Knepigt ihopknåpade nyord kanar runt som ena skräddare

En av landets morgontidningar har äntligen fått fjutt på en diskussion om vår samtida svenska. Det livar givetvis upp en gammal sbråkmakare. Att återge skeenden med få ord har aldrig varit min starka sida, men här kommer ett försök: En äldre man (det måste sägas eftersom han hört mer i sin dag än de tvärsäkra normpladdrare han är ute efter), docent i svenska, beskriver språkläget i landet som kritiskt. Anledningen är att vi ”mästras av besserwissrar” som försöker få igenom diverse språkmanipulationer.

Det är kul att lyssna till det sammelsurium av protester som stiger ur folket – inte ur djupen, ty det språk artikelförfattaren riktar kritik mot är minst sagt ytligt: det ligger och kanar runt som skräddare (insekten, givetvis!) på vattnet.

De protesterande rösterna utgör större delen av en ”normkritisk” kör. Och normkritik, säger Wikipedia, "är ett sociologiskt begrepp för olika metoder för att synliggöra, kritisera och förändra strukturer och sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället”.

Som ung hade jag gillat definitionen. Antagligen för att jag ännu trodde att man kan gå tillväga på det sättet med framtiden,  alltså bl a förändra den genom att byta ut misshagliga ord.

Som betydligt äldre känns det inte ens längre tungt att säga DET GÅR INTE. För att citera en 50-talsschlager: ”det som sker det sker”. Fast, äsch, fel! Klart att människan kan förändra sådant hon inte vill ha. Men det går till på helt andra sätt än ordbyten och att näpsa dem som inte använder ”rätt” ord.

Visserligen är undertecknad mån om vårt gemensamma språk, men inte på DET sättet. Man är antagligen något av en normbrytare.

Det gäller att handskas försiktigt med tankstreck och – termosar

Nu över till de lite roligare felen. Fel och fel, förresten, det är inte värt att kalla något ”fel” i dessa dagar av alternativa sanningar och pk-ismer. För att inte stöta sig med någon benämns exemplen nedan ”språkvariationer” (även om de får det att klia i hjärnvindlingarna). Först ett av alla konstigt använda tankstreck, det något längre av de två streck svenskan använder.

Wikipedia: ”Tankstreck är ett skiljetecken som används i skrift för att markera paus eller emfas”. Just det ja, paus eller något man säger med eftertryck. Se då följande exempel (och finn gärna det undertecknad kallar felet): Målilskan under matchen slutade – med rättegång. Jämför med när tankstrecket placeras där det ska (åter enligt undertecknad): Målilskan under matchen slutade med ­– rättegång. Här finns det säkert olika skolor och inte vet jag hur man resonerar sig fram på grammatiska, men jag skulle ha placerat tankstrecket som i andra exemplet för effektens skull. 

Suspekt i Vara

Vanliga felsägningar är betydligt enklare och, ofta, roligare. En travkommentator i tv blir säkert retad för sitt misstag: "NN (hästens namn) kom som skjuten ur en kanonkula”. Jojo, då går det undan, vill man lova.

Slutligen ett exempel där möjligen såväl lärde som olärde tvistar, dock inte jag. I en nyhetsnotis påstods att en ”misstänkt termos i Vara var ofarlig”.  Som en kompis undrade: ”Vad var den misstänkt för?”

I mångas värld är nog bara människor misstänkta. Och då för en viss gärning. För det är nog även dumt att säga: ”Misstänkt människa sedd i Vara”. Betyder det att någon är misstänk för att vara människa och kanske inte är det?

Däremot är det bättre att (på typiskt rubrikspråk) skriva: ”Misstänkt för rån siktad vid Vinga”. (Platsen är konstig, förstås, men som exempel funkar det.) Termosen i Vara var alltså misstänkt för att vara något annat än termos, en bomb, antagligen.

                                                                          

Skulle det vara så förbaskat svårt att säga svarvjobb och torvjord?

Det är svårt att låta bli att säga det, igen och igen och igen: Det heter ”program”, inte ”pogram”. Det heter ”intervju” och inte ”interjuv”. Och här gives ingen brasklapp, vilken annars skulle kunna vara att den som säger så är ett litet barn, icke-svensktalande eller har talproblem av andra skäl. Nej, de fall det gäller är människor som arbetar som journalister.

Med dårens envishet upprepar jag även frågan: Säger de också ”benpotes” och ”potestera”?

Minst lika skumt är det med ”interjuv” om man nu betänker att mycket som går fel i svenskan vanligen har med engelsk påverkan att göra. Men även ”interview” har ju de kritiska ljuden på samma ställe: r+v+j. Det skulle vara intressant att höra om alla de mediemänniskor (och andra med samma problem) som inte kan säga ”intervju” inte heller kan uttala ord som ”svarvjobb” och ”torvjord”.

Rimligen borde de orden också vara jobbiga att uttala då en av tidens förklaringar till svårigheterna är att vissa ord känns obekväma. Dit hör de numera vanliga ”ijängkligen” och ”ordengklitt”. Jag har hört flera personer förklara detta uttal med att det är ansträngande att säga ”egentligen” och ”ordentligt” som man gjort fram till nyligen. Och då kostar ändå de flesta på sig att säga ”ordentlitt”.

Här är en text som kan få en läsare att associera till slånbärssnår

Först en redovisning. Eller erkännande, kan man kalla det. När en person (i radio) sa: ”allt jag kan associera med den här situationen…” så skrek min inre Caligula till. (och här avses rollfiguren Caligula i filmen Hets från 1944). Rättare sagt skrek han: ”TILL I, det borde heta "allt man kan  associera till i denna sitaution...”.

Sen slog jag i Svenskt språkbruk och hittade förstås både ”associera med” och ”till”.

Men precis nu, i skrivande stund, som det heter, kanske jag tar tillbaka erkännandet (som i förstone skulle ha gått ut på att jag hade fel), för jag tycker mig höra en skillnad på uttrycken. Hittar på ett eget exempel: ”Alltför varm choklad i termos och apelsinkladd man måste tvätta bort med snö, associerar jag med kalla vinterdagar” (traumatiska barndomsminnen ligger bakom meningen).

Men – och här blir det spännande! – om jag stod i en sådan situation och ville meddela en närvarande detta trauma, skulle jag kunna utropa: ”Jag associerar nu till min barndom när jag var tvungen att skala apelsiner i kyla”.

I de (andra) exempel som Svenskt språkbruk ger, får ”associera med” synonymen ”förknippas med”, medan ”associera till” ges synonymen ”koppla”.

Som både vän av ordning och oordning förstår har vi att göra med finlir. Och det är bäst att ta tillbaka att jag tog tillbaka. I just den här typen av prepositionsfrågor eller oenighet beträffande småord är det nog svårt att hävda att man har rätt.

Men jag vacklar. Som det verkar (och sökandet har skötts av en amatör) finns inte ens ”associate to” på engelska, på ett ställe beskrivs t o m konstruktionen så här: ”Associate to is non-standard English.”

Om det är så att man mest kan associera engelska ordet associate med ”with” så förutspås härmed att vi snart inte associerar ”till” på svenska. Som sagt (och som sagts ett flertal gånger), framtidens svenska kanske inte blir helfel, men mer än halvfel blir den, det är ett som är säkert.

Tänk att vissa tycker att det ska vara så himla noga med allt!

De nyhetsprogram som sänds i svensk tv tror man ska vara helt korrekta.

Men om det nu sitter en företrädare för en svensk myndighet och gör grava språkfel, hur ska man då ta det?

Jag låter läsaren bedöma. Det gällde allvarliga nyheter. På en fråga svarade denna myndighetsperson: ”Ja, det här vet man inte säkerligen”. Av sammanhanget framgick att han menade ”det vet man inte helt säkert”. Ska inte dissekera uttrycket, men själv studsade jag och anser dessutom att ordvalet leder tanken åt fel håll. Ett knashåll.

Lite senare, på en annan fråga, en lite besvärlig en, svarade personen att det säkert (!) finns de som är ”bättre bemedlade” som kan kommentera.

Och då avsågs inte sådana som är mer stadda vid kassa rent ekonomiskt.

Möjligen gick det att hos denna myndighetsperson spåra en accent som eventuellt röjer att hans modersmål inte är svenska. Och man kan naturligtvis jobba i landet utan att tala perfekt, men gäller det mycket viktiga områden som behandlas i nyhetsprogram är det bra om lyssnare och/eller tittare förstår innehållet.

Men man är väl en tråkig fan.

Tänk att vara så gammal att man vet vad välvilja och bussig är

Hm. Utlovade språkundergångsstämning i går. Men så kan man hamna i ett tillstånd mellan vrede och acceptans och allt blir jättesvårt. Som vanligt vore det bra att ha någon att skylla på. Och så finns ingen – eller inget annat – än ”tidsandan”.

Det är frustrerande. För att inte säga traumatiserande. Och kränkande.

För de nya människorna kan ju inte rå för vad de inte kan (och jajaja, de kan en massa annat än skriva och stava). Så har det alltid varit. Personligen hörde jag till dem som gick i ”nya gymnasiet”, som det kallades på 60- och 70-talen. Vi häcklades av de kamrater som ett år tidigare gått ut det ”gamla” för att vi inte tvingats genom ekluten, de muntliga tentor som var tvungna att godkännas för att man skulle klara STUDENTEN.

Sen dess har det flutit en mängd vatten under utbildningsbroarna. Denna blogg är en fristad, en plats att lufta sin frustration, PTS och PMS på.

Så här kommer det:

Om man nu hör till dem som inte tagit RIKTIGA studenten.

Och om man nu ändå anser sig ha haft, och har, kläm på mycket av det svenska språket.

Vem är man när man ser hur det i ordkunskapstest (högskoleprov eller s k ordkviss i tidningar) frågas efter synonymer eller betydelse av följande ord: Bussig, ögonaböj, stursk, välvilja?

Man måste vara jättegammal.

Den som ser tecken kan tolka dem lite hipp som happ, turligt nog

För var dag som går undrar jag varför Sbråk fortsätter.

Kommen så långt bröts strömmen. Batteriet i laptopen la av. Den stationära datorn har pajat och det är svårt att vara sams med den här leksaken som är mer gjord för folk som sitter på kaféer och dricker nåt ballt kaffe samt är klädda i Filippa K-kläder.

I detta hem går det att förväxla sladden till dammsugaren och den till laptopen. Man kan se det som ett tecken: Äh, ägna dej åt att städa bort vanlig skit i stället! Å andra sidan blev jag paralyserad av den svarta skärmen och därför jätteglad när det inte var något större problem än laddning. Tecknet kan alltså vara: Neeej, sluta inte! Fortsätt hojta om den ökande språkklyftan!

För det är vad det är. Det är ett stort misstag att tro att undertecknad är "språkpolis". Ordet är bland de dummare sammansättningar som finns, förresten. Vanligt folk som bara vill att människor ska förstå varann, hur snutaktigt är det? Fast poliser kanske också vill att folk ska förstå varann, det gör väl deras jobb enklare. Så frågan är varför "polis" är ett skällsord här?

Men det vore finfint om någon institution, eller myndighet, för all del, kunde gripa in och med kraft hjälpa folket att få sitt språk åter.

Förr brukade man tala om ”fackspråk” och då avsågs den terminologi som användes av olika yrkesgrupper, av dem som sysslade med en särskild hobby eller sport. Man kan tro att det knallar på i samma spår nu, men si det gör det inte. Det som brukat vara befolkningens gemensamma språk krymper i rask takt som ett resultat av den tekniska ”framgångssagan”. Många tror att det är tvärtom, att människan av i dag lär sig mycket mer. De gör det gamla vanliga felet och förväxlar kvantitet med kvalitet.

Tyskarna har ett bra ord för det som nu sker (fast ordet har de haft länge, får man anta) och det är verbet ”verlernen”. Det betyder att man glömmer bort något man tidigare lärt sig. Alltså: inte vårt enkla ”glömma” utan något värre.

Mer språkundergångsstämning i morgon.