Nej, jag vill inte ha "en trevlig dag”. Uppvuxen i en kärv men vänlig tid utan krus och prut undanber jag mig ”fortsatt trevliga dagar”. Nu följer dock alla de där larviga förklaringarna och förbehållen en äldre, vanlig människa måste ge ifrån sig för att inte avrättas av folkdomstolen: Vi brukade vara trevliga och respektfulla i mitt hemland (ja, det är klart att läsaren genast kommer på ett antal undantag!), vi brukade värna om integritet. Dessa egenskaper, tillägnade, givetvis, gjorde att vi svenskar (nordbor) fick rykte om oss att vara svårtillgängliga, lite hopknäppta, liksom.
Vad jag längtar efter dessa dagar!
Inte en enda en man inte kände önskade en en (hoppsan, så många ”en” det kunde bli här då!) "trevlig dag" eller, i värsta fall, ”fortsatt trevlig dag”! När tillvaron emellanåt har en riktigt negativ anstrykning kan ”Ha en fortsatt trevlig dag” få en att vilja begå våldshandlingar som förmodligen skulle göra dagen ännu sämre.
Vi har inte hållit på och larvat oss som man gjort längre i det stora landet i väster och vars förbaskade tomma fraser vi importerat ihop med miljoner andra fraser.
Ett mesigt tonfall har brett ut sig över landet (kanske hela västvärlden och lite till) där folk i allmänhet låter som radiopsykologer när de talar. Tvi fan, vill man lägga till.
En morgon läste jag i en lokaltidning rubrikerna ”Var kommer tilliten ifrån? Och strax därpå ”Våga känn tillit till omvärlden”.Hade detta varit på 70-talet hade man trott att man befann sig på ett Holiday Magic-möte eller i en tidig bok av Wayne W Dyer. På den tiden var svenskar (och säkert en hel del andra nordeuropéer) ännu ett friskt, tjurigt och opåverkat folk – åtminstone satte man en ära i att inte låta sig duperas av fagert snömos.
Ska det här mjäket och intigheten fortsätta? Ska det växa i vårt inre på samma sätt som skräpmat, läskedrycker och alkohol låter vårt yttre svälla till oigenkännlighet? Nej, mandom, mod och morske män samt väldigt morska kvinnor är vad jag söker. Och tänk att det gått så långt att man i såna här sammanhang dessutom måste tillägga att man inte är Sverigedemokrat
Ur led är tiden, urled är tiden!
*Slå för guds skull upp ”förment” och begrip vad som menas!
söndag 7 juli 2019
lördag 6 juli 2019
Det är väl inte alltid man vill sanktionera sanktioner egentligen
Hänvisande till gårdagsinlägget ställs frågan åter: vad betyder saker egentligen? I sökandet efter vad-det-nu-var hamnade sbråkmakaren på bloggen Jessicas grotta. Den skrivs av ytterligare en sån där person som får ur sig ett stycke text nästan varje dag. Vad driver oss som inte bloggar om smink, kläder och annat av intresse och som renderar tusentals, ibland miljontals ”följare” och därmed en massa annonspengar?
Det kan vara svårt att begripa. Undertecknad har i alla fall språk som skötebarn, medan Jessica verkar luta en del åt det juridiska. Hon har studerat till ”paralegal” – ett begrepp man (jag) tvingas slå upp. De enda saker man själv kan som börjar på ”para-” känns avlägsna.
Det kan vara svårt att begripa. Undertecknad har i alla fall språk som skötebarn, medan Jessica verkar luta en del åt det juridiska. Hon har studerat till ”paralegal” – ett begrepp man (jag) tvingas slå upp. De enda saker man själv kan som börjar på ”para-” känns avlägsna.
Nå, det inlägg jag hamnade på hade rubriken ”När ett ord betyder något annat än vad man tror”. (Googla på ”Jessicas grotta” och leta rätt på 7 augusti 2013) Hon skriver där om ”sanktion” och ”sanktionera” på ett sätt att man själv känner behov av att kolla. Orden hör inte till undertecknads ordförråds mest använda glosor, så jag slår upp i svenska.se/tre.
I den mest använda ordboken, SAOL, står beträffande substantivet, sanktion, ”1) stadfästelse; bifall, godkännande 2) mest i pl.; straffåtgärd”. Här ges ett vanligt exempel: ”ekonomiska sanktioner mot Iran”. Och verbet, sanktionera, förklaras med ”stadfästa, godkänna”
Någon med ett obändigt intresse för etymologiska efterforskningar kan ta sig an uppgiften att reda ut hur ett ord kan ha motsatta betydelser. Fast det är väl som med mitt eviga ”mot”. Ibland betyder det ”för”.
Någon med ett obändigt intresse för etymologiska efterforskningar kan ta sig an uppgiften att reda ut hur ett ord kan ha motsatta betydelser. Fast det är väl som med mitt eviga ”mot”. Ibland betyder det ”för”.
fredag 5 juli 2019
Berättelsen om Elisabeths surdegar och Olles stenar
Det E särskilt tänkte på var det stora uppsving detta sätt att baka fått och såg själv surdeg som något bra. Googlar man på ordet så är det också mycket riktigt otaliga recept man får som resultat. Det är även kul att läsa det åtta år gamla inlägget hos Institutet för språk och
folkminnen om företeelsen ”surdegshotell”. I vilken mån dessa hotell fortsätter att frodas är i skrivande stund (klyscha!) obekant.
Här är Olles egna funderingar som han skrev i ett mejl:
Att förflytta berg känns ju STORT (genom stark tro)
Att stjälpa stort lass är väl också en prestation (av liten tuva)
Men att ”välta en sten” känns inte som nåt storverk. Hur stor sten pratar vi om?
torsdag 4 juli 2019
💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗
Så här kan en jätteslapp översättning (förmodligen är det Google Translate som ligger bakom) se ut när en australisk sångerska beskriver sitt liv tidigare och nu:
Jag kan vara nostalgisk över den tiden. Jag kan inte säga att jag saknar den, det skulle vara lite missvisande. Som att jag inte skulle vara lycklig över där jag är nu, och jag är lycklig över där jag är nu.
Det är TT som tycker att ”där jag är nu” är ett bra språkbruk. Mer svenska vore …lycklig/glad över min situation för tillfället” eller ”… ”glad/lycklig över hur jag har det nu/för tillfället”.
Sammanfattning: en platsangivelse är väl ändå inte det bästa sättet att beskriva en sinnesstämning hur hjärtgripande den än är?
Se där kom ett ord med som fick mig i obalans häromdan när det användes av vem-det-nu-var. ”Hjärtgripande, hm, hm, hm”, tänkte jag och började finkamma lexikon i min närhet och även bortanför densamma.
En korrekturläsare ligger alltid i startgroparna så fort något med ”hjärt” dyker upp. Det beror på att den (utdöda) yrkesgruppen ofta stötte på ordet ”öppenhjärtlig” (som faktiskt stryks under med rött av Word, tack för det). Det heter ju öppenhjärtig eftersom ordet ”hjärtlig” har en annan slags betydelse (eller hur nu förklaringen lyder).
Än så länge ges i svenska ordböcker bara ”öppenhjärtig”, men pass på! Se gårdagens inlägg och inse att det bara är en fråga om tid: När tillräckligt många säger/skriver ”öppenhjärtlig” så heter det så!
Hur som helst, och något av en chock för undertecknad: ordet ”hjärtgripande” finns i de flesta ordböckerna. Ja, så där ser livet ut, fullt av fällor på vad man tror vara en bred, asfalterad väg.
Det är TT som tycker att ”där jag är nu” är ett bra språkbruk. Mer svenska vore …lycklig/glad över min situation för tillfället” eller ”… ”glad/lycklig över hur jag har det nu/för tillfället”.
Sammanfattning: en platsangivelse är väl ändå inte det bästa sättet att beskriva en sinnesstämning hur hjärtgripande den än är?
Se där kom ett ord med som fick mig i obalans häromdan när det användes av vem-det-nu-var. ”Hjärtgripande, hm, hm, hm”, tänkte jag och började finkamma lexikon i min närhet och även bortanför densamma.
En korrekturläsare ligger alltid i startgroparna så fort något med ”hjärt” dyker upp. Det beror på att den (utdöda) yrkesgruppen ofta stötte på ordet ”öppenhjärtlig” (som faktiskt stryks under med rött av Word, tack för det). Det heter ju öppenhjärtig eftersom ordet ”hjärtlig” har en annan slags betydelse (eller hur nu förklaringen lyder).
Än så länge ges i svenska ordböcker bara ”öppenhjärtig”, men pass på! Se gårdagens inlägg och inse att det bara är en fråga om tid: När tillräckligt många säger/skriver ”öppenhjärtlig” så heter det så!
Hur som helst, och något av en chock för undertecknad: ordet ”hjärtgripande” finns i de flesta ordböckerna. Ja, så där ser livet ut, fullt av fällor på vad man tror vara en bred, asfalterad väg.
onsdag 3 juli 2019
Det borde inte vara legio att se på språkets förändringar så!
Det ska inte vara legio att bete sig så, säger någon akademiker i radion och språkets väktare hoppar högt av harm.
Ordet betyder inte ”legitimt” eller ens något åt hållet, ”legio” betyder "många". Härkomsten är latin, berättar Wikipedia som (med allas vårt bistånd) ännu är grindvakt och säger ”Även felaktiga tolkningar av uttrycket "legio", som att något är kutym eller praxis, förekommer”.
I viss mån säger Wiktionary detsamma men håller dörren öppen för den (för undertecknad förkastliga) vacklan som uttalas ”om många säger fel blir det rätt”. För miljonte gången tänker jag framhålla en åsikt: Det är klart att språket förändras. ”Över tid”, som de säger som anammat engelska ”over time” och glömt att man kan säga ”med tiden”.
Som man blir varse när man googlar på den här typen av frågor har de flesta språkforskare denna mycket liberala inställning. Det verkar också som om en gräns redan är passerad, man hittar fler diskussioner i ämnet ”rätt och fel” som daterar sig ca tio år tillbaka.
En ung språkforskare skrev om ordet ”legio” 2011:
När det gäller ords betydelse är det inte självklart enkelt att slå fast rätt och fel. För ord får ju sin betydelse genom användning, och vem har egentligen makten att bestämma hur andra ska använda ett visst ord? Om många språkbrukare använder uttrycket ”det är legio” i betydelsen ”det är comme-il-faut” eller ”det är praxis”, så har ju uttrycket de facto fått denna betydelse, även om den står i strid med ordboksdefinitionerna. Blir den nya användningen tillräckligt utbredd måste ordböckerna ändra sina definitioner, så att de speglar språkbruket. Med andra ord: När tillräckligt många människor säger fel blir det rätt, vilket Olle Josephson diskuterat i en språkspalt.
(Som f ö är följande: https://www.svd.se/nar-fel-blir-ratt-en-fraga-om-statistik)
Själv tänker jag inte ansluta mig till den filosofin. Vad forskarna diskuterar är en tid (förr) när språkförändringar gick långsamt eftersom kommunikationerna var långsamma. Nu går allt på ett ögonblick och därför finns egentligen större (men mycket svårarbetade) anledningar för alla länder eller språkområden att göra allt för att bevara sina tungomål.
Detsamma gäller för jordens språk som för allt levande, det är också en miljö- och klimatfråga.
Ordet betyder inte ”legitimt” eller ens något åt hållet, ”legio” betyder "många". Härkomsten är latin, berättar Wikipedia som (med allas vårt bistånd) ännu är grindvakt och säger ”Även felaktiga tolkningar av uttrycket "legio", som att något är kutym eller praxis, förekommer”.
I viss mån säger Wiktionary detsamma men håller dörren öppen för den (för undertecknad förkastliga) vacklan som uttalas ”om många säger fel blir det rätt”. För miljonte gången tänker jag framhålla en åsikt: Det är klart att språket förändras. ”Över tid”, som de säger som anammat engelska ”over time” och glömt att man kan säga ”med tiden”.
Som man blir varse när man googlar på den här typen av frågor har de flesta språkforskare denna mycket liberala inställning. Det verkar också som om en gräns redan är passerad, man hittar fler diskussioner i ämnet ”rätt och fel” som daterar sig ca tio år tillbaka.
En ung språkforskare skrev om ordet ”legio” 2011:
När det gäller ords betydelse är det inte självklart enkelt att slå fast rätt och fel. För ord får ju sin betydelse genom användning, och vem har egentligen makten att bestämma hur andra ska använda ett visst ord? Om många språkbrukare använder uttrycket ”det är legio” i betydelsen ”det är comme-il-faut” eller ”det är praxis”, så har ju uttrycket de facto fått denna betydelse, även om den står i strid med ordboksdefinitionerna. Blir den nya användningen tillräckligt utbredd måste ordböckerna ändra sina definitioner, så att de speglar språkbruket. Med andra ord: När tillräckligt många människor säger fel blir det rätt, vilket Olle Josephson diskuterat i en språkspalt.
(Som f ö är följande: https://www.svd.se/nar-fel-blir-ratt-en-fraga-om-statistik)
Själv tänker jag inte ansluta mig till den filosofin. Vad forskarna diskuterar är en tid (förr) när språkförändringar gick långsamt eftersom kommunikationerna var långsamma. Nu går allt på ett ögonblick och därför finns egentligen större (men mycket svårarbetade) anledningar för alla länder eller språkområden att göra allt för att bevara sina tungomål.
Detsamma gäller för jordens språk som för allt levande, det är också en miljö- och klimatfråga.
tisdag 2 juli 2019
Piece of cake? Historien om spajken, hajpen, piken och gäddan
Det en forskare sa i radion var alltså inte typiskt ”akademiskt”: ”Detta var det bästa samtalet ever”. Sånt hör man varje dag, t o m från en själv om man inte vaktar sin tunga.
Varför välja ett helt vanligt ord från engelska, ”ever”, och ersätta med ett helt vanligt svenskt ord, ”nånsin”? Ja, säg det, men det måste bero på att engelska inte bara sipprar in i svenskan, utan forsar och sköljer bort den!
Samma forskare sa en till sak som är lika vanlig i alla sammanhang: ”Jag trodde att det skulle vara piece of cake att hitta det här.” Om man tycker att ”enkel” är ett för simpelt ord så kan man ju välja den kakliknande frasen ”lätt som en plätt”.
Vidare sa samma person om ett resultat kollegerna förbisett: ” Trodde bara att de andra missat spajken”. Som lyssnare kan man anta att engelska ”spike” låg bakom. Uttalet ”spajken”, liknar sättet man säger (och skriver) engelskans hype på, ”hajp”.
Diverse lexikon anger att ”spike” bl a kan innebära ”topp, stegring, uppgång”, m fl synonymer. Skriva ordet i bestämd form kan man förstås inte, för ”missa spiken” på svenska är ju något mer handfast smärtsamt, så att säga.
Dessutom tycks den här forskarspiken, -spajken, ha vissa likheter med ”piken”, alltså den som kommer från engelskans ”peak” och likaså betyder ”topp” och lite annat som pekar uppåt. Skriver man då piken, på svenska, uppstår bryderi eftersom ”pik” är något tråkigt som folk strör omkring sig. Eller man kanske tror att det (i analogi med spiken) uttalas ”pajken”.
Pike är dock engelska för gädda.
måndag 1 juli 2019
Att tala som en kvanting* gör det inte särskilt lätt för lyssnare
Det är förstås inte riktigt comme-il-faut att klaga på andras språkbruk när man själv pratar som en kvanting. Å andra sidan är det väl precis vad alla kvantingar gör: man föds i en tid man inte bestämt själv, pratar som folk omkring en gjort rätt länge (så var det i alla fall förr) och försöker också förstå det nya språket. Om det då ser ut som nu blir man, som kvanting, arg. Inte på dem som talar det nya språket utan för att det ändras från dag till dag. Där bakom springer man och försöker att få tag i åtminstone svansen på språket, men det finns inget att gripa tag i ens!
Men det är inte bara dagens plastic-padding-språk som är svårgripbart, så är även ord av slang- eller dialektkaraktär.
Det händer att ord hoppar ur munnen utan kontakt med hjärnan. Ibland finns anledning att säga: ”Den här veckan är helt tjåkad för min del”. Eller så är det något annat som är ”tjåkat”.
Innebörden är dock klar: det betyder ”pressat, fullt, fullsmockat” etc. Ordklassen är alltid adjektiv/adverb, aldrig någon form som antyder substantiv eller verb. Som det senare, verb alltså (”vad någon gör”, som fröken i småskolan brukade säga lite hjälpsamt), tycks det ha använts på 1920-talet, då som s k fult ord. I alla fall hittar jag ”tjåka” på sajten ”Fula ordboken” med en innebörd som inte är svår att gissa sig till.
Googlar man tar räckan av betydelser aldrig slut: haka (som i haka i något), släpa, gnida, pina. Några användare avser ”käka” eller ”prata”. Det finns säkert fler. I mitt fall är det nog fråga om ett tidigt lånord från engelskans ”choke” med innebörden ”strypa”. Ordet förekom flitigt i min barndom när motoranvändare ibland såg sig nödgade att ”choka” – strypa tillförseln av luft.
Slangopedia säger att den som ”är helt chokad” är någon som har fullt upp. Det är alltså vad jag använt, inte någon slang som betytt andra saker!
* Kvanting betyder ”grabb” eller ”slyngel”. Ordet är mest (?) känt för att det förekom i Kväsarvalsen från 1898: En kvanting träder i salen in/för att fröjdas med fjällan sin...
Men det är inte bara dagens plastic-padding-språk som är svårgripbart, så är även ord av slang- eller dialektkaraktär.
Det händer att ord hoppar ur munnen utan kontakt med hjärnan. Ibland finns anledning att säga: ”Den här veckan är helt tjåkad för min del”. Eller så är det något annat som är ”tjåkat”.
Innebörden är dock klar: det betyder ”pressat, fullt, fullsmockat” etc. Ordklassen är alltid adjektiv/adverb, aldrig någon form som antyder substantiv eller verb. Som det senare, verb alltså (”vad någon gör”, som fröken i småskolan brukade säga lite hjälpsamt), tycks det ha använts på 1920-talet, då som s k fult ord. I alla fall hittar jag ”tjåka” på sajten ”Fula ordboken” med en innebörd som inte är svår att gissa sig till.
Googlar man tar räckan av betydelser aldrig slut: haka (som i haka i något), släpa, gnida, pina. Några användare avser ”käka” eller ”prata”. Det finns säkert fler. I mitt fall är det nog fråga om ett tidigt lånord från engelskans ”choke” med innebörden ”strypa”. Ordet förekom flitigt i min barndom när motoranvändare ibland såg sig nödgade att ”choka” – strypa tillförseln av luft.
Slangopedia säger att den som ”är helt chokad” är någon som har fullt upp. Det är alltså vad jag använt, inte någon slang som betytt andra saker!
* Kvanting betyder ”grabb” eller ”slyngel”. Ordet är mest (?) känt för att det förekom i Kväsarvalsen från 1898: En kvanting träder i salen in/för att fröjdas med fjällan sin...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)