Returnera cheesecakes, sprid glädje och varför inte även smör?

I sin iver att sprida ordet blir man tyvärr en som upprepar sig. Och här sitter jag och funderar på om ”sprida ordet” varit med i bloggen. (Antagligen.) I Svensk handordbok (1966) och dess efterföljare Svenskt språkbruk (2003) ges tips på mycket man kan sprida – förutom de rent konkreta som ”sprids ut”: leksaker, gödsel, kläder. 

Enbart ”sprider” gör man ”information, meddelanden, kunskap, nyheter”. Och även ”rykten, skräck, fasa, glädje, missnöje och lögner”. Ingenstans sägs något om att ”sprida ordet”.

Det engelska, idiomatiska uttrycket ”to spread the word”,  ges i Merriam-Webster, som självt kallar sig America’s most-trusted online dictionary, synonymen/förklaringen ”to tell others".

Detta spread är, som hörs, släkt med sprida, och används även när man brer en smörgås: ”spread butter on bread”. Det är säkert bara en tidsfråga innan vi ”sprider” smöret på mackan. Då försvinner det svenska "bre/breda". Eller, som många i dag säger, ”bre” slash ”breda”.

Varför kan man inte översätta ”slash” som man gör med ”spread”? Och säga ”bre alternativt breda”? Men dessa lån av ord/betydelser från engelska följer inte någon tydlig linje. Det som stöper om svenskan nu sker helt random. Eller "randomly", som det heter på engelska när ordet är adverb. På svenska motsvaras -ly av ett -t: godtyckligt.

Det är förstås att göra det enkelt för sig med exempel som det som nu följer, men det är bra att bekanta sig med det maskinöversatta språk som kommer att kräva mer och mer av vår möda och fantasi när man inte längre kommer att betala för översättare.

Ibland blir det riktigt poetiskt:

Returnera cheesecakes i pannan och sprida smör, kan vara i pannan, och det är möjligt att cheesecakes och liten smeta det (jag föredrar just en sådan metod dessutom impregnerade cheesecakes)

Är det verkligen så att karaktär spelar någon roll?

Det händer att jag får gå länge och tugga på en mening jag hör eller ser. Följande uttalades i samband med ett program om teater: ”Det här tillför mycket till hans karaktär”.

I mina språkskadade – eller språkfriska! – öron låter inte detta som en svensk mening. Även om man bortser från det faktum att ”roll” (det skådespelare jobbar med) numera kallas "karaktär" (på engelska används ”character” oftare framför "role", har man en känsla av) så ljuder denna utsaga av en mycket tråkig nusvenska. "Det här tillför mycket till hans karaktär”.

Jaha, och vad vill då en petmoster att man ska säga? Jo, kanske ”Det här bidrar till rollens karaktär”. Och se, där använde jag "karaktär", men med en lite annan innebörd!

Ja, så där går dagarna, i ett muttrande-översättande av allt som hörs runtikring en. Förresten kan "runtikring" skrivas som ett, två eller tre ord. Ett sådant faktum känns bra. Det gör däremot inte svaret en person fick i en frågespalt om varför ”tillslut” ofta skrivs ihop (i en värld som annars ser särskrivning som sin huvuduppgift!). Det gällde alltså inte verbet ”tillsluta” utan det som är en variant av "slutligen": "allt blev bra till slut”. En språkvårdare svarade att man givetvis särskriver "till slut", men att det ”kanske kommer att skrivas ihop i framtiden”.

Hm, hm, hm, man bör inte andas om en dylik möjlighet - ens beträffande "framtiden". Om man lyssnar på hur ”tillslut” respektive ”till slut” uttalas, så finns där exempel på de två accenter som gör  svenskan karaktäristiskt sjungande och innebär att vi  har finfina särskiljande ljud i vårt språk. Känner man till detta vet man om man ska skriva isär eller inte!

Inget är dödligare eller dödligast, men viktigast kan det vara!

”Bränderna i Kalifornien”, läser jag, är ”nu de dödligaste i delstatens historia”. Sorgligt som det är undrar man ändå hur det är möjligt att komparera ”dödlig”? Dödlig – dödligare – dödligast? Mja, här har vi en luring. Man kan inte alltid lita på Wiktionary (det har ju sammanställts av dödliga) men här står ändå till ens glädje (jag skrev inte oförställda glädje, det ska sparas på vissa uttryck som ligger nära klichébranten) skrivet: ”kompareras inte”.

Med lika stor glädje (somliga är lättroade) ser man (om man googlar) att superlativen ”dödligast” är rätt begränsad till sin användning.

Det hindrade dock inte SVT som var avsändare till rubriken ovan. Intressant är att SVT:s motsvarighet i Finland, Yle, på sin svenska nyhetssida förra året (när det likaså brann i Kalifornien) skrev att bränderna dittills var de ”värsta” i landets historia.

Med risk för att vara tjatig: Den finlandssvenska språkvården samt medvetenheten om språkets valörer, innehåll, form – vad man vill – tycks vara mil från de svensksvenska motsvarigheterna. Och därifrån är det lätt att ramla in på de finska skolresultat som brukar vara utmärkta.

Här kommer en tanke utan några direkta belägg: Tänk om Finland värnar mer om sina modersmål än andra länder gör? Tänk om modersmålets roll är en av de viktigaste faktorerna i skolan? Tänk om alla ämnen i de flesta skolor bedrivs på modersmålet och om detta kanske också är viktigt för all slags inlärning? Kanske t o m viktigast – en superlativ som finns.

Fult damplagg som blivit politisk ”markör”, del 3

En medveten knutblus som återgäldar sympati? Ja, vad vet en egentligen?

Forts från gårdagen.

Ingen går fri. Naturligtvis fick Emanuel K kommentarer för sin ”folkföraktande snobbism”. Det han skrev om stavningen togs inte väl upp av dem som sitter och väntar på att ”kränkas” och ”förnedras”, dessa urholkade ord som numera används när man blir lite putt. 

Svårt att se något folkförakt i hans text, det är vanligt att folk stavar fel. Han konstaterade bara faktum och skruvade till det lite småkul. 

Faktum är att om hanteringen av språket – av vem det vara månde – inskränkte sig till enstaka stavfel så vore det ingen stor sak. Hur folk i allmänhet skriver och talar finns det anledningar till. Att däremot gammelmedier skriver och pratar som krattor är något att se över.

Att Sara D genom hela programmet sa knutblus, det var konstigt. Och att en så stor del av knytblusmaffian själva kallade den knutblus var lite skumt. 

Om min kompis hade rätt i att det var en sympatiyttring inför de knytblusklädda som stödde henne och i sitt sociala medier-flöde skrev fel, och att Sara D då så att säga också anammade felaktigheten, då är det ännu konstigare. Som en ”markering” från Sara D – gentemot vad? – skulle jag nog själv anse den tam, på gränsen till intig. 

Men vad vet man. Eller ”vad vet en” som den moderna människan lite käck-dialektalt ofta skriver och säger.

Fult damplagg som blivit politisk "markör", del 2

(Forts från i går) Där satt jag vid radion med spetsade öron: jodå, hon sa knutblus hela tiden.

Detta i mina ögon rätt fula plagg skulle bli upprinnelse till en hetsig ordväxling mellan undertecknad och en kompis som lyssnade vid samma tillfälle. ”Hör du!” sa jag. ”Hon säger knutblus och det heter knytblus!”

Nu ska gafflandet mellan mig och kompisen förkortas, såååå intressant var det inte, men mynnade ut i följande: Jag tyckte att det var märkligt att just Sara D inte visste vad bluseländet heter när hon nu ändå gjort den till "sin". Kompisen menade att detta måste vara var en s k markering, att Sara D mycket väl vet att det heter knytblus, men att hon hade en baktanke. Denna skulle kunna bestå i att återgälda den sympatiyttring som blusmanifestationen utgjort.

Dessutom hade följande hänt tidigare i våras:

Journalisten Emanuel Karlsten skrev i GP att ”Hundratals, kanske tusentals, skriver ’knutblus’ i sociala medier och backar Sara Danius genom att posta bilder på sig själva i plagget. Det är en smula ironiskt eftersom det tydliggör behovet av Svenska akademiens kanske viktigaste verk, ordboken (det stavas knytblus!).”

Han övergick till att diskutera symbolvärdet hos blusen ifråga i sin krönika som beskrev det då aktuella förloppet och där han uppenbart stod på metoo-rörelsens sida.

Avslutningsvis redogjorde han för de starka känslor dramat i akademien väckt: ”Trots att en minoritet vet vad de aderton sysslar med eller vad konflikten i sak handlar om. Det enda vi bestämt vet är att ingen kvinna längre ska offras för en mans brott. Tills akademien också förstått det står felstavade knytblusar utanför deras port och kräver förändring.”

De ”felstavade knytblusarna” skulle EK få äta upp. Fortsättning följer.

Fult damplagg som blivit politisk "markör", del 1

Efter att ha hört hur slipovern (se denna blogg 12 nov) i ett radioprogram kallades ”ställningstagande och markör”, slog mig en språkligt intressant och udda grej från tidigare i år. Svenska Akademiens förra ständiga sekreterare Sara Danius talade i programmet Sommar bl a om det som blev något av hennes signum vid tiden då det begav sig.

Hon bär/bar ofta knytblus. Plagget behöver ingen beskrivning, av namnet går det att lista ut hur en sådan blus kan se ut även om man aldrig sett någon.

 
Sprungen ur 1800-talets senare del, med en popularitet som därefter gått upp och ned, slog den även till ca hundra år senare. Då bars den av personer som inte direkt bekände sig till någon slags vänsterståndpunkt. Man kan nog kalla knytblusen en karriärs- och/eller klassmarkör. 

Sara Danius, aningens för ung för att ha fått nog av plagget under 1980-talet, återtog (det svenska ordet för ”reclaim”) det och denna blus kom att bli en symbol i den kris, eller strid, som uppstod i Svenska Akademien i våras. På en given dag uppträdde många som sympatiserade med henne, klädda i just knytblus, och den blev till ett sådant ”ställningstagande” som då och då dyker upp i vår ombytliga tillvaro. 

Själv ytterst ljummen inför den sortens manifestationer fick jag ändå skäl att lystra i det nämnda Sommarprogrammet. Hon sa nämligen inte "knytblus". Som lyssnare flämtade man till: En akademiledamot tillika författare! Hon sa "knutblus" (som t o m Words stavningsprogram stryker under med rött).

Fortsättning följer.

Där ute? hade man tänkt fundersamt och tittat ut genom fönstret

I går skrev jag om där och då och här och nu. Om man flyttar sitt medvetande och sina tankar en fyrtio, femtio år bakåt, är det svårt att minnas att  "här och nu" och "där och då" användes på just det där sättet. Alla ord betydde mer vad de betydde. Nja, det har förstås alltid funnits mångtydiga ord, synonymer och allt möjligt, men man höll inte på och fjantade sig med småord på det där viset.

 
I ett av public service-tv:s koppleriprogram sa en programledare nyligen: "Det finns någon där ute för oss alla." En sån mening hade nog inte blivit förstådd för några decennier sedan. "Där ute?" hade man undrat och tittat ut genom fönstret. 

Engelskans ”out there” kan, förutom att betyda samma konkreta "där ute" som svenskan,  ha en mycket vid betydelse: "i tillvaron/världen/livet". Här i landet – om vi nu ska använda koppleriprogrammets honungsmening – sa vi nog förr det enkla: ”det finns någon för alla”.

Innan engelskan kom och petade sig in i småordens skrymslen var vi ännu underbart konkreta: Sa vi ”där ute” menade vi bara ”inte här inne”.