Det brinner mer än någonsin tidigare - i modern tid, alltså

Först som sist, rubriken har inget att göra med de verkliga bränder som plågat delar av jorden länge nu. Denna blogg har som bekant ytterst lite att göra med stora och allvarliga skeenden, den rör sig endast i det område som heter språket. Nu är det visserligen inte möjligt att ägna sig åt andra språk på något allvarligt vis, men det verkar som om tendenser i svenskan även finns i andra språk. Då var inledningen avklarad, så låt det vanliga klagandet ta vid. Det ger i sin tur upphov till självkritik, men låt oss klara av lamentationerna först!

För miljonte gången läser jag om hur en person ”brinner” för något. Ja, eldsjälar har alltid funnits, men nu är de uppenbarligen betydligt fler. Och om minnet inte sviker så var de som brann förr mer brinnande än dem som brinner i dag. Det har ju blivit så himla vanligt!

En liten självkorrigering: Det går givetvis inte att bedöma hur allvarligt folk ”brinner”, det är bara det att när det går inflation i sysslan känns uttrycket förbaskat urblaskat.
 

Säger någon ens längre att de har ”ett stort intresse” eller ”intresserar sig” för saker? Vilket är bra nog.

Mer självkritik: Genom att upprepa sig om upprepandet bidrar undertecknad till all övrig tårta-på-tårta-mentalitet.

Men vad göra man när man såväl initialt som primärt alltid brunnit för modersmålet? Ja, nästan de facto från dag ett. Typ.


(För dem som mot förmodan hamnat i bloggen för första gången: Gissa vilka floskler som använts i de två sista meningarna!)

Ibland kan man göra väldigt mycket väsen för (av) ingenting

Cole Porter i går, Zarah Leander i dag. I Sång om syrsor sjunger hon: ”…och syrsor sjöng sin serenad, jag minns att jag var glad, men det är också nästan allt jag minns.”

Jahapp, detsamma gäller hur vi skrev ”tretton/de/dagsafton, trettondagen, trettondag jul” m m på den korrekturavdelning som en gång var min arbetsplats. Vad och hur vi skulle välja bland dessa och i vilka sammanhang, säg det! Att det fanns varianter är nästan allt jag minns.

Och så förstås att allt var bättre förr. Trettondagen gör en slö, jag griper efter Shakespeare för att påminna om hur tiderna upprepar sig även om orden är annorlunda. Så hade exempelvis ordet ”fjollig” en annan betydelse (”fjantig”) än i C A Hagbergs översättning (1849) av denna vers ur Trettondagsafton (Twelfth Night):

Musik, musik! – God morgon, mina vänner;
Nå väl, Cesario, det lilla stycket,
Den gamla visan som du sjöng i går!
Den lindrade min smärta, tyckte jag,
Långt mer än sökta ord och granna driller
Ifrån vår fjolliga och yra tid.
Se så, en enda vers!

Nu är det trettondagsafton – hela förbaskade dagen

Inte är det så lätt att tyda vår tids tecken. När jag loggade in på datorn i går stod det på skärmen, längst ner till vänster, ”Twelfth Night”, och på ny rad ”i morgon, hela dagen”.

Twelfth Night betyder inte tolfte natten om nån nu trodde det, utan trettondagsafton. Det är bäddat för problem. För även om det stod skrivet, inte i skyn, utan på skärmen, att det skulle vara ”Twelfth Night hela dagen” är ju night något annat än dag. Kanske låten ”Night and day”* handlar om detta, man får forska vidare. Däremot kan night betyda afton, så det blir till hälften förståeligt att vi kallar Twelfth Night trettondagsafton.

Men då blir det problem med trettondagen, som det ju också är hela dagen, fast först efter trettondagsafton. Och det faktum att det på engelska även finns Twelfth Day som då skulle kunna motsvara vår trettondag, men den borde i så fall heta något med ”thirteen” om inte två dagar kan infalla på en och samma dag.

Här ligger en hund begraven och det har nog med Jesu födelse att göra, måste man anta. Samt det faktum att folk inte är eniga om vilken dag som den inträffade.

De religiösa frågorna är dock bäst att lämna till proffsuttolkare av källorna.

Men det där med att tolfte kvällen och tolfte dagen är en och samma på engelska – tja, det gnager lite. På svenska är det åtminstone skillnad på natt och dag.

En sista undran: Varför är engelska och svenska blandat i ”Twelfth Night hela dagen”?


*skrevs av Cole Porter 1932

Inte utan att man känner en väldig avighet gentemot alla påor

I går snodde jag en mening från författaren och professorn em i civilrätt, Stig Strömholm: ”Ordvalet stinker av lättsinne” (tack till TG som satte mig på SS-spåret!). Här ska bli mer svavelosande klagomål. Inte direkt på ordval utan ett annat växande ofog hos SVT och SR.

Jag umgås en del med äldre. Det beror bl a på att jag är en själv. Bland dessa emellanåt sömnstörda personer finns en vana som delas av många: vid sängen står en radio och går. Då kan följande hända: vissa program är så tråkiga att man somnar. Det är man nöjd med. Men så kommer plötsligt en svärm av påor för kommande program och man blir klarvaken av ilska.

De här påannonseringarna är så utformade att man får höra någon minut av programmet, som man tror börjat, men snart visar sig vara ett ”smakprov”. Sändandet ska ske nån annan gång.

Det går förstås jättebra att lyssna på sr.play men de enormt många påorna går en på nerverna. Finfint att P1 (i detta fall) sänder dygnet runt, men det är ett jädrans hackande i tablån.

Detsamma gäller inte minst SVT (och andra kanaler, för all del). All reklam för kommande inslag blir så tröttande att man är spyfärdig på programmet/serien långt innan det/den verkligen sänds.

Antagligen retar sig dem värst som sitter fast i tablåtittande och -lyssnande, men programtablåer för tv och radio och därtill papperstidningar vars innehåll valts och redigerats av proffsjournalister var utbudspresentationer som hjälpte en att välja. Nu måste man ta andra sökvägar och utsätta sig för ett myller av underhållning och nyheter som hotar strypa hela ens mänskliga existens.

Fast det handlar väl bara om det individanpassade och fria valet. Länge leve det.

Tjugo tjugo? Hur sjutton hakar uttalar mediefolket årtal egentligen?

Det var verkligen inte länge sedan som jag, på denna plats dessutom, fick ett mindre (inte smärre, det tar vi en annan dag) utbrott som handlade om hur vår verklighets folk uttalar tal som är högre än 100 (hundra).

Nu är det tyvärr åter aktuellt i samband med det nya decenniets inträde. Kanske har jag drabbats av selektiv hörsel, låt mig utveckla! Men ändå! I talade medier hörs det om och om igen: ”Tjugo tjugo”, kallar journalister (och lite annat löst folk) detta nya decennium.

Tjugo tjugo (med hörbart mellanrum)? Vafalls?

Nu är jag visserligen lite hjärntvättad av en längre tid som korrekturläsare på en tidning, men det är längesen och sedan dessa fjärran årtal, typ nitton nitti, verkar svenskar ha bestämt sig för att sluta säga nittonhundranittio. Om de talar om freden i Knäred, säger de att den slöts sexton tretton? Och när de fortsätter tala om historiska händelser säger de då att slaget vid Hastings (det enda man minns och som är mångas lösenord) utkämpades tie sextisex? Va?

Och de som på så vis språkar om historia, är de kanske födda nitton sextitvå, nitton fyrtiåtta och tjugo noll två? Va?

Om vi förr sagt sextonhundratretton o s v, är det väl bara att fortsätta? Och säga tjugohundratjugo (eller tvåtusentjugo, om man hör till den falangen). Man tjänar ett par stavelser! Herregud. Tjugo tjugo! Den som säger så kan man på goda grunder kalla fem-femma.

Ordvalet stinker av lättsinne.

Ursäkta, det gick inte att låta bli. Förrförra meningen är ett citat ur en artikel i Sv D, ”Fem ord att se upp med i det nya decenniet”, av Stig Strömholm, 1 januari, 2020. Den handlar i och för sig om andra ord och uttryck, men meningen ”ordvalet stinker av lättsinne” är något att lägga beslag på. Eller ”appropriera”, för att översätta till nysvenska.

Är dagens språk begåvat med liv? Ekonomin tycks vara det

Man sitter där och läser en text eller lyssnar till en talad när ett begrepp ur den ekonomiska världen dyker upp, ”organisk tillväxt”.

”Vaffan då organisk?”, ligger nära till hands att tänka eftersom sammansättningen av ”organisk” och ”tillväxt” låter så oorganisk. Bara att slänga sig ut på nätet och tråla efter förklaringar. Från sidor som undervisar de fåkunniga kommer här ett par citat: "Organisk tillväxt är den tillväxt som företaget själv kunnat åstadkomma genom organisationen. Exempelvis kan det handla om att man ökat sin försäljning." Och så får vi ett exempel: "Om en matkedja ökar sin försäljning av matvaror, då är det organisk tillväxt. Öppnas nya butiker någon annanstans än i Sverige är det också organisk tillväxt." 

”Men vad är då inte organisk tillväxt?” Den retoriska frågan följs av svaret: "Det är lätt att tro att om ett företag köper upp ett annat företag och ökar storleken på bolaget så har man ökat sin organiska tillväxt, men så är inte fallet. Ett förvärv räknas inte som organisk tillväxt för företaget. Istället kallas det förvärvad tillväxt." 

En ekonominolla tycker ändå att det här låter onödigt storvulet och slår upp ordet ”organisk” i SAOL. Där står:

1) begåvad med liv, levande, djur- el. växt-; med inre samman­hang; som gäller kroppsliga organ 2) som ut­gör el. av­ser kol­föreningar: ​organisk kemi; ​organiska föreningar. 

”Begåvad med liv”, tänker ekonominollan, ”visst låter det trevligt?” Även ”inre sammanhang” låter som poesi jämfört med den organiska tillväxten.  

Som en händelse beskriver Richard Swartz i dag (i DN) en vidsträckt förnedring av vårt språk som gör att det ”får finna sig i att ringaktas och att bli misshandlat när det offentligt kommer till användning”. Ja, hjälp oss, milde herre! Tänk om det funnes flera som kunde uppmärksamma det förfärliga som pågår! R S får sista ordet: 

Ändå välkomnas denna funktionella analfabetism av så kallade språkvårdare som bevis för att språket lever och utvecklas, fast det inte sällan tycks innebära en existens som språklig krympling bortom både grammatik och korrektur.

Ett episkt och legendariskt gnäll tänkt att beröra och gripa tag

Ofta har på denna plats ordet "berör" berörts. Det hör, enligt undertecknad, till den hemska skara slentrianord som kom i ropet samtidigt som tidningarnas kulturbevakning började kajka (1990-talets början).

I recensioner kastades de regelmässigt ut över texter och det fanns inte mycket av konstnärlig verksamhet som inte berörde, grep tag och stack ut. Bruket kvarstår och överanvändandet av dessa ord har gjort det lätt att vända sig bort från större delen av den nyss nämnda kulturella verksamheterna.

Och de här pliktorden – vet inte varför de får mig att tänka på Brödinstitutets ät-bröd-uppmaning – växer i antal. Man får till dem lägga episk, magisk och legendarisk.

En innehållsmässig torftighet brer ut sig som ett lätthanterligt kalorisnålt smör över tillvaron. Om man kastar en blick på tidningssidor erfar man en ödslig känsla av att hela tillvaron förbytts i något annat: en fördummad och oreflekterad verklighet.

Det är förstås ingen annan det är fel på än en annan: när tiderna ändras inser man att de måste läsas på sätt som är helt obekanta. Nu lät jag själv som en sån dålig text: "tider som läses...", o man tackar - sökt så det förslår. Var kommer f ö denna utmejslade weltschmerz från, undrar kanske läsaren. Jo, det hände när en mening som citerats ur en tidningsintervju också användes som rubrik med färgade jättebokststäver:

ENSAMHET ÄR EN SUBJEKTIV KÄNSLA, KÄNNER MAN SIG ENSAM SÅ ÄR MAN ENSAM

Hur kan banaliteter de flesta formulerat för sig själva innan de kan tala lyftas till jättemått?