Gåta: vad är det som fungerar även när det inte fungerar?*

Den 6 juli skrev jag bl a om när samma (i stort sett) ord har motsatta betydelser i sig. Som om det inte räckte hade även inlägget 11 april 2017 liknande innehåll. Det blir ett väldigt upprepande sig, men vad göra när även världen kör ständiga repriser?

Nu senast handlade det om "sanktioner" och "sanktionera" som kan ställa till det för hederligt språkordentliga medborgare. Dessutom nämndes även mot-för-problemet.

”Vi arbetar mot snuset” lyder en rubrik man kan hitta och det låter som sådant folk har brukat arbeta mot. Men så kommer formuleringen ”vi arbetar mot våra leverantörer” och man tänker ”gör inte det för guds skull, de räknar med att ni arbetar för eller med dem eller något vänligt!"

I alla fall blev det problem med horoskopläsningen i dag. Under min stjärnbild stod att mitt ”vanligtvis tillförlitliga omdöme tycks kunna klicka lite” när jag "ställs inför något oväntat".

Men säger man att folk "klickar" med varann går det bra och inte dåligt, så fylld av förbryllan (jag kan väl skriva hur jag vill när andra gör det?) letar jag och finner på Språkrådet en diskussion i ämnet från 2004. Där står att ordet kan betyda såväl ”fungera” som ”inte fungera”.

Språkrådet har betydligt större tolerans för sånt här (jämfört med den som skriver dessa rader) och avslutar sin lilla utläggning så här:

Det kan verka konstigt att ordet klicka nästan alltid fungerar fast det har motsatta betydelser. Det visar hur skickligt vi utnyttjar sammanhanget när vi ska förstå ett ord.

* Svar: betydelsen av ordet klicka

För den som till äventyrs undrar var orten Orten ligger

Slang brukade vara lätt att identifiera förr i världen, men nu börjar det bli svårt. Om jag fattat rätt så var slang länge något som ungdomar använde. Men i takt med människans ökande intresse att verka ungdomlig så kryper denna språkvariant upp i åldrarna.

Teknikspråk är också poppis eftersom vår samtid erbjuder utmaningar för folk i alla åldersgrupper.

Men slangen var det! Jag läste i bladet om ”en entusiast i Orten”. Eftersom det inte är allom givet att vara hiphop- eller rapartist (rap som i en sånggenre, alltså) så kanske inte heller alla läsare av ett sådant blad vet vad som menas med en ort som heter Orten.

Men det är bara ”förorten” som förkortats till ”orten” och även fått namnstatus med stor begynnelsebokstav. Man har länge brukat säga ”stan” och menat Stockholm, Gävle eller Kiruna om man bott där själv, men man har inte kallat den Stan.

Det här har givetvis amerikansk förebild. Först har vissa ungdomsgrupper talat om sin ”neighborhood” som ”the hood” – eller snarare ”Da Hood”. Även i Sverige.

Utan att vara expert i ämnet tror jag att det ”böjdes” på svenska och kallades ”hooden” eller liknande. Nu tycks det ha börjat översättas och det kanske ändå kan anses vara ett fall framåt att kalla förorten Orten. Men svårt att hänga med i vanliga tidningar är det.

Kära, kära havre, vem ska havren utså?

Att syssla med felfinneri är inget för mesar. I alla fall inget för självsäkra mesar som tror att de vet allt om modersmålet. 

I en nyhetsutsändning sa en av Sveriges Radios mer namnkunniga utrikeskorrespondenter att något ger ”politisk vinst genom att man kan utså splittring i Nato”. Utså splittring? ”Så heeeeter det väl inte?” sa den inre själens furir, höll jag så när på att skriva, men det var den inre korrekturläsaren som hoppade upp och gjorde sig beredd att trycka dit ett par deleaturtecken: ”Det heter väl så split?”

Men en handordbok i svenska språket gav som vanligt ett par varianter. Visst heter det ”så split”, men det kan även heta ”utså” split eller ”splittring”. Det är inget att förvånas över, man hör att de måste betyda samma sak, men jag hade nästan kunnat ta gift (nåja) på att uttrycket är ”så split”, punkt och slut.

Förutom att nagelfara orden ”split” och ”splittring” är det lockande att fundera lite på ”så” och ”utså”. Gör man detsamma med ”se” och ”utse” blir resultatet skilda betydelser. Såna här gamla partikelverb som ”så ut” ser ju ofta likadana ut, men har ändå olikheter för sig beträffande innebörd – olikheter jag inte orkar detaljstudera den dag som i dag är!

Men om jag tänker fritt låter det så här: Att ”så” (grödor) säger man, men ”utså” grödor känns främmande. Det går att jämföra med verb som ”stänga, öppna, möta” m fl. Där trycker mången glad lax dit prepositioner eller adverb och säger ”stänga ner, öppna upp, möta upp” efter mönster hos det anglosaxiska språk som behärskar vår mentala och mediala omgivning.

Alltså struntar jag i att man kan säga ”så ut” havre och säger bara ”så havre”. Men låter bli att bråka med journalisten om dennes ”utså splittring”. Man får helt enkelt – vad gäller språket – utstå lite splittring.

Här följer granskning, fördjupning, underhållning och upplevelser

En annan slags nödradio

Bloggens utbrott igår handlade om förfärliga rubriker i tidningar. Det går att känna lika stor ilska av andra gammelmedier. Radion är ett. Mina ögon föll på några rader som kanalen P1 själv presenterar sig med:

P1 är talat innehåll om samhälle, kultur och vetenskap. Kanalen erbjuder nyheter och aktualiteter, granskning och fördjupning men också livsåskådnings-och livsstilsprogram samt underhållning och upplevelser till exempel i form av teater.

De flesta vet vad radio innebär. De som intresserar sig för mediet i fråga brukar också känna till på ett ungefär vad P1, P2, P3 och P4 står för. Inte vet jag hur det är med er, men själv skrattar jag åt formuleringen ”P1 är talat innehåll”. P1 är ett innehåll, hm.

OK och låt gå och låt oss även gå vidare: ”granskning och fördjupning” är en tvångsformulering som blivit vanligare sedan just granskning och fördjupning i hög grad försvunnit. Det var som när Posten (salig i åminnelse)

meddelade att portot sjunkit när det egentligen handlade om en portoökning. Med vissa abrovinker kunde Posten

nämligen få till det så. (Jämför med ”Frihet är slaveri” i Orwells bok 1984 från 1949). 

På något vis kan en del också må illa av en formulering som ”underhållning och upplevelser”. Men det gäller främst de mycket känsliga av oss som växte upp i ett andefattigt, socialistiskt och grått Sverige på 40-, 50-, 60- och 70-talen. Ingen fick vara glad, allt var grått och upplevelsefattigt. Flärd, glamour samt annat livsinnehåll lyste med sin frånvaro.

Offentliga kärleksbeslut samt hur man härmar andras klädsel

Det händer att jag bara skriver upp rubriker jag ser i s k tidningar. Det är naturligtvis helt meningslöst, alla vet vilken väg språket och tanken tagit, men ändå.

De här rubrikerna finner man mest i de blad som förr kallades kvällstidningar, men bruket av dumheter börjar sprida sig oroväckande fort även utanför dessa domäner.

Här har vi en rubrik som inte kunde ”locka till läsning” (som man brukar säga om det som kallas klickbete, där man vädjar till människans lägsta, skvallerlystna sidor). Jag kan ännu stå emot, så det finns inget att berätta, artikeln förblev oläst. Men man kan kanske föreställa sig.

Kriminalprofessorn om fruns offentliga kärleksbeslut

Sen ett par andra favoriter i genren ”hur fånigt kan det bli”. Här var det några kungligheter i England som fick barn, mer behöver man inte veta:

Prins Harry härmade Chris – hade ziptröja

Det handlar alltså om en ung brittisk man som just blivit far. Han ska alltså, enligt tidningen, ha sett en av våra kungligheter (ja, ingift person, för att vara noga) vara klädd i en tröja med blixtlås i halsen när han fångades på bild i samband med hans barns födelse. En till lika intressant och trolig händelse beskrevs så här "Dessutom härmade han (prins Harry igen) prins Daniel som sa I’m all over the place. Prins Harry sa I’m over the moon”.

Nu är ju engelska prins Harrys modersmål och det är mer troligt att han brister ut i något på just detta språk. Men hur som helst, se hur han härmade vår prins Daniel!

Här finns inte mycket att tillägga, vi låter rubrikmakarnas alster tala för sig själva.

Ropar föräldrarna på Filif och Kasfer när gossarna ska in och äta?

Har man mycket vanliga namn är förstås frestelsen stor att ändra ett v till w, f till ph, s till z, k till c osv. Det här skojandet kunde vara rätt krävande för oss på korrekturet där vi la stor vikt vid ett så korrekt språk som möjligt. Men jobbet var annars inte besvärligt eftersom vi på den tiden hade regler att följa. Ingen skulle ha kommit på tanken att inför en felaktig- eller tveksamhet utbrista: Ja, så där kan man givetvis också skriva om man vill!

Rättstavning var en av genrerna inom ”ett så korrekt språk som möjligt”, och särskilt tillhölls vi att var mycket respektfulla och noga med folks namn. Även om vi tyckte att herr Andherzohn tagit i när han valde sin stavning så var det bara att lära sig. Angående de personer som dök upp oftare än andra – i recensioner, artiklar och dödsannonser (poeter, vanligen, som skrivit en dikt man använt sig av) – kan merparten av dem som jobbat på ett korrektur i sömnen räkna upp kändisar som stavar sina -son-namn med ett s: Alf Henrikson, Hasse Alfredson, Harry och Moa Martinson. Vi kan stava till Lars Forssell, Bertrand Russell och många fler.

Det verkar dock vanligt att man i sin iver ger sitt namn en dekorativ stavning utan att känna till att den också påverkar uttalet.

En snabb sökning på namn med rolig stavning gav vid handen en pojke som stavades Filiph och vars föräldrar hävdade att uttalet var Filip. Mja, enligt en skapligt förhärskande stavningskonvention skulle det utsägas Filif. Samma stavning hade använts om barnet Caspher. Mamman hävdade att det skulle uttalas Kasper, men det blir som med Filif: Kasfer. C och k kan om jag är rätt underrättad bytas mot varann (intresserad kan läsa om centum- och satemspråk och möjligen få någon förklaring), folk heter Carin och Calle utan att man reagerar.

Sbråkmakarens gamle kompis L som undervisat gymnasister i hela sitt liv fick en elev som påstod sig heta Helené. Han kallade henne för det hon skrev och hon protesterade kraftfullt. L berättade om vad accenten över e gör med uttalet, men det struntade hon i. Kanske går Helené fortfarande omkring och hävdar att hon heter Helen – med betoning på andra e-et.

Dei finns dei, sum värrei ei än en smutsig liten hand*

En av bloggens läsare, OR, kom häromdagen att tänka på accenter, alltså de som markerar ett visst uttal i ord som ”kafé” och ”idé”. Varför, undrade OR, får det inte konsekvenser för Pokémon (jagandet av virtuella monster på gator och torg) och Beyoncé (en av alla de sångerskor som sjunger på scener men har glömt ta på sig kjol eller långbyxor).

Flärpen ovanför e är ett s k diakrititskt tecken. Wikipedia beskriver dem som ”små skrivtecken som läggs till en bokstav (över, under eller ovanpå) och som har en särskiljande funktion (det vill säga bokstavens uttal ändras). I många språk finns det bokstäver med vad som ser ut som diakritiska tecken, men som formellt räknas som egna bokstäver, som svenska å, ä och ö

Förutom e med accent, dräller det av alla möjliga små streck och prickar i all världens språk och de betyder än det ena, än det andra. Och de heter också allt möjligt: trema (två prickar ovanför en bokstav, dit hör egentligen prickarna i ä och ö), cedilj (en liten ”krok”placeras under bokstaven), tilde (kallas även muljeringstecken). I vår del av världen ser vi också det streck över l i polska som får konsekvenser för uttalet, staden Łódź är ett exempel. Man kan lyssna på uttalet (Wikipedia) och inse att man nog inte lär sig polska i brådrasket. Namnet har ett par tecken till i stavningen och det är omöjligt att gissa vad en inhemsk person kallar staden.

I alla fall: beträffande Pokémon fann jag på nätet en japan som förklarade att accenten har med transkriberingen att göra och innebär att uttalet ska vara pokeimon. Så låter även, om jag fattat rätt, vårt (franskans egentligen) kafé på engelska – käfei. Och namnet på kvinnan som sjunger i underbrallor ska vara ”bejonsei”. Det tycks även vara så att man lägger trycket på o-et. Knepigt värre. Och det fortsätter i morgon.


* Kom på hur det lät när Delta Rhythm Boys sjöng "Fem smutsiga små fingrar". Tyvärr finns inte just den på nätet. I en femton-tjugo år yngre inspelning med de då likaså yngre (än DRB) Osmond Brothers visar sig ungdomarna lättare kunna imitera ett svenskt långt e-ljud.