När man bygger med orden som med klossar blir resultatet olika

Ett språk är som världens största låda med byggklossar. Med orden kan man bygga vilka meningar som helst. De begränsningar som finns går ut på att uttrycka sig så att man blir förstådd av någon som talar samma språk. 

Annars går det att lattja loss, vara poetisk och nydanande, kanske. Många känner sig tilltalade av poesi eller att någon skriver/pratar lite crazy, som vi sa på Povels tid. Man kan komponera ljuddikter som dadaisten Hugo Ball. På en kabaré i Zürich (1916) framförde han ”Karawane”, som slutade: "wulubu ssubudu uluwu ssubudu/tumba ba- umf/kusagauma/ba – umf"

För många av oss är det lättare att läsa, förstå och/eller uppskatta en sådan skapelse jämfört med en konstruktion (varning: växer i antal) på vårt modersmål: ”Så trollar du bort en dålig hårdag”. Man kan även ha en ”bra hårdag”, så det finns i och för sig tröst i eländet.

Glada blir förstås även de influerare som  tjänar pengar på att föreslå vad folk kan göra åt sin ”dålig hårdag”.

Den typen av insikt ovanstående stycke rymmer kan ibland brinna ihop till en fasansfull punkt i mitt inre och jag formar en mening som annars inte är så vanlig när jag bygger med ordklossarna: Gud, giv mig styrka! Ja, giv oss alla styrka! Annars kan vi få en dålig humördag.

I Finland har man en godtagbar anledning att ”göra beslut”

När man kajkar runt och trålar på nätet är det ofta för att finna bekräftelse på att man har rätt i diverse spörsmål. Och som var och en vet lönar det sig, det finns ju nästan alltid flera sidor av det mesta. Själva den totala Sanningen lyser ofta med sin frånvaro, så det är bara att sy ihop sin egen åsikt om världen – eller verben. "Göra", som jag skrev jag om, är ett uppåtstigande verb som sänker en mängd andra på sin färd.

Extra kul då att finna följande fråga på sidan "Institutet för de inhemska språken":

Man ser och hör numera allt oftare uttrycket ”göra beslut” i finlandssvenskan. Är det bara en sedvanlig översättning av finskans ”tehdä päätös”, eller är det så att folk tycker det låter för stelt att säga fatta beslut?

Det skriver signaturen ”Beslutsfattare” och ger en extra dimension åt mina egna undringar. Jaha ja, så kan det också gå. Här i bloggen får vanligen engelskan klä skott för översättningsklant och annat slarv. På finska kan jag, i likhet med många svenskar, räkna till fyra samt säga "tack" – och där upphör finskkunskaperna. Min favorit Mikael Reuter (tråkigt nog pensionerad sen länge), svarade att det nog "med all sannolikhet" främst är 

fråga om ett regelrätt översättningslån från ”tehdä päätös”. I och med att man så ofta stöter på ”göra beslut” i bl.a. politikers och journalisters språk sprider det sig naturligtvis också bland finlandssvenskar som inte i och för sig utgår från det finska uttrycket. 

Det riktiga uttrycket på svenska är i varje fall fatta beslut, och därför heter det också om beslutsfattare och inte ”beslutsgörare”. Man kan också tala om att ta beslut, men det är fortfarande något av ett politiskt modeuttryck som knappast används i allvarlig sakprosa som t.ex. lagtext.

Det finns för övrigt flera andra uttryck där finskans tehdä inte kan översättas med ”göra”. På svenska talar man om att ingå eller sluta eller träffa avtal, begå eller föröva brott, ställa frågor och ta initiativ. 

Har sagt det förr: på andra sidan det lilla vattnet verkar man sköta sina språk bättre. Om det engelska inflytandet i finska vet jag inget, det tycks svårt att söka efter upplysning om det när man inte kan finska. Vad som däremot dyker upp är hur de med finska som modersmål påverkas när de lär sig svenska som numera är bemängd med engelska!

Man är inte ensam om att upprepa sig i dessa dagar

Äldre människor har en talang som omvärlden brukar flina åt lite i lönn. De upprepar sig. Nu menar jag inte den repetition som s a s riktigt dementa står för utan den något mindre tragiska – som i och för sig kan vara början på demens eller alzheimers. Man måste som människa vara beredd på allt. Men inte ens de skonsammare fallen är medvetna om upprepningarna.

Mer bekymmersamt är att unga människor också börjat berätta samma saker om och om igen för en. Att föreslå en anledning till detta vore säkert också en upprepning, kan inte föreställa mig att den inte nämnts under Sbråks tillvaro. (Fast här är en vink: digitala vär(l)den…)

Mycket babbel det här för att använda till att peka finger (och varför hör man det uttrycket i parti och minut sen några år?) på mig själv. En kulturnotis i dagens blad handlade om en av de många kändisar som förutom sin specialsyssla också vill ”göra böcker”. Något för bloggen alltså, tänkte jag först. Men just verksamheten "göra böcker" togs upp för bara nån vecka sen på denna plats. Ja gode tid, varje gång man lägger märke till ett uttryck av den sorten så kommer det allt oftare springande, viftar och ropar: ”Jag är nog här för att stanna!”

"Göra" kanske snart och tamejtusen blir enda verb! Förutom böcker "gör" man självmord, beslut och säkert en massa annat som bara bidar sin tid därute i startgroparna.

Drabbad av substantivsjukan kan man lätt känna ett dåligt mående

Må bra eller väl? Det handlade bloggen om i går. Mer mående kommer nu!

OR hör av sig och klagar över just ordet ”mående”, en presensparticip som används som substantiv. För flera decennier sen klagades på den typen av ordbildningar, ett tilltag kallat substantivsjuka och den skulle man undvika.

OR gav exempel ur en tidning ”…rapporter om utbrändhet och dåligt mående”. Och själv fann jag en text om någon ”som ofta talat om sitt dåliga psykiska mående”. Herregud, googla "mående" och det blir en del!

”Måendet” är poppis. Ofta ser man för övrigt att samtiden älskar ett uppstyltat och formellt språkbruk. Influerare med foundation och andra slags krämer som huvudämne kan även ge kanslisvenskan ett nytt ansikte.

Vilket blir komiskt för de som är äldre i dag eftersom deras skola (för ett halvsekel sedan och ännu längre tillbaka) tyckte att man skulle undvika en gammalmodig och byråkratisk stil. Så t ex min språklära från 1967 som ger en mängd exempel på vad som gör ett stelt intryck.

Språkkonsulten Jenny Forsberg, inte särskilt gammal av fotot att döma, ger bra råd på sidan Klartext. Även hon har stött på det myckna måendet och om det skriver hon:

Ett sätt att göra texter tydliga är att använda verb, gärna enkla och aktiva. Ofta fungerar verbet må alldeles utmärkt. Tänk dig att du träffar en kollega i fikarummet och säger Hur är det med ditt mående idag? Inte så troligt va? Du säger snarare Hur mår du? Visst finns det skillnader mellan tal- och skriftspråk, men i det här fallet tycker jag gott att du kan ta med dig talspråkets enkla verb och använda det även när du skriver.

SAOL har förstås gett efter för "mående" och tagit in det i ordlistan 2015. 😕

Måste man veta om man mår som ett adjektiv och inte ett adverb?

Mer grammatik. Tjosan, vad kul! Själv lite smårenons (se gårdagens klagan) vände jag mig till Wikipedia. Där finns sedan en tid kortkorta förklaringar till ämnet man söker. Finfint i en tid när alla har bråttom och är så bombarderade med information att de gärna slipper ”fördjupningar”. Ni vet det där moderna medier så gärna berättar om att de erbjuder. Det tjatade man inte om förr. Om jag får två papegojor ska jag kalla dem Analys och Fördjupning.

Om grammatik (från grekiska: γραμματική, grammatikí) säger Wikipedia helt kort att det är: 

det regelsystem för språk som beskriver hur morfem (orddelar) kombineras för att bilda ord och dessa i sin tur kombineras för att skapa förståeliga satser och meningar.

Så långt är allt väl. Eller är det bra? Råkade höra följande fras häromdagen: ”Det viktigaste är att man mår väl”. Då skrek korrekturläsaren i hjärnan (kusin till verkmästaren i magen): ”Bra”, heter det väl?

Den samlade åsikten hos de tre ordböckerna SAOL, SAOB och SO är att ”väl” är ett adverb, ”bra” kan vara såväl adjektiv som adverb. Exemplen från lexikonen ska jag inte dra, de står där.

Att säga att någon mår ”väl” är antagligen ett utslag av engelskpåverkan. I engelska kan man känna sig ”well” eller ”good”:  här kan båda kan vara adjektiv eller adverb.

Visst är det en skillnad på ”må bra” och ”må väl” - om nu den senare inte är en uppmaning? 

Tillbaka till regelverket. Så här var det funtat med grammatiken förr i världen: Den fanns där och den satte sig i oss eftersom vår omgivning talade och skrev bra (!) mycket bättre då.

Personer som talar ett språk, vilket som helst, är bärare av en stor uppsättning regler utan att behöva ha en aning om dem. Men i en tillvaro där inte ens medier och/eller myndigheter kan förmedla sitt eget språk till  invånarna blir det inte bra. Och det går inte väl i längden.

Grammatikens gångbarhet gagnar gorillorna gränslöst

Grammatik är det många som ogillar. Undertecknad har alltid hört till dem, förmodligen beroende på en allmän motvilja mot regler.

Mot- och oviljan gör att man blir kass på det mesta: sport, matte, monopol, schack, stickning.

Ensamspel är lättare att fuska i

Däremot kan det vara intressant att stå vid sidan om och se hur regelspelare beter sig. De som är rabiata och bokstavstroende vad gäller en syssla kan ge blanka f-n i en annan, visar min forskning.

Man kan testa genom att fuska i minigolf när man spelar med (mot) en hängiven (dedikerad, på nysvenska) spelare. Förresten, det räcker med att säga ”minigolf” så korrigerar de inbitna detta slarviga ordval. T o m Wikipedia rättar en! Söker man efter ”minigolf” blir resultatet ”bangolf”.

På liknande vis får vissa matlagare raptus när man inte följer recept utan fristajlar (ung släktings ord) för mycket.

Men säg ”grammatikregler” och skåda den betydligt liberalare hållningen! Med tanke på den egna oviljan mot grammatik är det nästan märkligt hur mycket jag uppskattar den. Och även om golfaren skiter i grammatik följer jag regler när jag spelar minigolf med dem som säger bangolf.

Hår är inte i dag vad hår var förr, ej heller spröda bakverk

Crispy. Chunky. Frizzy. Jag säger bara det.

Sen säger jag "frasig, tjock/grovskuren, ostyrigt". Ja, och vad menas med detta? Jo, ”krispig” (crispy) har lånats in från engelska och fått svensk stavning. Innebörden är densamma som i ”frasig”, ibland knaprig. Från och med SAOL nr 12 (1998) finns ordet krispig med, tidigare existerade det icke på svenska.

Vad gäller ”chunky”, har vi synonymer som ”tjock” (trögflytande) eller ”grovskuren”. I svenska texter används ordet mest i recept. Vid sidan av det direktstulna ”chunky” ser man även försvenskningen ”chunkig”. Ingen av formerna finns ännu i någon ordlista, men står väl och stampar i farstun, i alla fall SAOL:s förstuga.

Sen har vi det roliga ”frizzy” som oftast blir ”frissig” på svenska. Det beskriver nästan uteslutande hår och man undrar vad som hänt: förr var folks hår inte ”frissiga”. Man kunde gå till frissan (kort för damfrisörska), det var allt. Själv kallar jag oförväget detta hårfenomen ”ostyrigt” – det har funkat i flera decennier. Banalt nog sa man även risigt eller torrt hår.

”Frissig” finns inte heller i någon svensk ordbok av i dag. I Svensk handordbok som exemplifierar med fraser kan man inte hitta något av de engelska orden. Men den jag har utkom 2003 så den är väl urgammal med den moderna tidens måttstock mätt. Under uppslagsordet ”risig” finns dock det risiga hår med som alltså nu blivit till ”frissigt”.

Detta inläggs första tre ord kommer alla snart att finnas i svenska ordböcker som ju inte längre är normerande så det stör, de anpassas snabbt som attan efter det så kallade bruket. Undertecknad har funderat över hur tjocka (chunky) lexikon blir när engelska ord ska in vid sidan av dem som står i svenska dito. Men snart inser man att det inte är någon fara, för ut åker ”frasig, knaprig, tjock, grovskuren, risig” och ”ostyrig”.

Eller förresten, eftersom pappersboken är på väg att upphöra kan ju hur många ord och uttryck på engelska som helst läggas till svenska ordböcker. Om detta finns mer att säga.