Det saknas innehåll och substans i vardagen

”Håll Sverige rent” är en bra slogan. Liksom även ”Håll Norrbotten rent” och ”Håll naturen ren”, som, om jag fattat rätt, är den första uppmaningen i städkampanjen från 1962. 

Men ”Håll det rent” (gårdagens inlägg) känns språkligt konstig. Vadå ”det”? Visst kan man formulera en mening så på svenska, men det är något rumphugget över den. Ett mer utarbetat påstående som ”I min nya lägenhet ska jag försöka hålla (det) snyggt och rent”, låter bättre. 

Alltså är det nåt med detet som är svårt att komma åt. Är jag ensam om den reaktionen? Det finns de som börjar himla med ögonen när man filosoferar högt kring såna här spetsfundigheter. Om de nu är spetsfundigheter...

En av mina informanter (de äro tusenden) var inne på något liknande häromdagen. Med ”liknande” avses ”det var då själva faen att allt måste låta så märkvärdigt när det inte är det”. I informantens banksaldo hade 275 kronor dragits till ”Bekväma vardagen”.  Avsändare i ett saldo brukar annars heta Svennes kiosk, Tandläkare Svensson, Optiker Nilsson eller Apoteket Skvattram. Namnet på den som dragit summan hette alltså ”Bekväma vardagen”. Informanten grubblade länge och gick sedan till botten med sin undran. Det visade sig vara banken själv som kallade sitt betalkort och möjligen någon ytterligare avgift för ”Bekväma vardagen”. Av bankens namn syntes inte röken.

Endast fantasin sätter gränser, säger folk nu för tiden (och allt för ofta), men i Ingentingland saknas både fantasi och gränser . "Bekväma vardagen"!

Renhållningsarbetet fortsätter på alla plan

Så långt har det gått: man blir sin egen spin-off-apparat när man tittar närgånget på språkliga fåter. Dessa genererar, som det heter i dag, fler och fler knasigheter.

I gårdagens könsliga utfall återkom det där eländiga verbet ”definiera”. Det har redan avhandlats i  bloggen, men är så irriterande att det är värt en repris. ”Jag definierar mig som… hon definierar sig som….” – vad är det för sätt att tala? 

Naturligtvis beror detta på att en stor värld oavbrutet talar om hur den ”defines himself, myself, itstelf" och vilket jädrans ”self” det nu handlar om. På svenska går att i stället för ”jag definierar mig som en äldre person” säga ”jag är en äldre person”. Djuplodande snicksnack kan man med varm hand lämna till psykosociolingvistvetenskapliga avhandlingar. 

Vill man fjärma sig ("distansera sig", för den som inte vet vad ”fjärma sig” är) en liten smula och strama upp budskapet kring sin vansinnigt intressanta person kan man säga: ”jag ser/betraktar mig som en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år" (citatet lånat från Astrid Lindgrens Karlsson på taket).

Men nu får det baske mig vara färdigtröskat med hur och vad man definierar sig som på ett tag!

 
Åter till de språkliga restprodukterna samt lite vanligt avfall. I en medelstor stad iscensattes en kampanj för att få invånarna att inte kasta skräp omkring sig. Kampanjen hette ”Håll det rent”. Att åter använda en gammal slogan, "Håll Sverige rent", är förstås inte möjligt i en tid som mååååste ”förnya”. Och då får man ett tambudskap som resultat: ”Håll det rent”.

Mer renhållningsarbete i morgon!

Bor vi egentligen i en naturfilm av Sir David Attenborough?

Igår utlovades på denna plats en genusdiskussion, såna kan man aldrig få nog av. Nu skämtar jag, för egentligen räcker det och blir över. Fram till för några år sedan satte denna skribent, fostrad av 60- och 70-talen,  etiketten ”benhård feminist” på sig. Den tiden var kanske stötande för andra, men debatten var inte överdriven och man kunde välja sin egen feministiska profil.

Nu vete fåglarna. För en något äldre person är den nya s k feminismen oerhört provocerande och utmanande. 

Försöker ibland diskutera detta med det unga gardet, och pumpen är vad man åker på då. 

Ta gårdagsexemplet ”twerka”, av Wikipedia beskrivet som ”sexuellt utmanande”. Har man sett minsta filmsnutt där en kvinna (som det vanligen är) utför dessa rörelser så är man underligt funtad, anser undertecknad, om man inte blir generad över tilltaget samt blundar.

 
Just detta är många av de nya feministernas verktyg: av med kläderna, bete sig sexuellt utmanande och ropa – om någon protesterar – ”det är jag som bestämmer och ingen annan jävel ska definiera mig!” 

Nej, så klart, det är i och för sig sant. Men vad är det som får kvinnor att – om de t ex är sångerskor –  åla runt i minimala kläder, stöna och sjunga med tungan utanför munnen? Och som om det inte vore nog: bli hyllade av en jättepublik?  Själv ser jag pornografi, men det kanske kommer sig av mitt medfödda synfel?

Att det går hem där man minst av allt anar visar en överraskande hitlåt för några år sen om att ”skaka rumpa”. Ointresserad av den sortens ”underhållning” kom jag aldrig i kontakt med sången i fråga utan tittade först nu på artisten och videon samt letade fram texten. 

Den blev riktigt poppis hos barn. Men att föräldrar och, ännu värre, mor- och farföräldrar, hängde på är svårt att fatta, särskilt för en gammal råfeminist. 

För den som missat texten, här är den, och sjung den ihop med barnen om det känns bra: https://genius.com/Sean-banan-skaka-rumpa-lyrics

Kanske mera en bacill än en bakterie när det kommer till kritan

Det gäller alltså det där med att förstå. Man kan givetvis inte tala eller skriva så att ALLA fattar, det vore en omöjlighet. Men man föreställer sig ändå att språket i de s k gammelmedierna bör nå ut till de flesta. Som framgår av mediernas namn borde det främst kunna begripas av gamlingar. 

Just en sådan, d v s en i min egen ålder, satt och tittade på ett sportprogram som på övligt vis gjorde tillbakablickar på förra årets händelser. 

”De använde ett ord jag aldrig hört”, sa gamlingen, som ändå är kapabel nog att beskriva sammanhanget ordet förekom i. Det gällde en fråga som en fotbollsstjärna (kvinna) fått samtidigt som hon erhöll ett stort pris. En journalist hade frågat om ”hon kunde twerka”. 

Gamlingen som hört talas om bakterien twar tyckte att det lät otäckt, men var framför allt förgrymmad på att det inte fanns en ansats hos journalisterna i tv-studion att förklara ordet. 

”Du är väl bra okunnig”, sa undertecknad och visade Wikipedias förklaring: 

Twerking är en dansstil, där dansaren, som vanligtvis är en kvinna, står lätt hukande och bredbent och skakar sina höfter och rumpa, på ett sätt som kan uppfattas som sexuellt utmanande. 

Frågan till spelaren hade upprört många sportintresserade: Vad hade fotbollsstjärnan och den fina utmärkelsen att göra med att utföra en sådan rörelse?

 
I morgon frångås det rena sbråkanslaget för en diskussion av typen "gender" och "du ska väl skita i vad jag definierar mej som"!

Ett av sbråkmakarens otaliga credon*

Det är väl bäst att förklara gårdagens utfall så att man inte blir hämtad och inlåst. Att gå in helhjärtat för det egna språket och i sammanhanget få erfara vad nätet (tekniken, medierna människorna – vad man ska skylla på är oklart) gör med – i det här fallet – svenskan, ja, det ger en märklig känsla. 

Naturligtvis sker precis samma sak med jordens alla språk och en mängd andra företeelser som är stadda i förändring och förruttnelse. 

Jag brukar ofta söka efter anledningar till varför människor i dag talar och skriver som de gör och då blir man lätt dyster. 

De som är mindre lagda åt det lättskrämda hållet fortsätter att yttra käcka meningar om att ”språk är levande och förändras”. Aldrig någonsin har undertecknad sagt emot detta faktum. Dyker man ner i etymologin, läran om ordens historia (och all övrig språkhistoria), blir det uppenbart att det varit så. Det är dock en skillnad på de käcka och mig.

Bakom den optimistiska hållningen står språkvårdare, -vetare och -forskare. I artiklar och radioprogram är de med på allt i språkväg under ropet ”huvudsaken är att man förstår”. Det sbråkmakaren med sorg i hjärtat nu ägnar sig åt är att beskriva hur ini helskotta knepigt det börjat bli att just förstå. 

För det pågår ingen vanlig språkhistorisk process utan nu går det undan. Och anledningen är tyvärr, hur välmenande man än försöker se på saken, att de som ska meddela sig med oss, publiken, läsarna, lyssnarna, inte längre har språket i sin hand. 

Vi får väl twerka (förklaring kommer i morgon) om saken.

* "Credo kan även glida över mer mot måtto", skriver en nätsida som utger sig för att vara en synonymservice. "Credo" innebär "fast övertygelse" eller "tro". Däremot är "måtto" nåt annat, men "motto" betyder ungefär detsamma som "valspråk"

Först tänker man säga upp sig, sen kallar plikten

För oss som utrustats med siarutrustning ser inte framtiden ljus ut. Eller snarare: samtiden förstår inte våra varningsrop och fortsätter på sin inslagna, verbaltaffligt beskrivna väg.

Ville kolla gamla kolleger, slog på Voluspa och fann under första träffen följande meddelande: ”Du hittar garanterat dina "must haves" hos oss. Shoppa enkelt & fraktfritt här.” 

Det låg ett tiotal must-haves-annonser och blockerade vägen fram till Valans spådom, den träff jag var ute efter. (Must-haves förstår de flesta innebörden av och uttrycket används precis så – även på svenska – av många av den moderna världens biljonärer. Jag talar om influencers och bloggare i 20-årsåldern som skriver om must-haves i form av kläder, kosmetikaprylar, doftljus och annat essentiellt för det mänskliga välbefinnandet.) 

 
Tillbaka till framtidsfunderingarna: I morse kom åter en av alla de smällar man får som orakel. Lägger man ihop tecknen (de är inte många, men kraftfulla) så inser man att de nationella språken är borta inom en kvart. 

De som gräver ner sig i nätet finner mer än de söker. Läsaren ska inte tröttas med detaljer och förresten skriver siare aldrig saker i klartext. Vi litar på beredvilligheten att tolka information. 

När sånt här inträffar, när djupen klipper till och hotar att äta upp en, vill man sluta jobbet. Men det blir inget av med det. Tänker fortsätta bli skitarg när en kulturjournalist säger en mening som ”jag såg det inte komma” och menar ”det var jag inte beredd på”. 

En engelsktalande skulle säga ”I didn’t see it coming”.

Paragrafryttaren galopperar fram i det språkliga mörkret

Det är känt att vissa blaskor vräker ut maskinöversatta engelska texter. Om sådant kan man få höra att det bara är att ”gilla läget”. Men nej, det just såna lägen var och en bör ogilla.

Det är ju förifanken public service! tänker jag ibland och suckar både ljudligt och tyst. I sitt s k sändningstillstånd skriver SVT följande (§ 6):

SVT har ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. Språkvårdsfrågor ska beaktas i verksamheten.

Vidare sägs att programutbudet ”som helhet ska präglas av folkbildningstraditioner”. Förutom mot koppleriprogram (koppleri är f ö förbjudet i 6 kap, 12 § Brottsbalken) och mycket annat som har oerhört lite med folkbildning att göra, vänder jag mig även oförtröttligt mot språket i SVT/SR. Hur kan ett citat från Theresa May lyda (SVT Nyheter, alltså webbsidan): ”Jag kommer att kämpa med allt jag har”?

”Med allt jag har”? Det låter inte så svenskt, va? Nej, och är det inte heller. Letade fram källan där T M sagt: ”I will fight with all I’ve got” Så kan man uttrycka sig på engelska. På svenska, som är ett annat språk, kan motsvarande idiomatiska uttryck lyda något i still med: ”jag kommer att göra allt som står i min makt”, eller ”jag kommer att slåss med näbbar och klor”.

Innebär den där paragrafen i sändningstillståndet något eller tuggar man bara luft? Den tolkningen låter trolig, annars skulle väl SVT se till att följa riktlinjerna?

Språkvård, phöh. Folkbildning, phöh.