Är jag superkänslig? Nä, jag har bara öron och ögon, det är problemet. Tio minuter senare – i samma program men ett annat inslag – säger ytterligare en gubbe att ”det ligger förslag på bordet”. Återigen: ”det finns förslag” räcker gott och väl. Här och nu och där och då.

Men fri från klichéer är väl inte många i vårt avlånga land.

... syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom...*

Eftersom den svenska s k språkvården är så tam, på gränsen till obefintlig,  bedrivs på denna plats en alternativvård. Har man läst sbråkbloggen förr kan man ta en paus i dag (det som nu ska skrivas har sagts förr), har man inte det så är det bara att fortsätta.

En gång – kan det ha varit 70–80-tal? – sa några skolungdomar att de inte kunde läsa Vilhelm Moberg eftersom han skrev på ”gammelsvenska” .Termen ”gammalsvenska” existerar inom språkhistorien och kallas även ”äldre nysvenska”. Den betecknar perioden 1526–1732. ”Nusvenska” kallas det språk vi använder i dag och det räknas från (ungefär) 1900 och framåt. 

Det är klart att man måste flytta fram positionerna, nusvenska kan inte vara nusvenska år 2512. Språket kan emellertid inte få variera alltför mycket från år till år, för si då blir det svårt att förstå det för dem som talar det. Skolbarnen för femtio år sen borde ha klarat Mobergs texter. Detsamma gäller dagens ungdom. 

En tjugoåring i min närmsta krets gav sig på en Strindbergbok från 1880-talet. Även det går om man är läskunnig. Det tog ett tag att komma in i språket, tyckte tjugoåringen, sen flöt det på. Så kan det gå. Ungefär som folk i dag lyckats komma in i engelska. Så pass att de inte reagerar för den allt snabbare process som byter ut svenska mot engelska eller en blandad avart. 

Inte för att man måste läsa Moberg eller Strindberg. Men lite nusvenska från 1900-talets början ger ett rikare ordförråd och ett kraftfullare språk.

Typ.

* Ur den välbekanta inledningen av Strindbergs Röda rummet 1879

Vet mig inte tidigare ha tänkt på slipovern som en markör, just

Redan som barn var jag partiellt petig. En visa man ständigt tvingade oss att sjunga (med tillhörande gester) var: 

Här är polisen, som mitt i gatan står
Han visar hur man kör
han visar hur man går
Ibland blir det stopp och då är gatan fri 

Bilden av ett ställningstagande

Då kilar alla bilarna så kvickt förbi 

Det där stoppandet fördunklade barndomen: Ibland blir det stopp och då är gatan fri, då kilar alla bilarna så kvickt förbi. 

I min värld blev det trafikkaos. Där satt man och sjöng och fick inte ihop hur det kan bli stopp och fritt på samma gång samtidigt som bilarna kilade förbi.

 
Men så där är livet. Vagt, dubbeltydigt och förbiilande.

 
Eller som den tonåriga fotomodellen tilläts säga i en tidning:
"Jag kan knappt vänta tills ni får se kollektionen som jag har skapat." Så här är det nog: Hon hade talat utrikiska och på den sagt: I can’t wait. Det betyder inte att hon inte kan vänta, för det KAN hon. På svenska säger man ”jag kan inte bärga mig tills…” 

Fast det där är ett vanligt översättningsfel som svenska språket snart enbart består av. Tuffare är de filosofiska uttalanden

man kan höra, t ex i modeprogram i radio: 

Slipovern är ett ställningstagande och en markör

Riktigt tungt som påstående. Har man något att tillägga? Nej. Men det blir lika svårt som med stopp och fritt och köra på en gång.

När polisen inte går upp i rök har den annat för sig

För att hantera ett försvinnande gick, enligt en tidning ”polisen upp i en särskild händelse”. Jag tänker på vad jag läser: "Polisen gick upp i en särskild händelse".

Det låter inte klok. Det går att acceptera att ett krisläge heter ”särskild händelse”. Men ”gå upp i” det?  När man antagligen inte lägger samma betydelse i "gå upp i" som jag?

Men sbråkmakaren går upp i denna särskilda händelse och börjar leta. De första träffarna ger: ”polisen gick upp i en så kallad särskild händelse” och ”polisen gick upp i stab/stabsläge”. De två exemplen därefter hör mer till den icke-abstrakta världen: ”polisen gick upp i rök” och ”polisen gick upp i lägenheten”.

Mitt eget bidrag till polisens särskilda händelser låter så här: I den mån polisen ”går upp”, så är det "i särskild händelse”, som ett begrepp, liksom. Det lilla ordet ”en” får det polisiära tilltaget att låta larvigt. Däremot låter uttrycket ”gå upp i stabsläge” som något polisen kan göra utan att undertecknad lägger sig i. Men händelser ”gås” inte ”upp i”, de ”behandlas/betraktas/hanteras som särskilda händelser…”

På sajten Krisinformation.se får man följande besked: 

Vid en särskild händelse organiserar sig polisen på ett annat sätt än i vanliga fall och går upp i stab, vilket innebär att särskilda resurser och personer avsätts för att arbeta enbart med den särskilda händelsen.

Det svarar på en del av de frågor man kan ha, men nog vore det bäst för allmänhetens förståelse om polisen sa sig ”gå upp i stabsläge”?

 
Är det nån som har kontakt med polisens informationsavdelning har de en jobbsökande här. En som går upp i sitt arbete, kan tilläggas.

👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮

Sammanhang som eventuellt beror på något

Som många andra är undertecknad förtjust i att göra det lätt för sig. Man kan t ex ta en text ur en tidning, ”rakt av”, som nutidssvensken säger fast jag inte vet varför. (Stalltips: Det kan komma från ”straight off”.) Stycket skrevs strax efter valet i höstas och hade rubriken ”Varför röstar specifika områden så olika?” (Genast undrar man: specifika? SAOL säger att ordet betyder ”utmärkande” eller ”egendomlig”. Fast det var ju 2015…)

Nå, här kommer texten:

Om man tittar på stödet för olika partier ser man att det finns samband med hur det ser ut i olika kommuner. Det finns en relation mellan demografi och valresultat, bland annat i form av en tydlig klyfta mellan stad och land, berättar NN.

C, S och V får starkare stöd i glesbygden. L, MP och M får mycket mer stöd där man bor tätt. Det kan hänga ihop med hur det ser ut där man bor, men också typen av jobb på platsen och utbildningsnivån, säger NN. 

Samtidigt är NN noga med att det inte går att slå fast vad som orsakar att människor på en specifik plats röstar på ett specifikt sätt. Det går inte att veta säkert vad som orsakar vad, däremot kan man se samband, berättar NN. 

Den här texten fungerar som specifik introduktion till den specifikt nya språkvärld vi bebor. Förlåt, som vi specifikt bebor, menar jag.

Det finns de som ÄR fotboll hur konstigt det än må låta

Det blir lite andefattigt och allmäntorftigt när saker upprepar sig (ja, jag hör väl till dessa saker, kan någon tycka). Tänker främst på den nutida sjukan att kalla böcker och filmer för ”Jag är” – och så ett namn.

”Jag är Ingrid”, film om Ingrid Bergman. ”Jag är Nawras”, radiodokumentär om en kille som heter så. ”Jag är Hill”, bok om konstnären (inte fackföreningskämpen). ”Jag är Zlatan”, bok om bollkonstnären. Och så ”Jag är fotboll”, en till bok där nyss nämnde fotbollsgubbe tagit ett kliv upp (om möjligt) och blivit till själva Fotbollen. Lite åt gudahållet, så att säga. 

I alla de här fallen begagnar man sig av en engelsk presentationsfras: I am Ingrid, Zlatan, eller vad nu deras namn är. På svenska, hör och häpna, låter presentationen så här: Jag heter Hill, Ingrid eller Zlatan. Eller säger du, käre läsare ”jag är Greta” eller ”jag är Hans”? 

                                                            ⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽

Så här kan man inte hålla på. 

Om vi, säg, istället för av engelska, var totalt översköljda av något romanskt språk (franska, italienska, rumänska och ett par till) skulle vi, om vi uppgav vår ålder, säga ”jag har tjugo år, jag har 57 år”, osv. Så säger dom som talar franska, spanska etc. Det gör inte vi. Och det låter skitdumt när man översätter ord för ord från andra språk. 

Här en upprepning i didaktiskt syfte: Jag är Sbråkmakaren. Låter det klokt, kanske? Jo, förresten, där kan det väl funka, -makaren anger att det inte är fråga om ett namn, utan ett jobb. Och vilket jobb, sen!

Den hala is vi är ute på blir allt halare, att hänge sig blir allt svårare

Slöglo på tv presenteras ofta som en dålig sysselsättning utförd av hållningslösa individer. Någon här som hänger sig åt sådant? 

Undertecknad räcker från och med i går upp minst en hand. Det enda man kan hänge sig åt är slöglo, slöläsa och slöhöra. För att behålla Det Mentala intakt. 

Nå. Man kan förstås också mycket aktivt söka speciella filmer, böcker, tidningar och radioprogram där man vet att avsändarna lagt krut (läs: pengar) på språket. 

Undertecknad har ytterst sällan slöglott även på den enklaste underhållning, låt oss säga den som innehåller pangpang, spänning och att överlista skurkar. 

Tyvärr går det inte länge. De pengar man lägger på översättningar ger ett urdåligt resultat. Det är i rent försvarssyfte jag måste slöglo. Det senaste exemplet var en serie där slappa översättningar (från engelska, givetvis) tävlade med varann: ”han gjorde ett samtal”. På engelska: he made a phone call. ”De tog deras barn till läkaren”. På engelska: they took their child… Och man undrar vems barn? På svenska heter det ”sitt” - om de nu inte tog nån annans barn till läkare, vilket inte var fallet här. En till: ”Hon stoppade honom från att gå/.../”. Engelska: She stopped him from going/.../ Well, det heter på svenska ”hon hindrade honom att gå”. 

Det går inte att titta aktivt, d v s att också läsa textremsan. Man blir vansinnig då. Det här utsätts alla för. Särskilt de som har svårt med språket: en del av det uppväxande släktet, de som inte har svenska som modersmål, dyslektiker m fl. De har ingen hjälp att hämta längre hos gammelmedier. Och de nya är knappast bättre.

  

Det börjar kännas mer lockande att hänga sig än att hänge sig (se förresten denna drapas andra mening).